Det åskar i fjärran över Garonne i dag. Jag sitter i mitt torn med fönstret på glänt: 12 grader visar termometern, vilken är en sorts blygsam värme som maj brukar erbjuda oss i Périgord när molnen ännu inte bestämt sig. Posten har anlänt med tidningar från fyra världsdelar, och jag märker, som så ofta då jag tar mig an dagens händelser, att människan icke har förändrats på något betydande sätt sedan Plutarchos skrev sina Levnadsteckningar. Hon har bytt verktyg. Hon har bytt kläder. Men hennes hjärta klappar i samma rytm som det gjorde i Aten och Rom, och det är i grunden lika dåraktigt och lika rörande.
Låt mig börja med en småsak, ty det är från småsaker man bäst når sanningen om de stora.
I en by i mitt eget Frankrike värmer man numera skolan med valnötsskal. 9000 euro spar man, sägs det, och de skal som bonden förr svepte ut åt grisarna brinner nu under barnens fötter och håller deras fingrar varma vid skrivpulpeten. Detta tilltalar mig oerhört. Jag har alltid hyst en svaghet för det avfall som blir nyttigt, för det förkastade som visar sig vara dyrbart. Det är ungefär så jag tänker mig själva tänkandet: man tar de skal som dagen kastat åt en, och man bränner dem för att hålla själen någorlunda upplyst. Dessa skal är icke vackra, men de duger.
Samtidigt skriver tidningarna att man sänkt en kamera i havet som följt en flock kaskeloter under flera månader, och att man nu vet att djuren talar med varandra, att de har sin egen dialekt, sina hälsningsfraser, kanske sina skämt. Vi människor har alltid trott oss vara ensamma om språket, som har varit vår dyrbaraste självbild, jämte tummen och skrattet. Men nu visar det sig att även dessa väldiga djur, som vi i många sekler harpunerat för deras olja, har konversationer pågående under vågorna medan vi gick på land och pratade.
Vad lär oss detta om människan? Att vi förmodligen är mindre exceptionella än vi velat tro, och att den värld vi delar är fullare av samtal än vi anat. Jag finner detta uppmuntrande snarare än kränkande. Att vara en av flera talande arter är ett ödmjukare och, tror jag, sannare öde än att vara den enda.
Apropos språk: i ett annat hörn av tidningen läser jag att det stora musiktorget Spotify nu ska sätta ett särskilt märke på de artister som är människor, för att skilja dem från de röster som maskinerna numera tillverkar. En grön bockikon, skriver de. Och Akademien som delar ut sina förgyllda statyetter i Hollywood har bestämt att inga skådespelare av artificiellt slag får komma i fråga för utmärkelse. Så långt har vi alltså kommit – att vi måste intyga att en sångare är av kött, att en skådespelare har en mor.
Detta skrattar jag åt, men inte hjärtligt. Det vi tvingas certifiera är vanligen det vi håller på att förlora. När bagaren behöver ett märke som intygar att hans bröd är bröd, då har något redan gått förlorat. Men jag tröstar mig med att människan i alla tider har upptäckt sin egen art på nytt, och att hon förmodligen kommer att göra det denna gång också, när det blivit henne nödvändigt nog.
Härifrån går mina tankar oundvikligen till furstarna, ty det är furstarnas dårskaper som fyller bladen mest.
Den amerikanske presidenten är icke nöjd, läser jag. Iran har skickat honom ett nytt förslag, men det räcker icke. Han hotar nu med nya angrepp, och i samma andetag höjer han tullarna på europeiska automobiler från 15 till 25 procent och drar tillbaka 5 000 av sina soldater från Tyskland eftersom kanslern Merz icke böjt huvudet tillräckligt djupt. Han sänder bud till sin egen kongress att dess godkännande icke längre behövs, ty striden, försäkrar han, är redan över.
Furstars förtrytelse är ett av historiens mest tillförlitliga ämnen. Caesar var icke nöjd. Filip av Makedonien var icke nöjd. Karl den store, Frans I, vår egen Henrik III: ingen av dem var någonsin nöjd. Det är furstarnas natur att vara missnöjda, ty om de vore nöjda skulle de behöva sluta härska, och det vore för dem en förfärlig tanke. Jag har tjänat två kungar, jag har varit borgmästare i denna stad, och jag har sett denna besvärjelse på nära håll. Den som ständigt måste hota har upphört att övertyga.
Och kostnaderna räknas, som alltid, i andras bröd. Direktören för världens största gödningsmedelsföretag varnar att kriget i Mellanöstern hotar miljarder måltider; gödseln blir dyr, skördarna sviker, och i Afrikas fattigaste byar slåss man snart om det som de rikare ländernas auktionssalar lämnat kvar. Att en furstes vrede mätes icke i ord utan i bröd, detta är en gammal sanning som varje generation tycks behöva lära sig om, alltid med smärta.
Mellan dessa rader fastnar mitt öga vid en notis som ingen verkar bry sig om: den iranska Nobelpristagerskan Narges Mohammadi har förts till sjukhus, har förlorat medvetandet två gånger, har drabbats av en svår hjärtkris. Hon har hela sitt liv vägrat att tiga. Medan furstar förhandlar om bomber och tullar ligger hon på en bädd i Teheran och försvarar sin rätt att andas. Jag vet icke vilket av dessa två som kommer att förbli i historien. Men jag misstänker att det är hon, ty det är de som vägrade tiga som mannen i framtiden minns, sällan de som skrek högst.
Mot detta sätter jag, för balansens skull, en löjlig och trösterik nyhet: skinnjackan som popsångaren George Michael bar i en musikvideo år 1987 har sålts på auktion för 2,2 miljoner kronor. En jacka. Av läder. För priset av ett mindre hus. Människan är ett djur som tillber reliker, och det är ett av hennes mest oskyldiga drag. När vi icke längre kan röra vid den vi älskat, rör vi vid det han bar. Detta gör vi för helgonen och vi gör det för popsångarna, och även om föremålen ändras är gesten den samma.
Innan jag lägger ner pennan vill jag bara nämna en sista sak, ty den har glatt mig. I Sverige, i en by som heter Hedemora, har en man vid namn Erik byggt ett hönshus med lönndörrar, hemlig tunnel och gångjärn från 1700-talet. Han ämnade först bygga åt sig själv, men kostnaderna sken iväg, och så fick hönsen ärva drömmen.
Detta är, vill jag påstå, en mer trogen bild av människan än alla furstars hot. Vi är de varelser som börjar bygga ett slott åt oss själva och slutar med att skänka det åt fjäderfän. Vi är de som värmer skolor med skal, som lyssnar på valar i havet, som måste sätta märken på det levande för att skilja det från det maskinella; och som ändå, på en lördag i maj med åska över floden, finner det värt mödan att fortsätta.
Que sais-je? Vad vet jag? Föga, fortfarande. Men jag vet att 12 grader och en åskande himmel är väder nog för en man som vill tänka. Och att människan, hur hon än byter sina skal, förblir densamma valnöt.
