På morgonen, när jag steg ner från min våning vid Schwarzenbergplatz, mötte mig en luft så genomskinlig att den nästan tycktes klinga. Termometern visade 2 grader; himlen ovanför Stephansdoms reslighet var molnfri, men ändå låg en kyla över staden som inte var årstidens, utan tidens. På Café Central, där jag sedan långa tider tillbaka har börjat min dag, lät servitören utan ett ord lägga ner en kanna kaffe och stapla av tidningarna jag bett om: österrikiska, tyska, engelska, franska, ja även en japansk som en främmande gäst nyligen lämnat efter sig. Det är min vana att börja morgonen så, med världen utbredd som ett ofullbordat brev. Och det är min plikt; ty den som har sett en civilisation falla en gång är skyldig att se efter när tecknen på en andra kollaps yppar sig.
I London, läser jag i den engelska tidningen, har två män blivit knivskurna på öppen gata, i stadens norra delar, vid en synagoga. Det är inte längre en isolerad händelse; det är ett mönster. Den brittiska regeringen har höjt landets terrorhotnivå till "allvarlig". Och i denna nyhet ligger för mig något som få kanske bättre förstår: igenkänningen. Jag minns Wien på 30-talet. Jag minns hur det började, denna systematiska försämring av luften, denna förskjutning av det otänkbara mot det vardagliga. New York Times skriver att liknande dåd nu förekommer över hela Europa, möjligen drivna av en skuggrupp som arbetar med enkla, billiga medel: en kniv, en raket, en upphetsad ung man. Ett barbari på lågbudget. Det är så det börjar. Det är alltid så det börjar.
Vid sidan av denna nyhet, och kanske sammanflätat med den, ligger den ryska skuggan över Venedig. Biennalens jury har avgått, två dagar innan utställningen öppnar, för att Ryssland har fått återvända för första gången sedan invasionen av Ukraina. Konsten kan inte längre vara ett rum vid sidan om världen; den dras in i samma malström. När jag som ung vandrade över Markusplatsen tillsammans med Romain Rolland, och vi diskuterade om konsten någonsin skulle kunna stå som ett bålverk mot brutaliteten – då anade jag inte att svaret skulle bli så enkelt och så bittert. Konsten är inte ett bålverk. Konsten är ett spegelblad, och spegeln visar oss det vi inte vill se.
Längre bort, vid Hormuzsundet, väntar världen på vad amerikanen ska göra. Iran har, genom sin nye högste ledare Mojtaba Khamenei, förklarat att man ej ämnar avstå från sina kärnvapenkapaciteter; han har vidare meddelat att USA:s enda plats i Persiska viken är "på bottnen av dess vatten". Trump, å sin sida, läser briefningar om "korta och kraftfulla" angrepp. Oljepriset stiger till nivåer som världen inte sett sedan 2022. Bensinen i Amerika kostar nu 4,30 dollar per gallon. Sådana siffror, likaså 287 nominerade till Nobels fredspris, varav den amerikanske presidenten själv utgör en, läser sig som ett sinnessjukhusprotokoll av vår tid. Världsekonomin, skriver kommentatorn i Dagens Nyheter, lever på lånad tid. Det är en formulering jag känner igen från sommaren 1914.
Också österut sker rörelser i järnsängarnas värld. I Myanmar har Aung San Suu Kyi flyttats från fängelse till husarrest. Också hon Nobelpristagare; också hon en kvinna vars existens utgjort en gåta för dem som tror att moralisk karaktär är ett enkelt monolitiskt block. Juntan ger ingen förklaring, inget brev, ingen pardon, bara en överföring från en form av frihetsberövande till en något lindrigare. I Brasilien har kongressen, mot president Lulas veto, sänkt fängelsestraffet för den dömde kuppmakaren Bolsonaro: från 27 år till möjligen så lite som 7. Också detta är ett mönster, det fanatismens stilla, byråkratiska ansikte: demokratier som ursäktar sina egna mördare, parlament som river ner det som domstolarna byggt upp.
Det jag minst kan bära, denna morgon, är telegrammet om Libanon. Israeliska attacker mot landets södra delar har dödat minst 15 personer. Bland offren befann sig två barn. Vapenvilan, som inleddes i mars, ligger i spillror. Och i Hebron har en 16-årig pojke, Ibrahim al-Khayatt, passionerad fotbollsspelare enligt sörjandetåget, skjutits i bröstet av en israelisk soldat. Dessa siffror är inte siffror utan namn. Att skriva siffror är att förråda namnen.
Pressfrihetens världsindex, meddelar den japanska tidning som ligger framför mig på bordet, har sjunkit till sin lägsta nivå någonsin. Japan rankas självt på 62:a plats; det noteras med en ödmjukhet vi inte längre är vana vid hos nationer. Den som styr orden, styr verkligheten; det visste också censorerna i kejsar Franz Josefs Wien. Men deras röda blyertspenna mot tidningskorrekturet är att likna vid ett stilla eftermiddagste jämfört med vår tids algoritmiska, lagstiftade, säkerhetsmotiverade bojor på det fria ordet.
Jag lyfter blicken från tidningarna. Genom kaféets stora fönster ser jag en ung kvinna gå förbi i tunn vårjacka, för kall för dagens 2 grader, och hon ser hoppfull ut. Hon vet inte. Eller också vet hon, och bestämmer sig för att gå ut ändå. Det är en form av mod som jag på senare år har lärt mig att respektera djupt: det mod som inte vet sig självt vara mod, utan bara är fortsatt liv.
Jag betalar min nota. Jag lämnar caféet. Wien ligger framför mig klar och kall och vacker, och jag tänker, som så ofta nu på senare tid: kanske är det inte civilisationen som rämnar. Kanske är det bara våra föreställningar om den som rämnar. Kanske var civilisationen alltid en tunn iskorpa över en mörk flod, och vad som krävs av oss är att fortsätta gå försiktigt på den, vetande att den kan brista men ändå inte väja för steget.
Så går jag ut i den klara majmorgonen. Termometern står fortfarande på 2 grader. Himlen är fortfarande molnfri. Och världens telegram fortsätter att komma in.
