Klockan är tidig på filosofens fönsterbänk i staden Paris, där termometern visar 12 grader och en så genomskinlig himmel att en eftertänksam man nästan tar dagsljuset för bevis på Försynen. Han har lärt sig att inte göra det. När han nu betraktar tidningarnas telegram – från Stockholm, Washington, Mexico City, Sinaloa, Moskva, Tel Aviv – finner han att Försynen, om hon finns, ägnar sig åt skämt av en sort som i Frankrike inte ens en cynisk markisinna skulle bjuda sina middagsgäster på.
I konungariket Sverige fyller en monark sina 80 år just denna valborgsmässoafton, och hans undersåtar trängs framför kameran för att framsäga personliga gratulationer. ”Grattis kingen!” ropar en ölänning, vilket man bör översätta till franskan med viss aktsamhet, om alls. Filosofen, som under sitt levande liv höll det för en svaghet att fjäska för furstar, finner sig nu i ett århundrade där monarken erhåller komplimenger på ett språk som ingen anständig grammatiker längre kan reda ut. Detta är framsteg.
I samma rike sker emellertid något långt mer komiskt. Två herrar från ett parti vid namn Sverigedemokraterna har, fastän de enligt parlamentets seder skulle ha avstått, ändå röstat – och därmed avgjort en fråga till sin egen fördel. Statsvetare kallar det ”ett allvarligt brott mot praxis”. Filosofen kallar det vad det är: politik. Att förvänta sig att en partiman avstår från att rösta när det skulle gynna honom att göra det, är som att förvänta sig att en jesuit avstår från att predika när han har en församling framför sig.
I Förenta staterna har en bank lämnat sin ränta orörd – mellan 3,50 och 3,75 procent – och den åldrade Powell, som varit dess ordförande, har tillkännagivit sin avgång samtidigt som hans efterträdare ärver en institution mer söndertvinad än någon gång på 30 år. Filosofen läser detta med samma sinnesro som han läser om alla fursteskiften: ingen bank är mer oavhängig av politiken än den biktstol där den biktande själv är präst.
Längre söderut sitter guvernören för Sinaloa, en herr Rocha Moya, åtalad av amerikanska myndigheter – tillsammans med nio andra mexikanska ämbetsmän – för att ha bistått den kartell vars produkt finansierar både hans väljare och hans åklagares budgetposter. Detta är ett av få områden där alla parter samarbetar förträffligt.
Och i Colombia, i ett land där absurditeterna gror lika rikt som papayan, har en indisk miljardärsson erbjudit sig att rädda en flock flodhästar – Pablo Escobars efterlämnade djurpark, som nu lever vidare som om kokainet hade gett dem evigt liv. Pangloss skulle ha sagt: ”Allting är nödvändigt; ty om kokainkungen icke hade smugglat flodhästar till sin lustträdgård, skulle vi i dag icke ha en miljardärs son som räddar dem. Allt i denna värld har sin orsak och sitt ändamål.” Hans elev vågar icke längre svara.
Vid Medelhavet har 17 migranter omkommit, och nio är fortfarande borta, sedan deras båt drev i 8 dagar utan att någon kristen makt fann det lämpligt att räkna dem. På samma vatten har israeliska soldater bordat aidbåtar långt från Gaza, vilket man får anteckna under den eviga rubriken: hur barmhärtigheten i vår tid alltid kommer fram till sitt mål, men ledsagad av eskort.
I södra Libanon flyr civila återigen sina hus mellan en vapenvila som icke håller och en eldgivning som aldrig riktigt upphör. I västra Bolivia har en buss vält och lämnat nio döda. I ryska Belgorod har en drönare dödat tre passagerare i en annan buss. Buss för buss, granat för granat, det är så vår tid skriver sin världshistoria i transportmedel.
Och i Moskva, för att icke glömma firandet, har den nuvarande tsaren beslutat att hålla sin segerparad utan stridsvagnar; rädslan för att ukrainska drönare skall förbättra paraden från ovan har övervunnit fåfängan. ”Ett svaghetstecken”, säger experter. Filosofen skulle snarare kalla det ett sällsynt anfall av sunt förnuft, varpå han genast måste tillägga: anfallet kommer säkerligen icke att upprepas.
I oljemarknaden, denna känsligaste av alla termometrar för mänsklig oro, har ett fat svartolja stigit över 120 dollar. I Persien rusar folkmassor på Teherans gator och ropar bort med amerikanen, medan presidenten i Washington uppmanar dem att ”ge upp”. På samma kontinent förhandlar herrarna Trump och Putin per telefon om en kort vapenvila vid det andra världskrigets minnesdag – en gest av sådan storsint cynism att till och med Pangloss skulle stamma.
Men låt oss icke glömma de små orättvisorna. I Sverige har 47 människor avlidit i primärvården efter brister som regionerna förgäves vägrar att lära av varandra; ty om varje sjuk människa erhöll samma omsorg vore en byråkrat utan funktion, och det vore en ondska som ingen modern stat kan tillåta sig. I Kiruna tvingas en kvinna vid namn Sara flytta till ett kataloghus utan att få besluta om dess utseende; gruvbolaget har lärt henne att hennes hem är en annans bokföring. Och i Sundsvall låter man ungdomar konversera med ett AI-program som spelar gängrekryterare, så att de skall begripa konsekvenserna av sina val. Filosofen, som tidigare anförtrott uppgiften åt prästerna, tycker att maskinerna icke kan göra det sämre.
Det är 12 grader i Paris, och himlen är klar. Filosofen lägger ifrån sig tidningarna och fattar pennan. Han skall icke skriva en avhandling om världens elände – det vore en undervisning i det redan bekanta. Han skall i stället skicka en kort biljett till sin granne, där det står:
Allt går till slut väl, också i den bästa av alla möjliga världar; det är blott i mellantiden vi måste leva.
På valborgsmässoaftonens kväll skall han släcka ljuset och hoppas att hans tjänarinna bär in ett glas vin. I morgon är det maj. Då fortsätter dårskaperna, men i annan jacka.
