Värmen i Motihari är vad den alltid varit i april: 32 grader och en sol som gör asfalten tjärlik och skuggorna korta. Jag föddes i denna stad utan att veta det och har sedan dess försökt förstå varför vissa människor måste ljuga för att kunna sova. Det kommer inget svar i denna värme. Tankarna mognar i hettan som mango, och de mest ruttna är inte alltid de mest osmakliga.
I det land där jag levde mina sista år har en före detta polischef, James Comey, åtalats för att ha hotat presidenten. Beviset, om man får tro myndigheterna i Washington, är ett fotografi av snäckskal arrangerade på en strand. Skalen påstås bilda en sifferkombination som presidenten själv tolkar som en uppmaning till mord på honom. Man ska läsa den meningen två gånger. En jurist har skrivit en åtalsakt om snäckskal. En domare ska behandla den. Inom kort kan en man dömas eller frias för en strand.
Det är värt att notera procedurens skönhet. För hundra år sedan hade en sådan beskyllning varit otänkbar utan att den anklagade hade gripits med en kniv eller åtminstone ett brev i handen. I dag räcker en bild på Instagram. Auktoriteten har upptäckt att sambandet mellan tecken och betydelse är ett område där den fritt kan välja. Det är inte snäckskalen som åtalas, utan sannolikheten. Frågan är inte längre vad som hände, utan vad som kunde ha hänt om någon hade tolkat något som något annat. Detta är inte juridik. Det är litteraturkritik utövad med polismakt.
Samma vecka talar Storbritanniens konung inför den amerikanska kongressen och får stående ovationer för sina skämt. Han prisar Nato. Han fördömer ett attentatsförsök. Han utlovar evig vänskap mellan två länder vars regeringar för bara några månader sedan grälade om vapenleveranser och kostnader. Korrespondenten i London noterar att talet var "lite mer politiskt än väntat", vilket är ett behärskat sätt att säga att en monark gjort utrikespolitik åt ett parlament som inte längre vågar göra den själv. Mitt mörka inre Bihar-jag undrar om kungen själv tror på sina ord, eller om han, som så många andra, har lärt sig att läsa det som ligger framför honom utan att höra det.
På andra sidan jordklotet skickar Förenade Arabemiraten ett brev till Opec där det meddelas att man efter nästan 60 år lämnar oljekartellen. De kallar det att prioritera nationella intressen. Bakom denna fras ligger ett krig med Iran, en blockad av Hormuz-sundet, ett tomrum i ett kabinett i Riyadh, och en växande misstanke att den som äger oljan inte längre äger framtiden. Världsbanken räknar med att energipriserna stiger 24 procent i år, det högsta sedan invasionen av Ukraina. När pengar talar i procent talar de alltid samma språk. Det är ett av de få idiom som inte kan översättas till partiparoller utan att förlora sin udd.
Vid Hormuz-sundet stiger amerikanska marinsoldater ombord på ett handelsfartyg, söker igenom det och släpper det när de finner att skeppet inte är på väg till en iransk hamn. Operationen utförs i tystnad och rapporteras med beundransvärd korthet. Under tiden cirkulerar en lyxyacht på nästan 142 meter, kopplad till en sanktionerad rysk stålmagnat, obehindrat genom samma vatten. Lagen har ett antal hål i sig, och de största är reserverade för dem som har råd att hyra båt.
I Moskva är tongångarna lite annorlunda. När Putin stänger ned tjänster, blockerar applikationer och stryper hastigheten på internet, börjar plötsligt skönhetsinfluencers och fitnessbloggare ifrågasätta åtgärderna. Det är ett rörande ögonblick. Tyrannen vinner när han slår ner journalister och advokater, men förlorar när han stör kosmetikfiltren. Det säger något inte bara om Putin utan också om oss. Vi tål mycket: fängelser, mord, krig, ända tills någon kommer åt vår fritid. Då upptäcker vi plötsligt vår frihet.
I Washington beslutar samtidigt en federal myndighet att granska Disneys sändningstillstånd därför att en komiker kallat presidenthustrun "blivande änka". Detta är en ny tid för satiren. För 80 år sedan kunde en pressekreterare gråta. I dag kan ett licenskontor öppna ärenden. Det finns en ny stil av censur som inte behöver bränna böcker. Den behöver bara förlänga handläggningstider.
Och i ett av de mest kompletta exemplen på det jag i mina sämre stunder kallar pyramidpolitik, ska USA snart utfärda specialpassport där presidentens ansikte pryder dokumentet inför 250-årsjubiléet av självständighetsförklaringen. Den skarpaste ironin är att det är just ett sådant pass man behöver för att kunna lämna landet med någon värdighet kvar. Personkulten har slutat be om tillåtelse. Den utfärdar nu sina egna resehandlingar.
Hela världen brinner sakta. Klimattjänsten i Europa rapporterar att 95 procent av kontinenten hade temperaturer över det normala under förra året. Glaciärerna på Grönland har förlorat 139 miljarder ton is. Värmeböljor med 50 grader har uppmätts i Turkiet, 30 grader norr om polcirkeln. I Sverige, hör jag från en korrespondent, har Sjöfartsverket fått försvara varför det räddar människor som agerat oansvarigt: ett sunt land, det. Annorstädes diskuteras kungens 80-årsdag och brandrisken inför valborg, som om dessa två ting hade samma vikt.
I Mali har en militärjunta överlevt ett kuppförsök, eventuellt med hjälp från ryska legoknektar som bytt namn men inte uppdrag. I Somalia har piratdåden återupptagits nu när flottorna dragits till Mellanöstern. I Beit Hanoun har en israelisk soldat filmat en helt jämnad stad och lagt ut det på sociala medier som om det vore semesterbilder. Allt detta är våld, men endast en del av det är språkligt anständigt. Och det är där den verkliga striden står.
Det är språket som först förråds när stater råkar i fara. Den som kan kalla en stupad sjukvårdare för en "neutraliserad operatör", ett sönderbombat kvarter för ett "uppnått mål", ett snäckskal för ett dödshot, har redan vunnit halva slaget om vad som ska anses verkligt. När du nästa gång läser en officiell mening, läs den långsamt, och fråga dig vad den måste bytas ut mot för att betyda något konkret. I vilket av Comeys snäckskal hörde åklagaren havet?
I Motihari är det aprilkväll nu. Värmen sjunker långsamt mot 32 grader och stannar där, envist, som ett rykte. Långt borta i Washington förbereds en förhandling om strandsten. Långt borta i London packar en kung sin koffert med skämt. Långt borta i Stockholm väntar valborgseldarna och en åldrande monark på sin pension som han inte kan föreställa sig. Och på alla dessa ställen sitter någon vid en skrivmaskin och försöker hitta orden för det som händer, innan andra ord hittar honom först.
