Han öppnade ögonen och stirrade en stund i taket. Det var ett vanligt tak, gjutet i en lägenhet på Adams Street, men han hade inte vaknat säker på att taket fanns. Det är så det börjar, tänkte han. Inte med en katastrof, utan med ett ögonblicks tvekan. Han steg upp, drog för fönsterluckan och konstaterade att Chicago låg under den vanliga aprilhimlen: 17 grader, mulet, en grå filt över Lake Michigan. Termometern på radion bekräftade siffran. Han litade lika lite på radion som på taket.
Han slog på televisionen. Två män i mörka kostymer satt i ett rättssalsporträtt, anklagade och anklagare i samma kropp. Elon Musk och Sam Altman, sade nyhetsuppläsaren, hade tagit varandra till domstol över bolaget de en gång grundat tillsammans. AI-erans stora vendetta. Han mindes en gammal idé han kanske bara hade drömt: att om två gudar skapar samma maskin, och maskinen visar sig kunna tala, kommer gudarna att förstöra varandra för rätten att äga dess röst. Han hade trott att det var fiktion. Nu tycktes det vara nyheter.
På köksbordet låg gårdagens tidning. Han bläddrade förbi insändarna och hamnade i en utskrift om au pair-systemet. En kvinna vid namn Tala, från Filippinerna, hade arbetat 15 timmar om dagen i en av Sveriges välbärgade förorter. Hon hade haft två kontrakt: ett officiellt, som låg hos myndigheterna och bevisade att hon studerade och kulturutbytte, och ett annat, som fanns på en hemlig hårddisk hos arbetsgivaren och beskrev de verkliga timmarna och de verkliga uppgifterna. Två kontrakt, tänkte han. Det är vad varje människa har. Det officiella livet, det som ligger hos myndigheterna, och det andra, det som ingen utom personen själv känner.
Han hällde upp kaffe. På skärmen växlade bilden till en korridor i en domstol i Washington. En ung man, Cole Tomas Allen, från Torrance i Kalifornien, stod under bevakning av två tjänstemän. Det var det tredje attentatsförsöket mot presidenten på två år. Tre, tänkte han, det är inte längre slumpen. Det är ett mönster. Han slog upp sin anteckningsbok – han förde sedan flera månader en lista över återkommande händelser som han misstänkte var skriptade – och noterade datumet. Galamiddagen, hotellet Washington Hilton, en man med vapen ur kulisserna. Det är ett scenario, tänkte han. Ett scenario som körs igen tills någon får manuset rätt.
Han bytte kanal. En reporter förklarade att Iran hade lagt fram ett nytt förslag. Hormuzsundet skulle öppnas igen, USA skulle häva sin blockad, och kärnteknikfrågan, den verkliga frågan, den ångestfyllda, skulle skjutas upp till ett senare tillfälle. Det är så det fungerar, tänkte han. Man öppnar ena dörren och stänger den andra. Trump var skeptisk, sade reportern. Det var han också. Han hade lärt sig att den dörr man inte får öppna är den dörr bakom vilken det egentliga avtalet ligger gömt.
Mer tid passerade. Han satte sig i fåtöljen. Vinden från sjön drog genom de gamla fönstren. På skärmen rullade nyheterna vidare som ett transportband: kung Charles och drottning Camilla hade landat i USA, det första statsbesöket av en regerande brittisk monark på nästan 20 år. Charles skulle träffa Trump. Den gamla monarkin och det nya spektaklet skulle delta i samma middag. Han föreställde sig kungen, 77 år gammal, hälsa på presidenten i ett rum där manuset redan var skrivet och alla kameror blinkade som signallampor. Trump hade lovat att kungen skulle vara fullkomligt säker. Det var precis ett sådant löfte han inte ville höra.
Han tände en cigarett. Han hade slutat röka för 5 år sedan men i morse hade han känt behovet. Rörmokeriet i televisionen bytte spår igen: en italiensk åklagare hade utlämnat en 34-årig kinesisk medborgare till USA. Han var anklagad för att ha hackat universitet under pandemin för att stjäla vaccinforskning. Forskningen, tänkte han, hade blivit den nya valutan. Sjukdomen själv hade blivit en marknad, krypterad, prisbelagd och stulen tre gånger om innan den nådde de sjuka. Han mindes att han under pandemins värsta år hade lyssnat på radion och övertygats om att hela händelsen iscensattes från ett rum han inte hade tillträde till. Han hade så småningom övergett tanken. Nu kom den tillbaka, sval och lugn, som ett gammalt brev.
Telefonen ringde. Han svarade inte. På skärmen sade en analytiker att gummihandskar kunde ta slut, eftersom kriget i Mellanöstern hade stört leveranskedjorna från Malaysia. Det är så de små föremålen avslöjar de stora maktstrukturerna, tänkte han. Den tunna gummihinnan mellan läkarens hand och patientens blod var beroende av ett oljefält som beskjöts. Allt hängde samman på en gång, och det är där paranoian börjar: i förståelsen att inget längre är åtskilt.
Vinden drev in mot fönstret. Han läste vidare. I norra Nigeria hade 29 personer dödats av beväpnade män på en fotbollsplan. I Tchad hade ytterligare 42 människor dött i en konflikt om en brunn. I Mali hade försvarsministern dödats av en bilbomb i sitt eget hem. Världen drog sig tillbaka från sina centra, tänkte han. Statsapparater försvann en efter en, som ljus i ett gammalt hus där huvudströmbrytaren hade slagits av. Ingen behövde säga varför.
Han släckte cigaretten i koppen. Det överblivna vattnet i kaffekoppen rörde sig knappt. Han tittade på det och tänkte: kanske är det så vi kan känna igen verkligheten. Den rör sig knappt. Det som rör sig snabbt – nyheter, scenarier, attentatsförsök, monarker som besöker presidenter – är troligen konstruktioner. Verkligheten ligger någonstans i kaffeytans rörelse, eller i Talas röst när hon säger att hon hade ett bättre liv på Filippinerna.
Han reste sig. Det var fortfarande 17 grader ute. Han skulle gå ut. Han skulle vandra söderut längs sjön tills han hittade en bänk där himlen och vattnet möttes utan synlig gräns. Där skulle han stanna och kontrollera om världen ännu höll ihop. Han misstänkte att den inte gjorde det, men han tänkte gå dit ändå. Det var det andra kontraktet, det enda han hade skrivit på själv.
