Det är 13 grader här i Kermanshah, staden där jag föddes år 1919, och himlen är blå och tom på det sätt som bara ökenhimlar kan vara. Jag vill skriva om vad jag ser idag, från detta avstånd som åren och haven har lagt mellan mig och den lilla flicka som lekte i lerhusens skugga. Men det är svårt att hålla blicken stilla, för världen rör sig hela tiden, och de mönster jag tycker mig urskilja – jag har skrivit om dem hela mitt liv – verkar bara fördjupas, aldrig lösas upp.
En man har försökt skjuta sig in på en middag i Washington. En 31-årig privatlärare, säger man, en man som hjälpt barn med deras matematik. I ett dokument han lämnade efter sig kallar han sig själv lönnmördare och meddelar att han ska beta av regeringens chefer en efter en. Hans familj, läser jag, lämnade manifestet till polisen strax innan han gick. Tänk er det: en mor eller en bror som öppnar pärmen, läser meningarna, lyfter telefonen. Det är där civilisationens tunna fernissa visar sig – i den exakta minuten då en familj måste välja mellan blodsband och alla andra. Det är också i den minuten den misslyckas, för de väljer rätt, och våldet rinner igenom ändå.
Iranfrågan ligger fortfarande öppen som ett sår. Förhandlingarna i Pakistan ställdes in. Islamabad spärrades av i förväg, butiker stängdes, vägar blockerades, och ingenting hände. "Vad stängde jag min affär för?" frågar en handelsman i ett citat jag fastnar för. Det är just sådana människor jag tänker på – inte presidenterna, inte utrikesministrarna med sina silkeslena slipsar – utan affärsidkaren med sina tappade dagsintäkter, kvinnan som inte fick handla mjölk till sina barn, läraren som måste ställa in lektionen. Krig pågår i de stora männens rum, men dess ekonomi betalas av de små.
Irans utrikesminister flyger nu till Moskva, ska träffa Putin. Trump säger att Teheran kan lyfta luren om de vill prata. Det är en sorts lekplatslogik som jag känner igen från mina år i Sydrhodesia: pojkar som vägrar gå först, var och en som vill att den andre ska komma med mössan i handen. Under tiden stiger oljepriset, dollar för dollar, och vid centralbankens möte denna vecka ska räntor inte sänkas, för inflationen sätter klorna i sig igen. Ingenting i denna värld lever isolerat. En 31-åring drömmer om att skjuta i Washington, och en pensionär i Stockholm betalar mer för bensinen.
I södra Libanon dödades minst 14 människor i helgen, två kvinnor och två barn bland dem. Anfallet skedde trots vapenvila. Satellitbilder visar förödelse i hela byar. Jag har sett sådana bilder förut, från andra krig, andra decennier – jag minns mig själv sittande i mitt arbetsrum i London på 1970-talet, granskande svartvita fotografier av Beirut. Det förändras aldrig riktigt. Bara namnen på byarna byts ut.
Och Mali. Försvarsministern dödades vid sitt hem av en bilbomb, mitt i en samordnad våg av attacker från jihadister och separatister. Jag har ägnat halva mitt skrivande liv åt Afrika, och jag har sett tillräckligt många regeringar falla för att veta att maktens centrum nästan alltid är tunnare än det ser ut. När försvarsministern dör i sin egen säng är det inte längre staten som leder kriget – det är kriget som leder staten. I Colombia, samma helg, dödades 19 människor av en bomb på motorvägen i Cauca, dussintals skadades, och detta inför kommande val. Folkvalda i namnet, fångar i verkligheten.
Den amerikanska statens myntverk, läser jag i New York Times, köper guld från drogkarteller och säljer det vidare märkt "American". I Colombia finns en illegal gruva inne på en militärbas, säger reportrarna; officerarna förnekar, men reportrarna såg det med egna ögon. När jag försökte beskriva korruptionens fysik i mina böcker – hur den sipprar in i alla porer i ett samhälle, hur ingen är opåverkad – tyckte vissa kritiker att jag överdrev. Här är beviset: smutsen flyter uppåt, ända in i nationens mynt.
I dag är det 40 år sedan Tjernobyl. Zelenskyj höll ett minnestal, citerade förra årets ryska anfall mot reaktorn som bevis på att Ryssland inte kan vara medlem i den civiliserade världen. Den döda zonen runt kraftverket ska nu, säger artikeln, bli ett armékontrollerat säkerhetsbälte under överskådlig framtid. Människor som föddes efter katastrofen är nu medelålders. En zon som skulle vara tom i tusen år har börjat fyllas med soldater. Mänskligheten är sällan särskilt bra på att stå utanför sina egna giftiga platser.
Och under allt detta: världens militärutgifter steg i fjol till 2,9 biljoner dollar, en ny rekordnivå, en ökning med 2,9 procent. Antalet rohingyer som flyr Myanmar och Bangladesh till havs har ökat med nästan 90 procent. I Ungern har Fidesz krossats i valet – Orbán lämnar sin parlamentsplats men vill behålla partiordförandeskapet, vilket är vad alla envåldshärskare gör när folket äntligen säger nej. Något lossnar, något annat stelnar.
Jag tänker på de unga svenskar jag läste om i morse: en ny undersökning visar att fler unga vill stanna kvar på landsbygden, ser sin framtid där, till skillnad från sina föräldrars generation. Två 20-åringar i Sundsvall ska vandra 58 mil till Norge i maj. Det är en liten, vacker nyhet. Det är också ett tecken som passar in i mönstret – människor söker rotade liv när världen bortom skälver. Min mors generation flydde till kolonierna när Europa tröttnade på dem; min generation flydde tillbaka när kolonierna kastade ut oss. Nu söker en ny generation fast mark där fötterna står.
Det är fortfarande sol över Kermanshah, 13 grader, vinden lugn. Här i bergen kan man tro att världen är överskådlig. Den är inte det. Men ibland krävs en plats där ljuset är så klart att även mörkret syns tydligt. Det är vad denna stad alltid har gett mig: inte tröst, utan klarhet. Och klarheten är, har jag lärt mig efter ett långt liv, det enda verkliga försvar vi har mot fernissans tunna och spruckna yta.
