Dimman lägger sig som ett tunt linne över Salinasdalen denna söndagsmorgon, 14 grader och allt i grått, och i de långa fälten där salladen redan börjat bli tung av sommaren ligger arbetarna ännu och sover i sina baracker. Det är så det börjar varje dag, med en himmel som inte vet vad den vill, och med människor som ändå måste resa sig och bära den. Solen har inte lyft sig över Gabilanbergen, och västra sluttningen är ännu blå. Bortom den, i den stora världen, har människor redan ramlat omkull, redan fyllt sina vagnar, redan börjat gå.
Jag tänker på Emilia i staden Kristianstad i ett land långt borta, en kvinna jag aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa. Hon hade fått ett nytt arbete i ett kafé. Hon trodde att hon hade hittat den fasta marken som hennes lille pojke skulle få stå på. Sedan blev hon med barn och de drev henne på porten. Skämdes, säger hon, och det ordet är en sten i magen på var och en av oss som har stått under en köksspis och frågat oss om mjölken räcker. Det fanns en gång en gubbe som sa till mig att fattigdom inte är någonting man har, utan någonting man bär. Som en säck av våt sand över axeln. Emilia bär den nu, och under den växer ett barn.
Det är samma säck som lyfts ned från en rygg och packas på en annan över hela jorden denna timme. I norra Brasilien har regnen kommit igen, som de alltid gör nuförtiden, och tusentals familjer har redan vadat ut ur sina hem med vad de orkat bära – ett kylskåp, en bibel, ett porträtt av en farmor. 6 är döda när jag skriver detta, och det kommer att bli fler innan kvällen. På andra sidan jordklotet, i Gazaremsans tältläger, ligger människor och vaktar varandras söner mot råttor och vesslor. Om vi sover, biter de oss, säger en av dem. Det är ett sätt att leva som inte är ett liv.
Högre upp i geografin, där männen i kostym ritar sina kartor, har ännu en linje dragits i sanden. Pentagon meddelar att 5000 amerikanska soldater ska hem från Tyskland, och presidenten själv lovar att det blir flera. Den tyske försvarsministern kallar det väntat med den röst en man har när han just har upptäckt att taket har börjat läcka mitt över sängen. Och i Ukraina drar volontärerna sina sårade kamrater till säkerhet under ett himlavalv som hummar av små drönare. Vi är måltavlor och i praktiken försvarslösa, säger evakueringens chef, och jag tänker på hur lite som har förändrats sedan den första karavanen rullade västerut över de torra slätterna i mitt eget land. Det är samma vagn, samma damm, samma rädsla för det som rör sig i mörkret.
I Lima har åklagaren satt sig att förhöra ett antal män som blev lurade. De hade fått erbjudande om arbete i Ryssland – riktiga jobb, lovades det, med riktig lön. När de kom dit gav man dem geväret istället för spadens skaft och sköt iväg dem mot ukrainska linjer. Det är en gammal historia också. Så har krig alltid skaffat sig sina infanterister: man tar dem från de fattigaste byarna, dem som inte har något val, och man kallar det frivillighet.
Det finns en ekonomi i sorgen som de få förstår och de många får betala. När oljan steg igen efter senaste anfallet på Iran var det inte de som beställer kriget som greps om hjärtat, utan flygkaptenen i Fort Lauderdale och städerskan i Detroit. Spirit Airlines, det billiga flygbolaget för dem som inte hade råd med de dyra, har ställt in alla sina avgångar. Förhandlingarna om en räddning från regeringen havererade. Tusentals anställda går nu hem och sätter sig vid sina bord och tänker på samma sak som Emilia tänker på. Mjölken. Räkningarna. Sonens skor som börjar bli små.
I Teheran ligger en kvinna på sjukhus. Narges Mohammadi heter hon, nobelpristagare och modig som få, och familjen säger att hennes hjärta sviktar. De tog henne från fängelset till sjukhusbädden. Det är så de gör med sina själsstarka, de regimer som inte längre kan möta sina egna ansikten i spegeln. De låter dem ruttna långsamt, hellre än att de ska ge dem en martyrs död. På andra sidan av samma diplomatiska bord lägger Iran fram en plan i 14 punkter för att få slut på kriget. Presidenten i Vita huset svarar att han ska titta på den, men att han inte tror att den duger. Och under tiden räknas dödsoffren i södra Libanon, 13 stycken denna helg, fyra kvinnor och ett barn.
Hemma här i mitt eget land är det val om ett halvår. 6 månader. Bensinpriset har stigit, sönerna har kommit hem från ett krig som ingen förstod, och det republikanska partiet sitter i sina rum och räknar sina händer. Ingen vet vad som kommer ut ur urnorna. Men jag har sett detta land förr när det är dåligt med det, och jag vet att amerikanen är som vetet på prärien: han växer låg när det är torrt, men han växer.
Dimman över Salinas har börjat lyfta nu. Mexikanerna i fältet har stigit upp och håller var sin emaljmugg åt himlen, så att den heta drycken de fått av sina hustrur ska svalka något. De böjer sig över salladshuvudena, var och en lika varlig som en barnmorska. Det är samma rygg som Emilias rygg i Kristianstad, samma som de ukrainska volontärernas, samma som peruanernas i de ryska skyttegravarna. Det är arbetarklassens rygg, och den är gjord för att bära. Men en rygg kan brytas också, om vi inte ser vad vi lägger på den.
Solen står nu över Gabilanbergen. Någonstans i världen vaknar ett barn som inte vet att dess mor blev avskedad, och det ler. Det är vi som har fått oss vuxenheten anförtrodd. Det är vi som måste hålla det leendet vid liv.
