Mulet över Mottlauen, 13 grader, och en vind som luktar både Östersjön och stenkol, som om hösten 1939 aldrig riktigt slutade ta avsked av denna stad. Jag sitter vid det tillyxade köksbordet, där farmors fyra kjolar en gång gömde min farfar, och vecklar ut söndagstidningarna som en reseväska med tomma fickor och förrädiska blixtlås. Ut faller, först av allt, en granat.
Inte en metaforisk granat. En riktig sådan. I Övre Österrike, vid en lägereld där 5 barn mellan 10 och 14 år värmde sina fingrar, sprängdes en så kallad krigsrelik. Det är ordet myndigheterna använder, som om kriget vore ett fornminne och inte en bricka i deras egna fickor. Barnen fördes till sjukhus. Kriget, det vet jag av egen erfarenhet, är aldrig så avlägset som tidningsspalterna vill få oss att tro. Det ligger kvar i jorden, ibland 60 meter, ibland 60 centimeter under en söndagspicknick, och väntar bara på rätt värme. Jag har själv burit en sådan granat inom mig i 80 år. Nu äntligen tycks den ha hittat mina barnbarn.
Mellan kaffekoppen och brödkanten läser jag att hemlösa skrivs ut ur folkbokföringen. Skatteverket, ett av efterkrigstidens vackraste organ för osynliggörande, har fått nya direktiv. Den som saknar fast adress avregistreras och bokförs som "försvunnen". Försvunnen. Just det ordet. Jag minns det från andra sammanhang, från andra årtionden, då människor försvann och deras grannar drog för rullgardinen och ändå hörde lastbilarna stanna. Det är inte detsamma, naturligtvis inte. Jag är inte den som drar lättvindiga paralleller. Men det är inte heller inte detsamma. När en stat skapar en kategori för medborgare som har "försvunnit", så har den också skapat ett verktyg, och verktyg vill bli använda. En blecktrumma av paragrafer. Jag hör den slå.
I Umeå sitter Tony Norman utan jobb sedan 6 år. Han är döv. Sex år, mina herrar. I 6 år har en arbetsmarknad som annars vrålar efter folk att vrida muttrar och köra truckar, lyckats hålla en enda man utanför – inte för att han inte kan, utan för att han inte hör. Karin Johansson, dövkonsulent, säger uppriktigt att hon själv inte hade bott kvar i Norrland om hon vore döv. Det är en mening så ärlig att den nästan tappade andan på vägen till tryckpressen. I min Blecktrumma vägrade Oskar tala, eftersom de hörande hade missbrukat språket bortom all reparation. Tony Norman talar med tecken, men tecken är inte ord, och ord är vad arbetsgivare kräver innan de räknar händer.
Borta i Stockholmsstudion drabbade partiledarna samman, som rufsiga fyrkantiga schackpjäser på ett alldeles för litet bräde. Åkesson uttalade frasen "vindkraftspopulismen" och sa sig vara trött på den. En sådan trötthet är värd att betrakta i mikroskop. Den är inte den trötthet som kommer av att ha sett alldeles för mycket. Den är den trötthet som kommer av att ha sett alldeles för lite, och att inte vilja se mer. Bakom honom, i samma vecka, hade hans parti förvridit kvittningssystemet, riksdagens artiga handslag mellan ledamöter, för att vinna en omröstning om medborgarskap. När bordsskicket faller i parlamentet faller också tilltron till parlamentet, och det är just det som vissa partier vill, vågar jag tillägga från min plats vid Mottlauens grumliga vatten.
Men det var inte enbart vinden som var debattens ämne. Skattesänkningen på ISK, denna förkortning som låter som ett magsår, gick huvudsakligen till dem som redan ägde ett betydande sparande. I Danderyds kommun fick var tredje invånare den maximala sänkningen 2025. I Tony Normans Umeå fick man, gissar jag, ett vänligt brev. På så sätt vidmakthåller en stat sin ojämlikhet inte med batong eller diktatoriska påbud, utan med Excel-ark, koefficienter, ett finlirsverktyg av yttersta elegans. Det är just det vidriga med modern administration: den behöver inte rynka pannan för att förstöra ett liv. Den klickar bara.
Längre söderut, vid Hormuzsundet, tronar Trump och tillkännager "Project Freedom". Över 100 flygplan och stridsfartyg ska eskortera neutrala fartyg ur den persiska viken. Iran kallar det vapenvilobrott. Vi kallade någonting liknande, en gång, för "skydd av tyska minoriteter", och historien som följde är ingen jag rekommenderar. Det enda som är nytt är namnet. När en supermakt kallar sin operation "Frihet", så lägg en hand på plånboken och en på passet. När den därtill kallar den "Project", så bör hela gatan stänga sina luckor. Operationer med projektnamn på engelska har en tendens att ta längre tid och kosta fler människor än de förespeglar.
Och, för att illustrera tidens rörelse: Niklas Edin, den svenska curlinglegenden, lägger av efter VM-guld. "Tufft och skrämmande", skriver han. Det är möjligen söndagens enda mening jag känner mig solidarisk med utan invändning. Att lägga av är alltid skrämmande, vare sig man dragit en sten eller en pennstump.
På kryssningsfartyget mitt i Atlanten har tre personer dött i misstänkt hantavirus. Ett äldre nederländskt par bland dem. Hantavirus överförs från gnagare till människor; gnagare som klättrar ombord när vi inte tittar, människor som inte tror att gnagare kan bo i lyxen. Kryssningsfartyget är vår tids katedral, flytande, försäkrad, med buffé, och det visar sig nu att också katedraler har råttor i kören. Jag drar inte slutsatsen för långt. Jag konstaterar bara: under granat och granitfasad, under bålet och under buffén, under folkbokföring och valbås, ligger samma jord, samma jäsande lager, samma ofärdiga 1900-tal som vägrar lämna oss.
Det är 13 grader i Danzig. Mulet. En måsskara passerar ovanför Långa marknaden, tre stycken, oense om vinden. Jag lägger ifrån mig tidningen. På bordet återstår blecktrumpinnen, den som jag gömde under farmors kjolar 1944, och som av någon anledning fortfarande slår: inte högt, men tillräckligt, varje gång ett land beslutar sig för att kalla en granat för en relik.
