Regnet över de glömda

En betraktelse från Pietermaritzburg, där dagens världsnyheter sätter sig som damm på trappräcket
Illustration till dagens artikel

Termometern på fönsterkarmen i Pietermaritzburg står på 15 grader. Regnet faller oregelbundet i dag, ett milt och otåligt regn som inte vet om det vill stanna eller dra sig tillbaka. När hon sätter sig vid fönstret med tidningen i knät förstår hon att det är denna sorts dagar, då himlen själv tycks tveksam, som de osynliga försvinner allra fortast.

I Sverige, läser hon, har tre kommuner polisanmälts efter dödsfall inom det som kallas LSS-vården. Helsingborg. Ystad. Ängelholm. Det är ord hon inte kan höra utan att tänka på Serowe, på de små byarna där det också finns människor som ingen riktigt ser. Två har dött, en tredje har skadats. Riksförbundet FUB har anmält det. Men hon vet vad anmälningar är: papper som lägger sig ovanpå papper medan någon annan bär den verkliga vikten.

Det är så systemen växer. De börjar i en god tanke, att ge stöd, att skydda, att inkludera, och slutar i en korridor där en kropp ligger för länge, där en larmknapp inte tryckts in i tid, där en skift bytts utan att någon hört ropet. När människor faller ur räkningen är det aldrig dramatiskt. De försvinner i en bokföring, i ett protokoll, i en personalbrist. Det är aldrig en händelse, det är alltid en utebliven händelse.

◆ ◆ ◆

Hon vänder bladet. Två pojkar, Hugo och Otto, har just fått veta att de är identiska tvillingar, inte tvåäggsbröder som vården sagt i alla år. Ett DNA-test har visat det. Tiotusentals andra tvillingar i Sverige kan ha fått fel besked vid födseln. Hon stannar vid den meningen. Tiotusentals.

Hon tänker på vad det innebär att i hela sitt liv ha trott sig vara en sak och plötsligt vara en annan. Att en cellkärna, ett laboratorium, någons tålmodiga arbete med ett provrör kan komma till en vuxen människa och säga: det du har varit, det var något annat. Hon, som föddes i Pietermaritzburg under förhållanden som rättssamhället knappt visste vad det skulle göra med, på ett sjukhus, en mor som klassats som vansinnig för att hon hade älskat fel man, hon vet att identiteten är skör som papper i regn. Det räcker med en enda upplysning, en enda återstämpling, så är man inte längre den man varit.

Tvillingarna kommer bli bra. De har varandra. Det finns tusentals andra som inte har det.

◆ ◆ ◆

I Norrbotten varnar en professor i AI för en ny vana: människor frågar maskiner om sina mediciner. Man får svar som låter väldigt säkra men i praktiken är fel, säger han. Hon ler tunt. Säkerhet utan grund är inte någon ny uppfinning. Politiker har levt på den i decennier.

Det är ändå något särskilt med dessa nya orakel. De talar med samma röst om varje sak; samma jämna ton för en trädgårdsfråga som för ett livshotande symptom. I de långa vårdköerna, där människor väntar i månader på att få träffa en levande blick, kryper de in i samtal med en algoritm som aldrig tröttnar och aldrig tvivlar. Det är ett mörker som rör sig i ljuset från en skärm.

På samma sida en insändare: politiker borde lita på sina experter. Det handlar om vargen, om beslutet om en frisk svensk vargstam, men det kunde lika gärna handla om allt annat. Kunskapsförakt är en stilfigur i den nya världen, lika utbredd som likgiltigheten själv.

◆ ◆ ◆

Längre bort, vid Hormuzsundet, lyfts oljepriset med nästan 6 procent på en enda dag. Brent stiger. Drönare faller. Ett amerikanskt flaggat fartyg har lyckats lämna sundet under militärt skydd, medan iranska snabbåtar attackerats och en oljeanläggning i Förenade Arabemiraten träffats. USA ber Kina pressa Iran att öppna vattnet. Låt oss se dem kliva fram med lite diplomati, säger en finansminister, som om diplomati vore något man tar fram ur en låda när det blir svårt.

Hon vet att de stora konflikterna alltid har sina egna skuggsidor. Medan världen tittar mot Hormuz, läser hon i en notis, intensifierar israeliska bosättare attacker mot palestinier på Västbanken. World distracted by Iran war, står det. Allt är distraktion från något annat. När maktens öga vänds åt ett håll, växer brutaliteten i blindfältet.

I Mali har juntaledaren utnämnt sig själv till försvarsminister sedan företrädaren dödats i en jihadistisk-separatistisk offensiv. En man som tar två titlar samtidigt är en man som inte längre litar på någon. Hon tänker på alla byar i landet, kvinnorna som odlar sin majs, barnen som går till skolan så länge de kan. Det är där historien sker, inte i utnämningarna.

◆ ◆ ◆

Det finns en notis till som inte vill släppa henne. Ett kryssningsfartyg, M/V Hondius, ligger utanför Kap Verdes kust och får inte lägga till. Tre människor är döda, ett fall till bekräftat: hantavirus, en sjukdom som sprids från gnagare till människor. Ett fartyg utan hamn. En tidigare skeppsläkare kallar det en katastrof.

Hon ser dem ombord framför sig, instängda i ett objekt som rör sig på vatten, instängda i en sjukdom som varken de eller besättningen valt. Hela vårt nya århundrade har lett dem dit, till denna kombination av lyx och fångenskap. Och det slår henne att det är en bra bild för tiden: ett fartyg fyllt med människor som inte får komma i land, medan länderna runtomkring stänger sina hamnar.

Vad gör vi med dem som inte får stiga av? Vad gör vi med dem i Helsingborg, Ystad, Ängelholm, som heller inte får stiga av sina liv på det sätt som lovats dem? Vad gör vi med kvinnan som väntar tre månader på en vårdtid och vänder sig till en maskin som ler genom skärmen?

◆ ◆ ◆

Regnet över Pietermaritzburg har dragit sig tillbaka för en stund. Termometern står stilla på 15 grader. Hon lägger ifrån sig tidningen och tänker att det inte är världens stora rörelser som avgör om en plats är bebolig. Det är de små bokföringsraderna. Det är om en LSS-personal kommer i tid. Om ett tvillingpar får veta vem de är. Om en människa i en lång vårdkö får tala med en annan människa, inte en maskin. Om ett fartyg får lägga till.

Det är där civilisationen mäts: i räkningen av dem som annars skulle falla ur räkningen. Allt det andra, fartygen vid Hormuz, paraderna som ställs in i Moskva, juntaledare som klär sig i två titlar, allt det är skum på vågorna. Vågorna själva är de små livens vågor. De rör sig under, ständigt, oberoende av om någon ser dem eller inte.

Hon vänder sig från fönstret. I morgon ska hon gå ut. I dag räcker det att räkna.

◆ ◆ ◆
0

Källor

Dagens röst

Bessie Head

Bessie Head (1937–1986)

En sydafrikansk-botswansk författare vars romaner – A Question of Power, When Rain Clouds Gather – utforskar exil, identitet och rasismens psykologiska sår med personlig intensitet.

Önska en författare

Vilken röst saknar du? Föreslå en författare du vill se tolka morgondagens nyheter.

Utmärkt smak. Vi noterar önskemålet med tillbörlig respekt.