Det regnar över Rom denna onsdag, ett tunt regn som knappt syns mot Tiberns yta men som ändå färgar varje sten på Aventinen mörkare. Termometern visar 16 grader, vilket är ingenting och allt på samma gång; en temperatur som påminner mig om de stora aprildagarna då Useppe satt i fönstret och stirrade på det grå utan att förstå att det grå hade ett namn, och att namnet var Världen.
För det är världen som åter samlas vid våra fönster. Det är Storia, med stort H, som åter trampar in över våra trösklar med smutsiga skor.
I morse hörde jag på radion det vanliga: en president på andra sidan jorden hade stoppat något som heter Project Freedom, ett namn så djärvt att det rodnar för sin egen pretention. Operationen i Hormuzsundet pausas, sägs det, för förhandlingarnas skull. Trump talar om stora framsteg, om hopp, om signaler från Teheran. Och oljan, som flyter genom det smala sundet likt blod genom en åder pressad mellan två fingrar, kostar nu mindre än igår. För en stund.
Men jag känner igen melodin. Det är samma sång som spelades 1973, och den expert som intervjuades på SVT igår sade det rakt ut: detta är värre än någonting vi sett förr. Värre än oljekriserna som fick mödrarna att räkna bensindropparna i tvättbaljan. Och ännu märks det inte av oss, inte tillräckligt. Det är så det går till med katastroferna i vår tid: de väntar artigt vid dörren tills sist, sedan är de plötsligt redan inne i köket.
FN:s utvecklingsprogram räknar med att ytterligare 32 miljoner människor kan glida under fattigdomsgränsen. 32 miljoner namn som ingen kommer att skriva ner. 32 miljoner skålar som inte fylls i kväll, eller imorgon, eller om ett halvår. Och i Paris möts G7:s handelsministrar för att tala om tariffer, om hot, om världshandelns kärva morgon. Som om språket ännu var i stånd att binda det som binds upp av girighet.
I Gaza, läser jag, kommer råttorna på natten. En kvinna i ett tält berättar för svensk radio att det är då hon blir rädd, när hon hör dem röra sig längs tygduken, när hon anar hur de söker efter de små fingrarna på de barn som somnat. Det är gnagarna som ärvt staden nu, säger FN; åtta av tio läger har dem som invånare. Jag tänker på Ida som räddade Useppe från bomberna, och hur hon ändå inte kunde rädda honom från det som kom efter, från sjukdomen som kröp in i hans små lemmar och tog honom. Det finns alltid något som kommer efter. Bomberna lägger sig, men staden lever vidare med sina nya hyresgäster.
I Ukraina dödades 27 människor igår, samma dag som båda sidor förkunnade vapenvilor inför den ryska segerdagen. 27 är ett tal som de levande bär i varsin lomma tills de själva läggs ner. Putin, sägs det, blir alltmer paranoid. Övervakningssystem har monterats hemma hos hans närmaste medarbetare, hans framträdanden är förinspelade, hans röst har blivit en eko av sig själv. Så blir det när makten blir så stor att den inte längre tål sin egen spegelbild.
I en skola i Brasilien har en pojke skjutit ihjäl två anställda och skadat barn. I en gruva i Colombia har nio gruvarbetare dött i en gasexplosion. I en stad i Tyskland körde en man rakt in i en folkmassa, och två är döda, många är skadade. Listan är trött, men den är inte färdig. Den blir aldrig färdig.
Ute på Atlanten, mellan Kap Verde och Kanarieöarna, driver ett kryssningsfartyg med ett virus jag aldrig hört talas om förrän nu: hantavirus. Tre människor är döda. Två i besättningen behöver akut vård. Spanien har sagt ja till att ta emot dem inom fyra dagar. Jag föreställer mig deras gallerior, deras barer med karaokemaskinerna släckta, deras kaptenslag stående tysta vid babords räcke medan de räknar dagarna till Las Palmas. På samma sätt har människor alltid drivit, på fartyg och flottar och tåg, med pesten i bagaget och tiden tickande.
Och i Sverige, det land av tystnader och blåbärsskogar långt däruppe, oroar sig fotbollssupportrarna nu för att Hormuz ska stänga deras flygvägar västerut till sommarens VM. "Det skulle krossa många hjärtan", säger de. Jag tror dem. Hjärtan krossas ständigt och av de mest oväntade orsakerna: ett sund i Persien, en dröm om en match, en sommar som var på väg.
Allt detta sker medan en komet, som de astronomiska kontoren har döpt till C/2025 R3, just nu vandrar in över himlen ovanför Sydhalvklotet. På Nya Zeeland och i Australien och Sydafrika kan stjärnskådarna se den i sina teleskop, en gäst från Oortmolnet, en främling som inte kommer att återvända i mitt liv eller ditt. Den vet inget om Hormuz, inget om Useppe, inget om råttorna i Gaza. Den passerar bara, lysande och kall, och fortsätter.
Jag tänker att det är så vi borde lära oss att se: med kometens tålamod. Inte för att glömma de små, utan för att inse att de är allt vi har. Att det är Ida som hänger tvätten i regnet på Aventinen som är historiens egentliga huvudperson, inte Trump och inte Putin och inte Mussolini. Det är hennes namn man borde rista in i det stora skiffret av tiden.
Regnet faller fortfarande över Rom. 16 grader, säger vädret, ett milt nej till sommaren och ett milt ja till våren på samma gång. Jag dricker kaffet kallt och hör hur droppen hittar samma plats på fönsterblecket, om och om igen, som en metronom för det som inte vill upphöra.
I Lund, har jag läst, säljer skolorna sin överblivna mat till personalen i något som kallas klimatlåda. I Luleå köar man efter proteiner sedan kvargen tog slut i hyllorna. På Försvarshögskolan har 2 000 studenters personuppgifter läckt ut till kriminella efter en attack mot en amerikansk utbildningsplattform. I Linköping kräver kommunen staten på 157 miljoner kronor för en tågstation som aldrig kommer att byggas. I London har sju kvarlevor av ainufolket återlämnats till Japan, varav en hade förvarats i 160 år.
Världen står inte stilla för någon, allra minst för den som vill hinna med.
Men det är just därför vi behöver fortsätta att skriva. Inte för att stoppa Historien, inte för att rätta till den, ingen roman kan det, utan för att lägga handen på pannan av den som annars skulle dö obemärkt, och säga: jag såg dig. Du fanns. Det här hände, också för dig.
