Min käre vän,
Jag skriver detta vid kaminens sken, fastän kalendern envist försäkrar mig att vi har inträtt i maj. Termometern utanför mitt fönster pekar på 10 grader, och himlen ligger över Paris som en utbredd, tjock filt av tenn. Kastanjeträden har slagit ut sina blad, men firmamentet vägrar att leverera den vår vi blivit lovade. Det är ett underligt väder för en stad som hoppas, och hoppas gör vi denna morgon, ty kanske, efter alla dessa månader av blod och eldsken, är ett slags fred i sikte.
Tidningarna dröjer mig vid frukostbordet längre än jag tänkt. Mr Trump, denne otympliga, högröstade gosse som korsar världens scener, försäkrar att förhandlingarna med Teheran går "mycket väl", och man talar om ett 14-punktsmemorandum, en överenskommelse som måhända ska avsluta detta krig som så många månader skakat Mellanöstern. Wall Street har redan firat: Dow Jones steg 600 punkter, oljepriset föll, börsen jublade som en bal i Tuilerierna. Och samtidigt, samma natt, faller en bomb på Beirut. En israelisk attack mot en hizbollahbefälhavare, den första sedan vapenvilan i april. Är det fred man bygger på det viset, med murare i ena handen och tändsticka i den andra?
Tro mig, jag har levt nog många år för att veta att fred sällan ratificeras vid ett bord. Den växer fram som körsbärsknoppar från frusna grenar: långsamt, mödosamt, alltid hotad av sen frost. Men jag tar mig för att tro att människan, även denna trötta människa av 2026, hellre väljer brödet än bajonetten, om man bara ger henne valet.
Och då tänker jag på Rose och Chinno, två namn jag läst i en svensk radiotidning denna morgon. Två filippinska medborgare som i sitt fjärran land bär upp den börda som diplomaternas spel lägger på de fattigas axlar. Energipriserna stiger, säger Sveriges Radio, eftersom kriget i Mellanöstern strypt strömmen av olja. ASEAN samlas till toppmöte i Manila, men för Rose och Chinno är det inte den geopolitiska balansen som gör mest ont – det är rispåsen som blev dyrare över en natt, det är fotogenlampan som inte lyser hela kvällen längre.
Sådan är denna värld: prinsarna spelar schack med rökelseskålarna, och bönderna betalar i svältdagar. Det har alltid varit så. Och ändå tror jag inte att det måste vara så. Hela mitt författarskap, om det har betytt någonting, har varit ett litet rop emot detta orättfärdiga arrangemang.
Också i mitt eget Europa prövas de fattigas rygg. Jag läser om en svensk momssänkning, beslutad i april, som nu visar sig vara ett fyrverkeri utan krut: konsumenten tjänar mer på att byta butik än på själva sänkningen. Politikerna i Stockholm hade trott att de gav folket en gåva; i själva verket gav de butikerna ett alibi. Det är samma gamla saga. När man utlovar bröd från ett podium, bör man höra noga efter om brödet faktiskt också når den som hungrar.
En svensk skribent vid namn Karl Dalén noterar i en av Stockholms tidningar att Marco Rubio, USA:s utrikesminister, "har allt som Trump saknar." Måhända. Men en sak har jag sett upprepa sig genom alla regimer jag genomlevt: från Bourbonernas restauration, genom revolutionen 1830, genom det andra kejsardömet och in i den tredje republiken. Makten kläs i nya kostymer, men dess hunger är densamma. Den nye påven Leo XIV, den förste amerikanske, sägs ha mod nog att från Vatikanstolen utmana Washington. Måtte han bevara det modet. En kyrka utan civilkurage är endast en byggnad.
Närmare hemma har jag läst att Nicolas Sarkozy sluppit fotbojan, vår forne president, som efter månader i fängelse nu får röra sig fritt under sin appellprocess i fråga om kampanjfinansieringen. Jag har aldrig hyst sympati för dessa moderna furstar med deras dyra slipsar och billiga övertygelser, men det glädjer mig ändå att en människa går ut i Paris vårluft som inte längre är inlåst. Frihet är frihet, även för dem som inte vunnit den med sin egen hand.
Mer värmer hjärtat en notis från Sverige, liten som ett senapsfrö men full av mod: Svenska Freds, en förening för avrustning, har nästan tredubblat sitt medlemsantal sedan Rysslands invasion av Ukraina. Trots motvind, säger artikeln. Trots att nästan ingen längre törs viska om nedrustning. De samlas till kongress i Gävle denna helg. Jag känner igen den glöden. När jag i 1848 års dagar skrev mina brev till regeringen, försökte också jag tro – mot allt vad cynismen viskade – att människor fortfarande kunde mötas över ett bord och välja fred framför stål. Att Svenska Freds växer i en sådan tid är en av de få verkliga ljusningar jag funnit i denna grå majmorgon.
På andra sidan Atlanten har en mediemagnat gått bort: Ted Turner, han som grundade CNN, har avlidit, 87 år gammal. En man som, för bättre och sämre, skapade en ny tidsuppfattning. Nyheten som aldrig sover. Jag erkänner att jag, som hörde mina dagar tickas av kyrkklockor och ångpipor, har svårt att fatta vad det innebär att en värld klockas av en evigt rinnande nyhetsflod. Kanske är det ett fördyrat slags vakenhet. Kanske är det den ingen-tids-tid som gör vår epok så lättskakad.
Men jag tänker mig, min vän, att Rose och Chinno, om de fick välja mellan en stund av tystnad vid sin gas-spis och de senaste depescherna från Hormuzsundet, skulle välja tystnaden. Och däri ligger kanske den bästa läxan från detta blygrå majdygn: att vi alla, från diplomatens kabinett till bondkvinnans kök, längtar inte efter mer storhet utan efter mindre fasa. Inte efter större paroller utan efter renare bröd, en lampa som lyser hela kvällen, en son som inte kallas till krig.
Dimman lättar inte över Paris. Termometern står stilla vid 10 grader. Men kastanjernas knoppar håller ändå sitt tysta löfte inför sommaren, och människor håller, trots allt, trots allt, på att skriva brev till varandra om hopp.
Din,
Aurore, som världen kallar George
