Det regnar lätt över Grenoble denna majmorgon, det slags regn som en gång i tiden brukade få min far att stänga fönsterluckorna och tala om sparsamhet. Termometern utanför mitt fönster anger 10 grader – ett tal som varken är vinter eller vår, varken straff eller belöning, utan blott och bart ett mätbart faktum. Sådana siffror har den dygd som politiken saknar: de bedrar ingen.
Jag har tillbringat förmiddagen med tidningarna, och jag måste säga att jag fann i dem ungefär samma typer av människor som jag en gång observerade i Parmas salonger och i tjänstemännens förmak i Roma. Drakter har bytts ut, men kostymen är densamma. Den enda nyheten i nyheterna är att de fortfarande är nyheter.
Låt mig börja med herr Starmer i London, eftersom han på morgonen är den intressantaste patienten på operationsbordet. 70 ledamöter ur hans eget parti kräver hans avgång. Han svarar, och här ligger det psykologiska intresset: att han tänker sitta kvar, eftersom landet inte tål ett ledarvakuum under en internationell kris. Märk väl formuleringen. En statsman som vid maktens mittpunkt börjar tala om vakuum talar redan om sin egen frånvaro; han hör suget från dörren bakom sig. Den som verkligen är stark behöver aldrig påminna någon om att han är det.
Detta är en så elementär sats inom maktens fysik att jag förvånas över hur sällan den läres ut. När Julien Sorel klättrade i sina trappor förstod han instinktivt att den som ber om kärlek redan har förlorat den; herr Starmer borde ha läst romanen i Oxford, men han lärde sig förmodligen rätt och fel i stället, vilket är en sämre läroplan för en politiker.
Ovan Atlanten en parallell figur, fastän med större apparat. Herr Trump, vars förhållande till sanningen påminner mig om en kammarjunkares till sin maitresse (ständigt tillbakavisande, ständigt återupptagande), förklarar nu att eldupphöret med Iran ligger "på livsuppehållande maskin". Han överväger nya anfall. Hans säkerhetsteam, säges det, har delat sig i två läger: de som vill bomba och de som vill förhandla. Detta är inte två läger, det är två temperament. Politiken har alltid varit psykologi förklädd till strategi.
Bensinpriserna i förbundsrepubliken stiger till följd av detta strategiska temperamentsskifte, och presidenten lovar nu att avskaffa bensinskatten, en åtgärd han i sak inte äger befogenhet att vidta utan kongressens medverkan. Det rör mig inte. Vad som rör mig är den oklanderliga logiken hos en folkledare som först orsakar problemet och sedan erbjuder att åtgärda det, varvid han framstår som både brandman och brandstiftare i samma kostym. I min ungdom kallade vi sådana män för charlataner. I dag tycks man kalla dem statsmän.
Modi i Indien gör samma räkning på sitt vis. Han uppmanar sina landsmän att inte köpa guld, att arbeta hemma, att avstå utlandsresor. Det vill säga att betala kriget i Mellanöstern med sin bröllopsutsmyckning. Här finns åtminstone en sorts klassisk logik: när kungen sänder ut härarna kläs damerna i ull i stället för guld. Skillnaden från forna tider är att Indiens kvinnor i dag känner sin Modi alltför väl för att tro att hans uppmaningar bara handlar om ekonomin.
I Bryssel har EU:s utrikesministrar enats om att sanktionera våldsamma bosättare på Västbanken. Detta har varit omöjligt i åratal, eftersom herr Orbán i Budapest motsatte sig det. Nu sitter inte Orbán längre i Budapest; han är borta, ersatt av en yngre man som redan har börjat jaga upp sin företrädares lärjungar, och resultatet är att den europeiska maskinen rör sig framåt med ett knirr, som om en sandkorn hade plockats bort ur kugghjulen.
Här lär man sig en sak om historien som ingen lärare gärna nämner. Stora skiften åstadkommes sällan av nya idéer, utan av nya begravningar. En enskild stollig minister kan blockera en kontinents samvete i ett decennium; tag bort honom, och samvetet vaknar, som om det aldrig hade varit annorlunda. Detta är inte cynism. Detta är observation.
I Moskva har Putin enligt en plan, som en grävande journalist tagit del av, börjat förbereda hur kriget i Ukraina ska "säljas" till det egna folket som en seger, fastän intet av de ursprungliga målen har uppnåtts. Här närmar vi oss en konstart som jag i mina egna böcker försökt skildra: konsten att låta människor tro att de besegrat vad de tvärtom har förlorat. Detta är furstens äldsta hantverk. Det går tillbaka till Tiberius och vidare. Det enda nya är ordet "narrativ", som tjänstemän använder för att inte behöva säga "lögn".
Samtidigt sanktionerar EU och Storbritannien ryska tjänstemän för deportationen av ukrainska barn. På Baumanuniversitetet i Moskva, det visar sig, undervisas studenter i avlyssning, sabotage och påverkansoperationer. Detta är universitetets gamla funktion förresten; jag kommer ihåg från min tid hos kejsaren att ämnet då bara hette "diplomati".
I Stockholm har vår herr Kristersson hamnat i en mindre men karakteristisk obekvämlighet. Han satt med och beslutade om mer pengar till en stiftelse där hans svägerska sitter i styrelsen. Han säger sig inte ha vetat om uppdraget. Det är möjligt. En politisk man har sällan tid att hålla reda på sin släkts förehavanden; han har fullt sjå med att hålla reda på sina egna åsikter, som måste justeras varje vecka.
I Huddinge, läser jag, är kommunen redo att bryta mot lagen för att stoppa byggfusk genom att tvinga företagare att betala i förskott. Detta är, om man tänker efter, en exemplarisk dialektik: när lagen inte räcker till att skydda samhället från dem som tjänar på lagen, måste samhället bryta lagen för att rädda den. Min unge vän Julien hade aktat sig.
Jag slår igen tidningen. Regnet faller fortfarande över Grenoble, alpernas konturer ligger gömda i dis. Lite drygt 200 år har gått sedan jag första gången satt och tänkte på dessa saker. Då hade vi en Bonaparte; nu har vi tre eller fyra. Då sålde man krig som ära; nu säljer man krig som fred. Då dog man av tyfus i fält; nu, om jag förstår rätt, av ett virus från ett kryssningsfartyg, 11 personer hittills smittade, tre döda. En epidemi som är ny för läkarna men inte för historien, vilken alltid haft sina kryssningsfartyg av något slag.
Vad har vi då lärt oss? Ingenting. Vad har vi då glömt? Ingenting. Människan är ett djur som ofelbart återupptäcker varje hjul som hennes farfar uppfann och låter det rulla över hennes egna fötter med samma förvåning varje gång.
Jag tänder min andra cigarr för förmiddagen. Klockan är knappt halv tio. På torget nedanför går en man förbi med en paraply som inte är öppen, fastän det regnar. Han ler. Jag förstår honom inte alls. Och i denna oförståelse, mina herrar, ligger förmodligen mitt egentliga yrke.
