Min syster, du som läser detta i ditt avlägsna land där solen idag tydligen tycker det är lagom att lysa: här i Saltpond är det 27 grader och himlen har bestämt sig för att vara delvis molnig, som om den inte riktigt kan välja sida. Det är klokt av himlen. Många av oss borde lära av den i tider som dessa.
Jag tar upp pennan idag därför att en flod av nyheter har vällt in över min trasmatta, och jag kan inte sova förrän jag har sorterat dem som man sorterar bönor: de goda i en hög, de stenhårda i en annan, och de som ingen vet vad man ska göra med i en tredje. Vill du sätta dig hos mig?
Bra. Då börjar vi.
Det är så här, syster. På flygplatsen står en man i röd slips som heter Trump och en man som heter Xi väntar på honom i Peking. De ska tala om Iran, om Hormuzsundet, om Taiwan, om jordartsmetaller med namn jag aldrig hört men som tydligen finns inuti telefonen i min handväska. De ska tala om allt, dessa två herrar, utom det enda som angår mig: vart pengarna går när de rör sig så snabbt över världen att man knappt hinner se dem.
Och samma vecka, samma vecka, syster – kan du tänka dig? – kommer Macron till Nairobi och säger att Frankrike ska investera 27 miljarder dollar i afrikansk AI, energi, jordbruk och kultur. Tjugosju miljarder. Han säger det som om han räcker oss en gåva. Mötet beskrivs som historiskt, står det i tidningen, eftersom det första gången arrangeras i ett engelsktalande land. Vilken vänlighet. Vilken upptäckt. De har upptäckt att Östafrika finns och att vi talar engelska där. Tänk om de hade frågat oss.
Jag säger inte att pengarna inte behövs. Jag säger bara: när en man i kostym kommer med en gåva i ena handen, titta efter vad han har i den andra. Min mormor lärde mig det innan jag kunde stava.
Och samtidigt, ungefär samtidigt, bombar den nigerianska militären en marknad i Zamfara, och en talesman bekräftar bombningen men säger att det inte finns verifierbara bevis för civila offer. Verifierbara bevis. Ord som dessa är ett språk de använder när de inte vill tala om de döda vid namn. Min syster, jag känner det språket. Det är inte mitt.
Låt mig vända bladet. Jag vill berätta om en flicka som heter Alin.
Hon är tolv år gammal. Hon har bott i Umeå – långt däruppe där det väl knappt blir varmt ens nu i maj – i sex år. Det betyder att hon kom dit när hon var sex. Hennes lillasyster också. Och nu ska de utvisas till Syrien.
Skolan kämpar för dem. Södra Ålidhemsskolan, så heter den. Lärarna samlar in namn. Flickan säger till tidningen: De har alltid funnits där för mig. Jag är jättetacksam för det. Hon är tolv år och hon talar redan som någon som vet att tacksamhet är det enda man kan bära med sig när man tvingas att lämna.
Jag har skrivit om sådana flickor i hela mitt liv, syster. Jag trodde aldrig jag skulle skriva om dem från Saltpond medan de fördes bort från Umeå. Men så är det med kolonialismen. Den slutar inte, den bara byter dräkt och hyr nya kontor. Idag heter den Migrationsverket. I morgon heter den något annat. Bördan bärs alltid av samma sorts barn.
Och nu till en annan kvinnas vrede.
I Sverige skriver en journalist som heter Anna Hedenmo en kolumn om dagen då en främmande kvinna gav sig på hennes barnbarn för att hon var trött på utlänningar. Hon skriver: då händer något i mig. Något brister, skriver hon.
Min syster, jag kan inte tala om Anna Hedenmos vrede. Jag känner henne inte. Men jag kan tala om vredens grammatik. Vredens grammatik är att den först blir verklig när den drabbar din egen kropp eller din egen blods. Innan dess är den en idé. Innan dess är den något du läser om över morgonkaffet. Sedan kommer den genom dörren. Sedan brister något.
Och det är inte ett misslyckande. Det är det som händer när människan blir människa. Skulle bara önska att vredens grammatik vore mer generös. Att vi alla kunde brista lite tidigare, lite oftare, för någon annans barnbarn.
Något lättare nu, för min syster är trött och jag vill inte att hon ska sluta läsa.
I Italien har en domstol för första gången erkänt att ett barn kan ha tre juridiska föräldrar. Två pappor och en mamma. En advokat säger: Det handlar om tre personer som alla vill vara föräldrar till det här barnet.
Min syster, hör du hur det knakar i de gamla väggarna? I min mormors by hade ett barn sju mödrar. Den som födde det, hennes systrar, grannkvinnan som lärde det gå, kvinnan som lärde det att stampa fufu. Det var ingen domstol som behövde uttala sig om saken. Att Europa nu, efter två tusen år av strikt aritmetik om vem som äger vem, kommer fram till att tre är ett möjligt tal – det är en milstolpe, säger man. Jag säger: välkomna tillbaka till verkligheten. Den har väntat på er.
Jag måste också berätta att Botswana har vunnit guld i sprintstafett. Du läser kanske inte sportsidorna, syster, men jag gör det numera. Collen Kebinatshipi sprang förbi Sydafrikas Zakithi Nene på upploppet. Befolkning: 2,5 miljoner. Investeringen i unga idrottare: betalar sig.
Jag tycker om att skriva ner det. Inte för att det förändrar världen. Utan för att det är vackert, och för att Internal Displacement Monitoring Centre samma vecka rapporterar att 32,3 miljoner människor förflyttades inom sina länders gränser under 2025 på grund av våld eller konflikt. Rekord. Översteg för första gången katastrofdrivna flyttar. Sammanlagt 82,2 miljoner människor på flykt.
Det är fler människor än det finns i hela Tyskland, syster. Och samtidigt sprintar en pojke från Gaborone om guld. Båda är sanna. Båda måste få plats i meningen.
Hör nu. Solen står högt över Saltpond. Femte maj-månaden lider mot sin mitt, syrener slår ut i Wien där svenska Felicia har tagit sig till Eurovision-final trots att hennes glasögon gick sönder mitt under framförandet (”Ser inte” sade hon, och gick ändå vidare; det är en metafor jag inte hade vågat hitta på själv). Brandon Clarke, basketspelare, dog vid 29. Jason Collins, den första öppet homosexuella NBA-spelaren, dog vid 47. Två svarta män i sin bästa ålder. Jag tänker på dem.
Min syster, jag avslutar med det jag alltid avslutar med: vi lever. Här i Saltpond är det fortfarande 27 grader. Havet utanför mitt fönster är fortfarande havet. Och du, där du sitter, är fortfarande den som lyssnar. Det är ingen liten sak. Det är kanske den enda stora.
Skriv tillbaka när du kan. Berätta vad himlen säger där du är.
Din syster,
A.
