Två kejsare under en röd matta

Castries vaknar i 28 grader och hör världens trumvirvlar slå mot havet.
Illustration till dagens artikel

I.

Jag steg ut på balkongen i Castries denna morgon
och hörde måsens skri över Vigie Cove, samma skri
som en gång väckte min farfar när han knöt sina nät,
samma skri som väckte alla farfäder före honom –
och himlen, fläckigt molnig som ett gammalt segel,
höll fast vid sina 28 grader, varm och oberörd,
medan radion mässade sin litania av nyheter
från huvudstäder som tror att de äger världen.

Hör hur trummorna går idag, säger jag till mig själv,
hör hur de gamla imperierna ordnar sina parader.

II.

I Peking har två gamla män skakat hand
nedanför Folkets stora sal, och fotograferna
har fångat ögonblicket som om det var historia.
Trump kallar Xi sin vän – en ära, säger han,
en ära att vara din vän – och den röda mattan
rullar ut som ett blodspår genom århundradet,
nio år sedan han sist stod här som amerikansk president,
nu åter, åldrad, hand i hand med drakens väktare.

De talar om handel, om Taiwan, om Iran,
om sällsynta jordartsmetaller som glittrar
i det skikt av jorden där varken Homeros
eller Konfucius bjöd att människor skulle gräva.
Men jag, som vuxit upp mellan engelska
och fransk patois, mellan Imperier som styckat
mitt arkipelag som en mango, jag känner igen
ceremonin: den är gammal som Karthago,
gammal som Tyros, gammal som varje hamn
där två stormän möts för att dela på världen
och kallar det vänskap.

III.

Under tiden i Kiev, för medan kejsare ler,
ramlar himlen ned över kuvade städer.
Har 800 drönare svärmat in över natten,
800 metalliska insekter födda i fabriker
långt från det blod de skulle dricka.
Sex döda, barn bland dem, säger Zelenskyj,
och hans röst är hes av samma trötthet
som jag hörde i Castries gamla fiskares röst
när han talade om orkanen som tog hans son.

Sorg har samma tonhöjd överallt.
Den behöver ingen översättning.

IV.

I södra Libanon, åtta barn döda
under israeliska bombplan, deras namn
inte ens nedskrivna än i någon tidning
men deras mödrar vet, deras mödrar
ska bära de namnen tills jorden glömmer dem,
och då, bara då, ska Medelhavet
ta över bördan, som havet alltid gör
för dem som inte längre orkar.

Vid Hormuz, ENEOS-tankrar passerar fortfarande,
men IEA räknar och tappar räkningen:
12 800 000 fat i minskat utbud per dag,
en tiondel av världens hungriga slukar
försvunnen i krigets svarta mun.
Och i Stockholm, långt norr om dessa gränder,
sänker en regering bränsleskatten
som om bensinpumpen vore en altarsten
där man kan offra fram billigare priser
genom att be högt och stänga öronen.

V.

Men hör nu, hör: ty min sång är inte bara klagan.
I Nassau har Philip Davis vunnit ett andra mandat,
första gången på nästan 30 år en bahamansk
premiärminister får följa ett val med ett nytt val,
och det är något i den nyheten som jag igenkänner,
ett karibiskt sätt att gå framåt, försiktigt,
som en man som vadar genom korallrev
och vet exakt vart han sätter ned foten.

I Havanna räcker Washington ut
100 miljoner dollar i bistånd
mot reform, säger de, mot reform –
som en fiskhandlare som väger sin marlin
och svär att han ger den för halva priset
medan hans tumme tynger ned vågskålen.

Vi har sett det förut, vi karibier.
Vi har sett varenda variant av detta drama.

VI.

Castries solar sig i sina 28 grader
medan jag skriver detta, och måsen återkommer,
och fiskebåten som kallas Iola lämnar piren
med sin gamla kapten i hatten av sönderfallen halm.
Han bryr sig inte om Trump, han bryr sig inte om Xi,
han bryr sig om vinden från sydost, om passatens humör,
om barrakudan som rör sig under hans köl,
om brödet och bröstet på sin kvinna när han kommer hem.

Och jag tänker: detta är vad imperierna aldrig fattar,
hur de aldrig kommer att fatta det:
att deras kartor är dödsskuggor över levande hav,
att deras fördrag är luft mellan tändernas tänder,
att den gamle mannen i sin Iola redan har överlevt
tre kejsare och kommer att överleva en fjärde
utan att veta deras namn.

VII.

Men ändå – jag är inte naiv, jag är poet
och jag har levt 87 år innan jag dog
och jag dog 2017 men jag har återkommit
denna morgon för att tala till er – jag vet
att kejsarnas ord faller som tunga regn
över små länders skördar. Jag vet att Beijings
diplomatiska köpslagan blir framtidens skuld
hos någon mors barn på ett fält i Donbass.

Jag vet att ekonomin växer i Sverige, säger IMF,
att hushållen borde vara mindre försiktiga med pengarna,
men jag vill säga till Sveriges hushåll:
köp lite saffran. Köp en bok. Plantera ett träd
ni inte själva får skugga av. Det är inte rådet
från en valutafond men det är rådet från en man
som föddes på en ö och som dog på en ö
och som däremellan vandrade jordens längd
och fann att kärlek och ljus är de enda valutorna
som behåller sitt värde när imperier faller.

VIII.

Vinden har vridit sig nu mot väster.
Ovan Castries stannar molnen, halvslöjor
över ett blått som ingen målare har fångat exakt.
Två kejsare har ätit lunch tillsammans
och rest sig, och deras tjänstemän har börjat
formulera kommunikéerna. Drönarna kommer
att flyga igen i natt. Hormuz är stängt eller öppet
beroende på vem du frågar och vid vilken tid.

Men Iola återvänder med god fångst,
sex tonfisk silverlysande på durken,
och kaptenen lyfter sin sönderfallna hatt
mot mig på balkongen, och jag lyfter min hand,
och det är detta – inte handslaget i Peking,
utan denna lilla gest mellan två gamla män,
en på piren och en i sitt fönster –
som jag tror att Homeros skulle ha sjungit om
ifall han hade levat i 2026 års karibiska maj.

◆ ◆ ◆
0

Källor

Dagens röst

Derek Walcott (1930–2017)

En karibisk poet och nobelpristagare från Saint Lucia vars Omeros – det homeriska eposet om karibiska fiskare – förenar klassisk tradition med karibisk verklighet i magnifik poesi.

Önska en författare

Vilken röst saknar du? Föreslå en författare du vill se tolka morgondagens nyheter.

Utmärkt smak. Vi noterar önskemålet med tillbörlig respekt.