Bidrag, fortsättning
Av hundra människor i Kiev i går
sover 21 nu utan att vakna,
två av dem hann inte fylla 7 år.
Av hundra människor i Havanna
väntar samtliga på diesel
som inte kommer,
lär sig samtliga
att leva utan ljus.
Av hundra människor på Maldiverna
dök fem till 50 meters djup
och fann något annat
än det de sökte.
Resten badade ovanför,
ovetande.
Resten av världens hundra
fortsatte att städa,
fortsatte att betala räkningar,
fortsatte att hoppas
att det här borde kunna kallas fred.
Två herrar dricker te
I Peking är det varmt och fuktigt.
I mitt Kórnik faller lätt regn på lindar.
9 grader. En sorts vägran att vara maj.
Två herrar dricker te i Zhongnanhai.
Den ene ler för fotograferna,
den andre ler också,
men hans leende håller längre,
har experterna noterat.
Båda håller jorden i sina händer
som om den vore en kopp ärtsoppa
de just inte vet hur de ska smaka av:
för salt? för söt? för het?
De ler. Te är alltid säkert.
Två herrar, två leenden, en jord.
Och en liten ö med ett namn
som de inte uttalar högt
men ändå.
Sex inneboende
På fängelset på Guantánamobasen
bor just nu sex människor.
Det är ett gott liv, kunde man säga,
om man räknar utrymme per person.
600 vakter ser till dem.
Det blir 100 vakter per inneboende.
Eller, om man räknar tvärtom,
en sjättedels procents inneboende
per vakt.
Statistik är vacker när den är klar.
Statistik kan, om den faller rätt,
påminna om jämn fördelning,
om omsorg,
nästan om kärlek.
Sex människor.
Vad heter de? Det får vi inte veta.
De har redan blivit ett bråktal.
Femtio meter
Fem italienare steg på morgonen
ner i ett blått ovetande,
till 50 meters djup,
till en grotta de hade tänkt utforska.
Vi vill gärna tro
att de såg något ovanligt vackert
innan det blev fel.
Vi vet inte vad de såg.
Vi vet bara att vatten är tyst,
att grottor är äldre än vi,
att fem familjer i morse
drack sitt kaffe
som om det vore en vanlig torsdag.
Den åttiofyraårige
I Haag, i en cell
med all den bekvämlighet en cell kan ge,
ligger en 84-åring och dör.
En domare har skrivit i ett papper
att hans tillstånd är allvarligt
men att fängelset är tillräckligt.
Han har själv sett till
att flera tusen andra
slutade utan något fängelse alls,
i jord, i floder, i hopar.
Vi diskuterar humanitet,
mildhet, åldrandets rätt.
De döda diskuterar inget.
De saknar tröst.
De har bara den tid
vi har kvar att minnas dem.
Det stora djuret
I Thailand har man hittat ett nytt djur,
gömt i sten i 80 miljoner år.
Nagatitan, kallar man den.
Den vägde, enligt forskarna,
lika mycket som 9 elefanter.
Det är ett barnsligt mått
men det enda vi har.
Vi mäter det okända
med det vi känner.
Den som levde då
visste inte att den skulle bli mått,
visste inte att den skulle bli 9 elefanter
för en värld
där elefanter blivit fåtaliga.
Det är möjligen så man blir hågkommen
på det sätt vi alla
någonstans vill bli hågkomna:
i jämförelser,
i tabeller,
som något stort, någon gång.
Förordning
I Sverige ska man från i dag
utrota 34 arter.
Det står i en ny förordning.
Förordningen specificerar inte
vem som ska säga åt blomman:
du borde inte stå där,
du borde aldrig ha kommit.
Inga extra pengar finns att avvara,
sade kommunalrådet,
men det blir en tuff match.
Match är ordet
vi använder
för det vi inte vill kalla krig.
På en annan sida i tidningen
tränar svenska brandmän inför krig.
De säger inte match.
De säger double tap, ett uttryck
som kommer från ett ord
som heter Ryssland.
Brev
Från och med i juni
ska Postnord komma var tredje dag.
Det är rimligt, säger människor.
Vi får ändå sällan brev.
Det är rimligt.
Det är rimligt.
Det var en gång en tid
då en söndag kunde förstöras
av brevbärarens dröjsmål,
då man stod vid fönstret
som en hund.
Då fanns ord man inte kunde säga själv
men gärna lät en främling
säga i ens kök.
Nu går allt genom luften, osynligt,
landar i en liten ruta i fickan,
piper kort,
försvinner.
Det är rimligt.
Det är så vi har valt det.
Vid mitt fönster i Kórnik
Här regnar det.
Det är inte ett stort regn.
Det är ett regn
som inte tycks veta om det vill.
9 grader är inget väder för maj.
Lindarna borde redan ha öppnat sig,
borde redan ha tänkt ut sina blad.
Men de väntar. De är försiktiga.
De har sett fler vårar än jag
och vet att maj kan ångra sig.
Jag tänker, medan kaffet svalnar:
medan jag tänker på världen
fortsätter världen utan mig.
Två herrar dricker te.
Sex människor bor i ett fängelse.
Fem dykare blev plötsligt en siffra.
21 begravs i Kiev.
En nagatitan, 80 miljoner år gammal,
lyfts försiktigt ur stenen
och vägs i elefanter.
En timmerbil rör sig tyst genom skogen
norr om Kalix, utan motorljud.
Det blir scoutmöte ikväll i Umeå,
en flicka säger:
man känner sig levande.
Det är torsdag.
Det är maj.
Det regnar lätt i Kórnik.
Jag har skrivit ett tillägg.
Det kommer fortsättning.