Han vaknade i mörkret före gryningen och låg en stund och lyssnade på det som inte var där. På fönsterrutan höll dimman på att glesna och bortom Narragansettbukten kom himlen fram blå och klar. Termometern visade 11 grader. Han steg upp och gick ut på trappan och stod där en lång stund och såg på vattnet som om vattnet skulle ge honom svaret.
Det fanns inget svar.
Världen hade vaknat före honom som den alltid gjorde. På andra sidan kontinenten i staden de kallade New York hade en bil under natten kört upp på en trottoar och två människor som gått där låg nu döda på asfalten medan andra burits bort med trasiga ben. Bilen hade gjort vad bilar gör. Mannen bakom ratten hade gjort vad människor gör. De döda hade slutat göra någonting alls.
I Kongo räknade man de sina och hade kommit till 65. I Uganda hade smittan korsat gränsen och man räknade fortfarande. Bundibugyo hette stammen. Det var ett ord som en man kunde skriva i ett block och sedan lämna kvar på ett bord och sedan lämna staden och fortfarande skulle stammen vara där och döda dem som inte kunde fly. Inga vägar gick någonstans där detta sjuka folket bodde. Inga sjukhus fanns som inte var överfulla. Ett virus visste inget om gränser och respekterade ingenting och det kom dit det kom som regn kommer eller torka.
Han kokade kaffe på spisen och drack det vid bordet utan att tända lampan.
I Kyiv hade en flicka som hette Lyubava Yakovleva legat under spillrorna av sitt hem och hennes far hade redan varit död i kriget och nu var hon också död. Hon var 12 år. 24 människor totalt hade rysk metall hittat under natten. Han tänkte på flickan eftersom hennes namn var det enda namnet i texten och han visste att de andra också hade haft namn men ingen hade tryckt dem. Det är så det går till. De döda samlas i siffror tills siffrorna blir så stora att man inte längre kan se människan i dem och då blir det historia. Eller åtminstone så heter det.
Längs den libanesiska gränsen hade vapenvilan förlängts med 45 dagar. I praktiken hade vapenvilan aldrig funnits. Bomberna hade aldrig slutat falla. Människor hade bara fortsatt dö i ett mellanrum som diplomaterna kallade fred. Sex människor hade dött på fredagen av israeliska missiler. Sex. Det var ett tal som en människa kunde hålla i huvudet. Det var ett tal som var fattbart. Det var den enda nåden i talet sex.
I Iran hängde man dem som hade demonstrerat. Avrättningarna ökade som regnstormar ökar mot slutet av en lång torka och bland de döda fanns de som man hämtat från gatorna i januari. Människan kände till våld innan hon kände till språk. Ett rep. En krok. En stol. Detta var den äldsta tekniken som fanns.
Och i den smala remsa av hav som kallades östra Stilla havet och Karibiska havet hade amerikanska militärbåtar skjutit på fiskebåtar och 13 män hade identifierats. Alla från fattiga kustsamhällen där fadern fiskade och farfadern hade fiskat och bortom det fanns inget mer som kunde fiskas. De döda hade haft namn och de hade haft mödrar och fäder och barn och de hade haft historier. De döda har alltid haft historier. Det är de levande som inte vet vad de ska göra med dem.
Han hällde upp mer kaffe.
I Peking hade två gamla män skakat hand och kameror hade blixtrat och de hade ätit middag tillsammans och pratat om en ö i havet som hette Taiwan. Den ene gav den andre sitt ord och den andre gav det tillbaka och ingenting ändrades i världen utom att börsen i New York hade fallit med över 500 punkter och att kanonerna fortsatte vara där de var. De gamla männen hade sina ord och deras ord var dyra och betalades av andra. Det hade alltid varit så.
I norra Mali fällde flygplan med ryska piloter bomber över ökenkrigare och i centrala Kuba brände människor bildäck i mörkret eftersom strömmen hade gått och oljan tagit slut. På en strand på Maldiverna hade fem italienska forskare gått in i en grotta under vattnet och inte kommit ut.
Och i Frankrike hade en hund dött. Lazare hette han. Han hade blivit 30 år och 5 månader gammal. Han hade inte kunnat se på sina sista dagar och inte kunnat höra och hade sovit nästan ständigt. Han hade haft en förtjusande personlighet, sa hans människa. Det stod i tidningen bland alla de andra döda och han fann sig själv stå kvar vid det. En hund av papper hade blivit 30 år. En flicka i Kyiv hade blivit 12. Det fanns ingen rättvisa i det. Det hade aldrig funnits någon rättvisa. Det är vad rättvisa är. Den är den sak vi tror på därför att vi inte kan uthärda att den inte finns.
Han satt vid fönstret och såg solen komma upp över Providence. Dimman hade lyft och bukten låg där platt och blå och de små båtarna rörde sig långsamt mot horisonten. Termometern visade fortfarande 11 grader. Himlen var fortfarande klar. En människa kunde se långt på en sådan morgon. En människa kunde se nästan vad som helst.
Han drack ur sitt kaffe.
Världen skulle vakna igen i morgon. Den döde hunden skulle vara fortfarande död och flickan i Kyiv skulle vara fortfarande död och de 65 i Kongo skulle vara 100 eller 200 eller mer. De gamla männen skulle skaka hand igen. Någon annan båt skulle bli skjuten. Allt detta skulle ske för att det alltid hade skett. Varje morgon räknade världen sina döda och började på nytt.
Det var det enda mönster han någonsin hade sett. Det var det enda mönster som fanns.