Det regnar lätt över Taganrog. Inte ett ordentligt regn, sådant som tvättar gatorna eller får skomakaren att stänga sin lucka, utan ett duggregn som bara råkar falla, som om luften själv inte riktigt bestämt sig. Termometern visar 14 grader. På torget står en pojke och håller upp ena handen, som för att avgöra om det verkligen regnar eller om han inbillar sig.
Långt borta, vid Kanadas västkust, ligger ett fartyg för ankar. Det heter Hondius och hade varit ute för att visa människor naturen, isberg och valar, sådant man köper för att vara borta från sig själv en tid. Men någonting hände ombord. En sjukdom kom med råttorna, sägs det, ett virus med ett klingande namn: hantavirus. Tre personer har redan dött. En fjärde har just bekräftats smittad och sitter nu isolerad på ön Vancouver. Han eller hon, vi vet inte ännu, hade troligen tänkt åka hem nästa vecka och äta middag med sin syster. Det blir det inte. Det blir, för en lång stund, bara fyra väggar och ett fönster mot något grått.
Det finns en sorts människor som under hela sitt liv väntar på något särskilt – ett brev, ett besked, ett tåg – och när det till slut anländer visar det sig vara fel brev, fel besked, fel tåg. Felicia, en ung svenska, reste till Wien för att sjunga i en tävling. Hon hade övat länge. Hon kom på plats 20. "Klart jag är besviken", sade hon till tidningen, "men man kan inte göra mer än sitt bästa." Det är ord man säger när man är artig, när man inte vill att andra ska känna sig illa till mods. Bulgariens bidrag vann.
På rådhusplatsen i Wien stod människor med drinkar i händerna och såg fel land vinna. På rådhusplatsen i Härnösand satt en kvinna vid namn Moa Ullberg och tittade på en skärm långt borta. Hon hade förväntat sig mer. En koreograf från Sverige – det är så historien envisas med att ordna sig – stod bakom kulisserna i Wien och tog emot beröm från bulgarerna; det var hans koreografi som vunnit, fast inte för Sverige. En måste vinna, många måste förlora, och nästan alltid är det inte de man tror.
I Modena, en stad i norra Italien som mest är känd för sin balsamvinäger, körde en man sin bil rakt in i en folkmassa under lördagseftermiddagen. Åtta personer skadades, fyra av dem allvarligt. Mannen försökte fly, men greps av förbipasserande. En av dem hette Luca Signorelli, ett vittne. "Det blev bråk, jag fick två knivhugg", sade han efteråt, men kort, som om det inte gick att tala längre om saken.
Det vore intressant att veta vad herr Signorelli tänkte den morgonen, när han knöt sina skor och sade adjö åt hustrun – om han nu har en hustru – och gick ut för att handla bröd eller besöka en vän. Han visste inte att han skulle bli stadens hjälte den dagen, eller att kniven skulle vänta honom på ett torg som han gått förbi tusen gånger. Det är så livet ordnar sig: stora ord på liten tid. Den som söker drama får det aldrig, den som inget söker mottar det utan varning.
I Stockholm sitter en hjärnforskare som heter Henrik Jörntell och bekymrar sig över koncentrationen. Han säger att vi blir avbrutna för ofta. Att vi sliter sönder vår eftertanke utan att märka det. En 24-årig kvinna vid namn Linnea Netterheim har för fyra år sedan raderat de flesta av sina sociala medier. "Koncentrationsförmågan kom tillbaka", säger hon. "Men det tog lång tid att tända av."
Och i Umeå rapporterar Skolverket att endast 35 procent av landets speciallärare är behöriga. Barn med särskilda behov sitter därför i klassrum där läraren inte riktigt vet hur hon ska göra. Det är klassiskt: någon ska hjälpa, men hjälpen är inte där. Det påminner om någon stillsam ung människa, en sådan som man möter på en provinsstation, som väntar och väntar och till sist förstår att hjälpen har glömt vägen.
En val flöt en gång upp på en strand vid en dansk ö. Tyskarna hade försökt rädda den. De hade lagt fram resurser, fartyg, rep och kärlek. De hade tänkt att de skulle släpa djuret ut till havs igen. Forskarna varnade: lämna det ifred, ni gör det bara mer plågat. Men man ville inte lyssna. Man ville rädda. Och nu ligger valen där död, kall, vid en främmande kust, och människorna går hem och säger att de gjorde vad de kunde. Ibland är välviljan värre än likgiltigheten.
I New York pågår en konferens om kärnvapen. Sveriges utrikesminister åkte inte dit; man har andra prioriteringar nu, sägs det. Iran och USA kan inte tala med varandra. Den iranske utrikesministern säger att han inte litar på Förenta staterna. Den amerikanske presidenten säger att han kan förstöra iranska broar på två dagar. Människor som inte vill förstå varandra hittar alltid orden för att slippa.
I Kongo dör människor av ebola, 80 stycken hittills, och det finns inget vaccin. I Rwanda har samma dag en åldring vid namn Félicien Kabuga dött i sin säng; han som en gång hade pengar nog att finansiera ett folkmord, som flydde, som greps, som dog innan domen föll. Också så har historien för vana att avsluta sina kapitel: utan slutsats, utan dom, bara med ett anlete som vänds mot väggen.
Duggregnet fortsätter. Det är 14 grader i Taganrog, och pojken på torget har gått hem. Han kommer att äta middag, en tom soppa kanske, och sedan ligga och tänka på något som han inte vill att modern ska veta om. Hondius ligger för ankar någonstans bortom Stilla havet. Felicia packar sin resväska i Wien. Luca Signorelli försöker sova trots såren. En speciallärare i Östersund letar efter ett klassrum hon aldrig fick.
Världen är bara dessa små gester: människor som väntar, missar varandra, försöker. Det är inte mycket. Men det är allt vi har, och därför är det också något.