Det är morgon i Lübeck, min födelsestad, och man vaknar under ett dis som tycks ha glömt att lyfta sig vid daggryningen; termometern visar 10 grader, en temperatur som varken är vinter eller vår, varken död eller liv, utan just det mellanstadium i vilket Östersjökusten älskar att förbli under långa veckor av maj. Gavlarna på de gamla köpmanshusen träder fram ur diset med samma tveksamhet som figurer i en dröm, och man frestas att tänka att städer, liksom människor, bär sina sjukdomar i sina väggar – ett borgerligt förfall som inga rappningar förmår dölja. Just i denna stämning, mina vänner, denna fuktiga sammansmältning av sten och vatten, av nutid och hågkomst, tycks mig vara den rätta atmosfären i vilken man bör veckla ut dagens tidningar och låta tidens nyheter, hopknådade som ett brödblock av motsägelser, vandra in i medvetandet.
Vi börjar, som anständigt är, med febern. Ty febern utgör berättelsens egentliga huvudperson, vare sig hon erkänns eller ej.
I de östra delarna av den demokratiska republiken Kongo, samt över gränsen i Uganda, har viruset Ebola – närmare bestämt dess Bundibugyo-variant – på nytt slagit upp sina tältpålar. Hittills över 130 döda; närmare 540 sjukdomsfall, somliga bekräftade, andra blott misstänkta; sjukhus och regeringsbyggnader insprutade med klor tills luften skär i halsen. Världshälsoorganisationens generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus förklarar sig "djupt bekymrad", och dess överläkare anar att smittan kan ha rört sig bland människorna i mer än fyra veckor utan att någon räknat. Den afrikanska smittskyddsmyndigheten har klassat utbrottet som ett kontinentalt säkerhetshot; grannländer drar igen sina gränsbommar trots WHO:s ihärdiga vädjan att de skall hållas öppna.
Vad jag finner djupt rörande, och tillika djupt ironiskt, är hur lite mänskligheten lärt av sina tidigare prov i denna disciplin. Ty den sansatt iakttagande betraktaren vet att en epidemi aldrig är endast en biologisk företeelse; den är, för att låna ett bildspråk från min ungdoms vandringar i ett alpiskt sanatorium, en moralisk barometer. Den visar oss precis var i samhällskroppen blodet stannat. När USA:s utrikesminister Rubio nu förklarar att WHO var "en aning sen", samtidigt som hans egen regering fortsätter med sina svepande nedskärningar inom folkhälsoområdet, hör man tonen av den välkända kören. Anklagelsen riktad utåt för att inte behöva tänka inåt. Den lille katastrofläkaren Johan von Schreeb sammanfattar det hela utan oratorisk utsmyckning i Sveriges Radio: man var "sen på bollen". Tre ord, kanske, men de innehåller ett helt århundrades sjukvårdshistoria.
Medan febern vandrar genom Itúriprovinsen samlas på samma jordklots motsatta halva två herrar i Pekings folkrepublikspalats. Xi Jinping mottar Vladimir Putin – och man kan, om man har örat öppet för sådant, höra hur de gamla imperierna stämmer sina instrument inför en kammarmusikuppvisning av tvivelaktig harmoni.
En vecka tidigare hade president Trump själv besökt samma sal, samma värd, samma teserveringsservis. Nu kommer den ryske presidenten, försvagad efter mer än fyra års krig i Ukraina, och söker hos sin "ende starke vän" – som DN:s Marianne Björklund träffande uttrycker det – det som hans egen ekonomi inte längre förmår erbjuda honom: ett sken av styrka. Xi, ha det till ryktes, skall ha viskat åt amerikanen att Putin kanske kommer att ångra sig. Vid själva mötet med ryssen lär han nog hålla denna profetia för sig själv. Sådan är den höga politikens grammatik: man säger en sak till var och en, beroende på rummet och belysningen.
I bakgrunden av denna teaterföreställning fortsätter ekologin sin egen tysta katastrofakt. Ukrainas precisionsmissiler träffar ryska oljedepåer, och rollerna blir för en sällsynt gång omkastade: angriparen får uppleva sig själv som offer för en miljökatastrof. Vid Persiska viken nås den orörda iranska ön Shidvar av en oljefläck där sköldpaddor och kustfåglar fastnar i tjärblock. Hela vår tids dilemma kondenseras i denna bild, en hopplöst rörande tableau där det biologiska livet betalar för det politiska livets fåfänga.
I Förenta Staterna, det land som föddes till en proklamation om jämlikhet inför lagen, har just denna lag nu fått sig en intressant utvidgning – eller snarare inskränkning, beroende på från vilket bord man iakttar saken. Presidenten Trump, hans söner och hans bolag är, enligt en överenskommelse mellan justitiedepartementet och – just det – Trump själv, fredade från granskning vad gäller tidigare skatteärenden. Det är, om man får uttrycka sig så, en juridisk konstruktion av en så barock symmetri att den nästan förtjänar beundran för sin formella elegans. Samtidigt rapporterar amerikansk press att han under första kvartalet 2026 utfört över 3 700 transaktioner med värdepapper, från halvledarbolag till dotterbolag av en japansk sushikedja. En förmögenhet växer fram, inte genom konstens långsamma destillation utan genom listans uppstaplade ackumulation.
Han som vågade sätta sig till motvärn, den republikanske kongressmannen Thomas Massie i Kentucky, har förlorat sitt primärval till en 68-årig jordbrukare med militärisk bakgrund och knappast någon politisk erfarenhet. Massie hade haft fräckheten att rösta mot presidentens budget och kräva att Epstein-handlingarna offentliggjordes. Hans nederlag blir, som en bedömare påpekar, ett bevis på den nye härskarens "styrka", vilket är ett sätt att tala. Vicepresident Vance förklarar samtidigt att USA är "laddat och redo" för militär aktion mot Iran om förhandlingarna stupar; presidenten själv väljer en mildare formulering: han önskar avsluta saken "på ett ytterst stillsamt sätt". Den ena synonymen följer den andra som tonarter i en variation. Senaten har, något oväntat, antagit en resolution som inskränker presidentens krigsmakt – en ovanlig tillrättavisning. Vart denna lilla motrörelse leder, vet ännu ingen.
Och dock, mina vänner, finns det i denna karneval av febrar och fördrag, av spel och förfall, en motvikt som man inte bör glömma att räkna in. På Solliden, på Öland, har Bertil Vallien och hans hustru Ulrica Hydman-Vallien för första gången låtit sina glasverk visas sida vid sida, mitt i den öländska naturens nyktra grönska. Konsten, denna trögflytande och brännbara materia, denna föreningspunkt mellan sand och eld där människan en gång upptäckte att det stelnade kan vara klart – konsten har sin egen tidsräkning, opåverkad av valnatten i Kentucky och oljetankarna i Tuapse. Också vid universitetet i Umeå suckar lärarna under bördan av att urskilja vad i studenternas tentamenstexter som är skrivet av en människa och vad som är frambringat av en maskin. Omsorgen om det äkta har blivit en arbetsuppgift i sig. "Det är otroligt komplext vad som utgör ett AI-fusk", konstaterar lektorn Anna Zachrisson, och man kan höra hela vår civilisations osäkerhet sammanträngd i denna mening.
Vid Saltsjöbanans hållplatser stiger 13 till 18 passagerare på vid varje avgång, medan tågen ändå rullar 230 gånger om dagen. Det är något försonande, något nästan religiöst, i en sådan trafiks envishet. Den fortsätter, oavsett om någon stiger på. På samma sätt fortsätter pendeln att svänga i det dimomvärvda Lübeck denna majmorgon, oavsett om vi noterar dess rörelse eller ej.
Och så är man tillbaka där man började: vid Travemynningen, där diset ännu inte lyft, vid de 10 graderna som varken är liv eller död. Tidens nyheter har gått genom medvetandet som en svit symfoniska satser; man har lyssnat, man har antecknat. Vad återstår? Måhända detta enda: att betrakta världen med den allvarliga ironi som är den vakande människans enda värdiga hållning, och att, när dimman till slut lättar – ty det gör den alltid, fastän aldrig genast – inte glömma vad man såg när allt var skylt.