I Azinhaga står morgonen sval, 9 grader och en himmel halvtäckt av moln som inte kan bestämma sig för att lämna eller stanna, ett dröjande grått ljus över olivlundarna och Almonda-flodens långsamma vatten, och om man stänger ögonen ett kort ögonblick, bara så länge det tar att vända sig om mot fönstret, kan man nästan tro att världen är fredlig denna tisdag, att ingenting ovanligt försiggår bortom byns gränser, men det vore förstås en lögn, ett av de små bekväma blindskotten som vi alla bär med oss för att kunna stiga upp om morgnarna, för att kunna dricka kaffet, för att kunna gå till arbetet utan att darrhänt tappa koppen i golvet, ty om vi verkligen såg, om vi öppnade ögonen helt och hållet, skulle vi förmodligen aldrig orka stå upp igen.
I Kongo, till exempel, dör människor av en sjukdom som har ett namn vi alla känner igen och som vi alla helst skulle vilja glömma, Ebola, ett ord som låter som ett rop genom djungeln, och Världshälsoorganisationen har förklarat internationellt nödläge, något som låter administrativt och avlägset, fyra stavelser uttalade i Genève som om de var en bordsbön före middagen, medan minst 118 personer redan har dött i provinsen Ituri och de som överlever talar om grannar som försvinner över en natt, om begravningar som förbjuds, om gruvstaden Mongbwalu där människor inte längre vågar resa med kollektivtrafik, säger en av invånarna, Gloire Mumbesa, alla pratar om Ebola, på bussar, i barer, vid de stora samlingarna, alla pratar men ingen vet, säger hon, och man förstår genast vad hon menar, ty att veta är inte detsamma som att tala, och att tala är ofta bara ett sätt att slippa veta. Sex år har gått sedan förra utbrottet, sex år av lugn som vi tolkade som permanent fred, en sjukdom besegrad, ett kapitel slutet, men virus läser inte våra rubriker, de följer inte våra nyhetscykler, de väntar bara, tålmodiga som stenar.
Det är märkligt, eller kanske inte alls märkligt utan tvärtom så naturligt att det knappt förtjänar att kallas en iakttagelse, hur en gammal belgisk diplomat dog i förra veckan, 93 år gammal, just innan han skulle ha ställts inför rätta för delaktighet i mordet på Patrice Lumumba, Kongos förste premiärminister, det år då många av oss ännu inte var födda och det land som mördade honom var ett annat land än det vi nu kallar samma namn, Étienne Davignon hette mannen och han hann gå i graven utan dom, vilket är ett särskilt slags rättvisa, den som tiden utdelar, den som varken historikerna eller domarna kan upphäva, och man undrar om det är en tillfällighet eller en sorts mörk symmetri att samma land där Lumumba föll nu brottas med en epidemi som ingen vill se, som om jorden själv höll bok över de oavslutade berättelserna.
Vi väljer vad vi ser, det är detta som är vår särskilda förmåga, vår oerhörda och fasansfulla begåvning, vi väljer noggrant, vi sorterar våra ögonblickliga skräck efter geografi, efter hudfärg, efter ekonomisk användbarhet, och i Afghanistan, säger oss BBC denna morgon, är fäder tvingade att sälja sina egna barn för att de andra ska få äta, tre av fyra människor i landet kan inte tillgodose sina mest grundläggande behov, och det är en sådan mening som man läser snabbt, mycket snabbt, för om man dröjer vid den för länge börjar bokstäverna lösgöra sig från sidan och man hör plötsligt en pappas röst, det är detta som händer när man stannar upp vid orden, de blir kött, de blir andetag, de blir omöjliga, och så bläddrar vi vidare till nästa sida.
På nästa sida står det att USA:s president har skjutit upp sin attack mot Iran, en attack som annars skulle ha genomförts just denna tisdag, men Gulfstaterna har bett honom om mer tid, säger han, Saudiarabien och Qatar och Förenade arabemiraten, och han har lyssnat på dem, åtminstone tillfälligt, ty klockan tickar, säger han också, klockan tickar, ett uttryck som man hör vid sängkanten hos en döende eller hos en bombsökare, klockan tickar, vilket är sant om alla klockor utom de som har stannat. Och Iran, å sin sida, meddelar att man har inrättat en ny myndighet för att förvalta Hormuz-sundet, det smala vattenstråket genom vilket en betydande del av världens olja måste passera, och Syrien, av alla länder, ser ekonomiska möjligheter i sin geografiska belägenhet, säger New York Times, ty även krig öppnar marknader, även döden har sina entreprenörer. I Libanon, samtidigt, har antalet döda i de israeliska attackerna passerat 3 000, en grim milstolpe enligt nyhetsbyråerna, ett ord som låter som en sten man kan kasta över axeln, men 3 000 människor är inte stenar, de är fäder och systrar och små barn med fnasiga knän och de räknas en och en, även om vi har slutat räkna dem en och en.
Och i San Diego, en stad vars namn betyder helige Diego, det heliga skyddet, har två tonårspojkar, 17 och 18 år gamla, gått in i en moské och dödat tre människor, varefter de hittades döda i en bil i närheten, självmord, säger polisen, och i deras anteckningar fanns något som myndigheterna kallar generaliserad hatretorik, vilket är ett av de minst tröstande uttryck jag har stött på i mitt liv, generaliserad hat, som vore det influensa, som vore det väderlek, som vore det inte vi själva som odlat det i våra länder och våra hem och våra tysta middagsmåltider där vi inte rättade någon.
Här i Sverige, läser jag vidare, anländer Nato-medlemmarna till Helsingborg i veckan, det första Natomötet på svensk mark någonsin, en historisk händelse som arrangeras under skuggan av allt detta andra, försvarsalliansen ska lösa fyra problem, säger SVT:s reporter, och man undrar om de problemen ingår i listan över ovanstående, eller om de är fyra andra, fyra ännu osynliga, kanske de problem som ännu inte har fötts, ty om det är något som vår tid lär oss är det att problemen ständigt föder nya. Stödet för den ryske presidenten är samtidigt det lägsta sedan kriget började, säger ryska opinionsinstitut, både de oberoende och de statskontrollerade, vilket är ett ovanligt sammanträffande, krigströtthet kallar de det, ett ord som inte räcker till för att beskriva fyra års sönderskjutna städer.
Det regnar inte här i Azinhaga ännu, men molnen rör sig långsamt västerut, mot Atlanten, mot allt det vi inte ser. Och jag tänker, medan jag häller upp en andra kopp kaffe, på den gamla berättelsen om de blinda som blev seende endast för att upptäcka att de aldrig hade vetat vad seende var, och hur den ena efter den andra föredrog att stänga ögonen igen, ty det finns en sorts klarhet som människan inte är byggd för att uthärda. Men vi måste försöka, ändå. Vi måste försöka. För det är allt vi har, denna otillräckliga, envisa rörelse mot ljuset, även om molnen är låga, även om temperaturen är 9 grader, även om världen tickar som en klocka som ingen längre minns hur man stannar.
