Det är morgon i Teheran och termometern visar 15 grader. Solen lyser. Men solens ljus är en lögn här, ett vitt och kalkartat sken som inte värmer någonting, som genomborrar ögat utan att röra själen. Jag har dragit för fönstren mot Alborzbergen och ändå sipprar detta sken in, kommer in genom springorna, lägger sig på mitt skrivbord som ett tunt lager av damm från en avlägsen öken.
Jag har inte sovit. När jag blundar ser jag den blinda ugglan, samma uggla som följt mig i många år, samma uggla som inte ser men ändå vet. Jag öppnar tidningen. Bokstäverna kryper som svarta insekter över sidan.
"Klockan tickar för Iran", säger den amerikanske presidenten. Jag läser meningen två gånger. Det är som en sats hämtad ur en dröm jag haft förr. Klockan – vilken klocka? Den klocka som hängde i min mormors vardagsrum, som slog tolv slag varje midnatt och vars pendel rörde sig som en hängd människas tunga? Eller den klocka inuti mig själv, den som tickat sedan jag föddes och som någon, en främling i ett rum jag aldrig sett, har börjat räkna ner i mitt ställe?
Han säger att det inte kommer att finnas något kvar av oss. Han säger det från ett land jag aldrig besökt. Men det är på mitt skrivbord hans ord landar, mellan tepåsens fläck och askkoppens kant.
Amnesty räknar de döda. Det är deras yrke. De har räknat färdigt och kommit fram till 2 707 avrättningar i världen under 2025, flest sedan 1981, en ökning med 78 procent på ett enda år. Av dessa skedde över 2 100 i mitt eget land. Iran. Persien. Den blå kupolens och de slipade ordens land.
Jag försöker föreställa mig 2 100 ansikten men hjärnan vägrar. Jag ser bara ett ansikte, alltid samma ansikte: den lilla flickan vid bazaren som sålde violer åt sin döende far. Hennes ansikte multipliceras i mitt huvud tills det fyller hela rummet, tills alla de avrättade har hennes ögon, hennes mun, hennes tysta blick som frågar varför.
BBC har skrivit om dem som hängdes efter att kriget bröt ut den 28 februari. Detta kan vara sista gången ni hör min röst, ska en av dem ha viskat innan tystnaden lades på som ett täcke. Jag känner igen meningen. Den har jag skrivit själv, om och om igen, i en bok ingen ville trycka. Den är hela det persiska språket sammanpressat till sju ord.
Vid Persiska viken brann det i går. En drönare slog ner vid kärnkraftverket utanför Abu Dhabi, ett kraftverk som ingen riktigt vet vem som äger längre. I Saudiarabien likadant. Maskinerna kommer från ingenstans, surrar som metalliska bin, slår ner som blixtar utan moln. New York Times skriver att Israel under mer än ett år byggt två hemliga utposter i den irakiska öknen, ringar av sand och betong som dök upp där förut bara fanns vind. Och i kväll sitter en pakistansk minister i en byggnad bara några kvarter från mitt fönster, talar med vår nye president om saker som inte rör mig. Eller jag inbillar mig att de inte rör mig. Men allt rör mig. Varje litet rasslande av papper i kanslierna är en sten som faller i den brunn jag bär inuti mig själv.
Längre bort i världen, längre bort än jag kan tänka, händer andra saker. I Kongo har ett virus börjat döda. Världshälsoorganisationen har förklarat internationellt nödläge: 246 fall, 80 döda. Ebola, ordet låter som något ur en gammal saga, ett ord man borde få glömma. Men det vill inte glömmas. Det återkommer som mardrömmar återkommer, alltid med samma drag, alltid med samma stinkande andedräkt.
Ukrainska drönare flyger nu 1 500 kilometer in i Ryssland. Tidigare flög de bara några hundra. Världen krymper i en riktning och växer i en annan. Människan har gjort sig vingar och sänder dem ut för att döda främlingar i städer hon aldrig sett. I Moskvaregionen dog tre människor i går. Också de hade ansikten. Också de hade mödrar.
Två amerikanska stridsflygplan krockade i luften över Idaho under en flyguppvisning. Piloterna sköt ut sig med katapultstol och klarade sig. Jag tänker länge på detta. Att man kan skjuta ut sig själv. Att det finns en knapp någonstans, en hävarm, som man kan dra för att lämna katastrofen. Var är min knapp? Jag har sökt efter den i hela mitt liv.
I Sverige, i en stad som heter Umeå, börjar i dag en rättegång. En ung man, knappt 18 år gammal, anklagas för över 70 brott. Han ska ha tvingat barn att skära sig själva och skriva hans alias i blod. Jag läser meningen tre gånger. Den vägrar bli verklig och vägrar lämna mig.
På samma platta planet säljer någon "cannabisgodis" till svenska barn via en kinesisk app. Färggranna karameller, virala videoklipp, leenden av tonåringar som inte vet vad de stoppar i sig. Allt är förbundet. Den blinda ugglan vet detta. Allt grymt här i världen är en enda kropp, ett enda muterande lemmaverk, och var och en av oss är en cell i den.
Klockan i hörnet visar elva. Solen står högre nu, det är fortfarande 15 grader. Teherans tak glittrar som ben i ökensand. Jag tänker på min farbror som dog ung av tystnad. Jag tänker på min landsmaninna som häktades i går för en dikt. Jag tänker på den lilla flickan med violer.
Den amerikanske presidenten säger att klockan tickar. Han har rätt, men inte på det sätt han tror. Klockan tickar för honom också. Klockan tickar för pojken i Umeå och för bönderna kring Tchadsjön och för de fyra piloterna som lyckades skjuta ut sig själva. Klockan tickar för var och en av oss, lika obevekligt, lika ointresserat.
Det enda jag kan göra är att skriva ner det. Att stänga in orden i meningar som de aldrig vill stanna i. Att lämna efter mig en flaska på stranden, en flaska med en lapp inuti, för någon som kanske finns längre fram, någon som ännu inte är född, någon som kanske kommer att förstå varför vi tystnade.
Solen är vit. Teet kallnar. Den blinda ugglan ser allt, det jag själv inte vågar se.
