På den lilla höjden ovanför Certaldo, där cypresserna står som vakande munkar och vinrankan ännu är späd, hade tre damer och fyra herrar samlats. Anledningen var den vanliga i vår tid: ryktet om en ny smitta i de afrikanska skogarna, en pestilens kallad ebola, hade nått ända hit upp till Toscanas backar. Världshälsoorganisationen, som de lärda i Genève kallar sig, hade just meddelat att 139 människor förmodades vara döda och 600 smittade, och att något skyddsmedel ej kunde väntas på 9 månader. Sällskapet hade därför beslutat att, likt mina forna damer och kavaljerer från svartdödens dagar, dra sig undan staden, dricka ett tunt vin och berätta historier för varandra.
Solen sken klar denna dag, och termometern visade 13 grader – en mild förmiddag, varken kall eller sval, just lagom för att sitta i trädgården utan kappor. Vi hade valt drottning för dagen en ung änka vid namn Pampinea (ty vi behöll de gamla namnen), som med en krans av olivkvistar i håret förkunnade att dagens tema skulle vara: de mäktigas dårskap och de små människornas list. Var och en skulle berätta en novell efter sin smak. Jag, som denna gång endast antecknar, skall i korthet återge vad jag hörde.
Den första novellen. Filostrato berättar om en rik handelsman som ville flyga till stjärnorna och därför sålde sin egen själ till börsen.
Det var en gång, så började Filostrato, en mycket rik man från Florida som hette Elon. Han ägde skepp som flög till månen och vagnar utan hästar. Likväl var han aldrig nöjd, ty rikedomen tycks vara en sjukdom som blott blir värre ju mer guld man får. Denna vecka beslöt han att ge sitt himmelsbolag, kallat SpaceX, åt allmänheten mot betalning, väl att märka, för en summa som ej en kardinal i Avignon kunnat räkna: 2 000 miljarder dukater, eller däromkring. Samtidigt hade ett annat bolag, vid namn Nvidia, som tillverkar små stenar för räknande maskiner, lagt fram en kvartalsräkning på 58 miljarder dukater i vinst. Sensmoralen, sade Filostrato, är att då tre rika män samlas är det alltid en fjärde fattig som betalar gillet. Damerna skrattade artigt, ty novellen var mer lärd än lustig.
Den andra novellen. Lauretta berättar om en minister som hånade fångar och därigenom hånade sig själv.
I det heliga landet, vid en hamn vars namn jag glömt, satt nyligen några pilgrimer från olika nationer fjättrade på däcket av ett skepp. De hade kommit för att föra bröd till de hungrande i Gaza, men togs som tjuvar och förrädare. Då steg fram en israelisk minister vid namn Ben-Gvir och spelade in sig själv medan han hånade dem som låg där bundna. Filmen lät han sedan skicka ut i hela världen, tydligen i tron att grymheten skulle göra honom älskad. Men se: även hans egen herre, statsministern Netanyahu, måste tukta honom, och USA:s sändebud i Jerusalem skrev offentligen att karlen hade ”svikit sin nations heder”. Av detta lär vi, sade Lauretta sakta, att en högmodig man behöver inga fiender; han skaffar sig dem själv, gratis, med sin egen tunga.
Den tredje novellen. Dioneo, som alltid talar om kärlek och köttslig svaghet, berättar om en fransk ämbetsman.
I Frankrike, vilket ju är ett underligt rike, fanns en hög ämbetsman vid namn Nègre. Denne herre hade i många år, sägs det, hällt urindrivande medel i damers viner vid mottagningar, av en lust så besynnerlig att ingen apotekare kan förklara den. Över 100 kvinnor har anklagat honom; han har erkänt en del och förnekat en del, och fortfarande står han ej inför rätta. Hade min farfar berättat denna novell, sade Dioneo, hade han satt en präst eller en notarie i karlens ställe, ty det är aldrig herdarna som man ska oroa sig för, utan vargarna i herdens dräkt. Damerna rodnade men nickade igenkännande.
Den fjärde novellen. Neifile berättar om en man som körde sin metallvagn i en sjö.
I Texas, ett land av stor hetta och få träd, kom en man körande i en silverglänsande vagn av märket Cybertruck. På sidan av vagnen stod att läsa: vadläge. Mannen ville pröva om denna funktion verkligen dög, och styrde därför rakt ut i sjön Grapevine. Vagnen tog vatten redan vid stranden; mannen övergav den och greps av ordningsmakten. Sensmoralen, sade Neifile, är att den som tror på allt som står skrivet på en vagn lika gärna kan tro på allt som står skrivet på avlatsbrev. Sällskapet skrattade länge åt denna, ty den var den enda riktigt lustiga.
Den femte novellen. Pampinea, drottningen, berättar om de osynliga djuren som ej längre lyder läkarens befallning.
I Lancet, ett ärbart skrift som de lärda läser, har det skrivits att de små djur som vi ej ser med våra ögon – bakterierna – allt oftare struntar i de medel apotekarna hittat på mot dem. Målet att till 2030 minska dödligheten med 10 procent kan ej längre nås, säger forskarna. Samtidigt sprids ebolan i Kongo, och en amerikansk läkare som vårdat de sjuka har flugits till Tyskland med sin hustru och fyra barn. På detta lär oss historien, sade drottningen och drog kransen tätare om håret, att människan är en stor byggmästare av murar men en mycket dålig byggmästare av broar. Vi bygger vapen mot varandra och glömmer att bygga vapen mot det som verkligen vill döda oss.
Den sjätte novellen. Emilia berättar om havet och dess utsvultna fiskar.
I parlamentet i Bryssel, denna nya Rom, har en svensk dam vid namn Lövin lagt fram en skrift om Östersjön. 90 procent av all fiskbiomassa, sade hon, har försvunnit. Industrialiserat trålfiske drar upp allt vad havet äger, så att blott den nakna sanden återstår. Och i FN:s församling har 141 nationer röstat för att begränsa klimatförändringarna; 8 röstade emot, däribland USA och Saudiarabien, vilka båda säljer olja och därför ogärna ser den lämnas i jorden. Av detta, sade Emilia, lär vi oss att en gemensam åker brukas sämst, ty var och en sliter åt sig så mycket han kan medan grannen ser bort.
Den sjunde novellen. Panfilo berättar om en gammal man som anklagas för en gammal synd.
Slutligen, sade Panfilo, har jag denna nyhet från Cuba. En 94-årig man vid namn Raúl Castro, broder till den ännu mer berömde Fidel, har just blivit åtalad i Miami för att ha skjutit ned 2 småflygplan över havet år 1996, för 30 år sedan alltså. Trump säger att ingen upptrappning väntas; Havanna säger att åtalet är ett politiskt knep. Som det ofta är med åldringar och deras synder: ingen vet längre vem som minns rätt och vem som minns bäst för sig själv. Domarna i denna värld dröjer ofta så länge att de träffar antingen en död man eller en glömd. Sällskapet satt tysta en stund.
Då sade drottningen att solen redan stod över Volterra, att vinet var slut och att vi måste återvända till våra hus innan kvällen kom. Men i morgon, lovade hon, skulle vi samlas igen, ty så länge nyheterna kommer från fjärran städer och så länge människor är människor (fåfänga, modiga, smutsiga, ömma), så länge finns det noveller att berätta.
Och därmed, gode läsare, slutar denna första dag i den nya Decamerone.