Det är 7 grader i Göteborg, halvmulet, och jag står vid Stora Hamnkanalen med kappan tätt kring mig. Vinden kommer från Vinga och tar tag i något inne i bröstet som jag inte vill veta av. Det är inte kylan. Det är något annat, något jag har försökt namnge i flera dagar utan att hitta ordet. Kanske finns det inget enskilt ord för det. Kanske finns det bara meningar, hela rader av meningar, som man måste skriva för att komma fram till tystnaden där ordet egentligen bor.
Jag har läst morgontidningarna. Jag läser dem inte längre för att veta utan för att försöka förstå vad det är vi har gått med på utan att märka det. Och i morse, vid köksbordet, slog det mig att vi numera sällan kallar någonting vid dess riktiga namn. Vi säger spänningar när vi menar krig. Vi säger omorganisation när vi menar att 5 000 unga män skickas till Polen, ut mot någon mörk gräns som ingen vågar peka på högt. Vi säger Natomöte när vi i själva verket talar om en kontinent som inte längre tror på sin egen ryggrad – en kontinent som står i Helsingborg och hör Rubio förklara att alliansens egentliga nytta är att Amerika kan låna våra hamnar när det passar dem.
Det är detta som är så svårt att uthärda. Inte hotet. Hot kan man möta. Det är språket som vacklar.
I London pågår en maktkamp som ska avgöras i en liten valkrets utanför Manchester. Andy Burnham. Ett namn man knappast kände till för en månad sedan ska nu plötsligt bära ett helt parti, kanske ett helt land. I Ankara har en domstol avsatt oppositionsledaren Özgür Özel, ogiltigförklarat hans seger – som om val numera vore förslag, något myndigheterna kan stryka över. I Budapest har en ny regering däremot bestämt sig för det motsatta: ingen premiärminister ska få sitta längre än åtta år. Det är som om de hade tittat in i sin egen historia och blivit rädda för vad de såg där. Viktor Orbán får inte komma tillbaka. Punkt. Också det är en seger för någonting jag inte längre vet vad det heter. Frihet, kanske. Eller bara den mänskliga insikten att makt utan tidsgräns blir till en själsförvridning både hos den som har den och hos dem som lever under den.
Jag tänker på det jag skrev en gång om Leo Kall, om världsstaten, om angiverirummet. Det var en framtidsbild, sa folk. Det är ingen framtidsbild. Det är vardagens grammatik. Det är sättet vi nu lärt oss att säga sanningen på, försiktigt och med många reservationer, så att den till slut inte längre är sann utan bara ofarlig.
I Helsingborg ska det också demonstreras. Shut down Nato heter rörelsen och saknar tillstånd. Polisen försöker hjälpa dem genomföra demonstrationen ändå, läser jag, och deltagarna har uppmanats att ta med vatten för att kunna skölja ögonen. Det är en så besynnerlig detalj. Att man som demonstrant numera måste bära med sig sina egna ögon i sina egna händer.
Och samtidigt, i Nuuk, har grönländarna samlats utanför det nyöppnade amerikanska konsulatet och hållit upp sina skyltar i den arktiska vinden. No means no, står det. Tre ord. På ett språk som inte är deras eget men som de använder för att tala till den som inte vill höra. Det rör mig mer än jag kan förklara. För det är just det som är svårast – att säga nej till någon som har bestämt sig för att inte förstå. Och det är just den övningen som hela världen nu måste göra på en gång.
Mot kvällen lättar molnen lite över Älvsborgsfjärden. Ljuset blir så där tunt, nästan glasaktigt, som det blir bara i maj på den här breddgraden, och jag tänker att det är en sorts svar i det. Inte ett tröstande svar. Bara ett påminnande.
Det finns nyheter idag som man knappast vågar läsa. I Kongo har en folkhop satt eld på ebola-tälten, eftersom de tror sig värja sina döda från någonting främmande, och WHO säger att USA i praktiken har valt att inte hjälpa till. Hundratals sjuka. I Tennessee misslyckades en avrättning för att bödlarna inte hittade någon ven – en man fick ett års frist från döden därför att hans kropp vägrade öppna sig för giftet. Jag vet inte vad jag ska göra med en sådan mening. Den ligger där och blöder på sidan.
Och så, mitt i allt detta, från Japan: en helig låga som brunnit i 1 200 år har räddats ur en brinnande tempelhall. Munkarna bar bort den i en lykta. Hela byggnaden brann ner, men de hann med flamman. Den lever vidare på en annan plats nu. Jag har läst om det fyra gånger den här morgonen.
Det är detta jag vill säga, om jag kan säga det utan att förstöra det. Att vi befinner oss i en tid då språket håller på att glida bort från oss, då fördrag avslutas i tysthet och oppositioner avsätts av domstolar och tonårsutvisningar genomförs av regeringar som påstår sig ha hjärta. Det är en tid då allt sker så snabbt att vi inte hinner märka vad vi ger upp.
Men det finns också den där lyktan. Det finns kvinnan i Helsingborg som tar med sig vatten till sina ögon. Det finns parlamentsledamoten Burchell i Jamaica som vågade tala patois i kammaren, mot reglerna, för att hon vägrade vara sin egen kolonis spegel. Det finns Lykke Li som säger att hon aldrig varit argare sedan hon fick sitt andra barn – och i den vreden ligger något friskt, något som vägrar dö.
Jag tänker att det är där vi måste bo nu. Inte i orden som politikerna ger oss. Inte i siffrorna, inte i utfästelserna, inte i de aktuella förskjutningarna kring Hormuzsundet eller maktbalansen i Nato. Utan i de små handlingarna där människor fortfarande vägrar att låta sig skämmas bort från sitt eget språk. I demonstranten med vatten. I den lilla lågan i munkens lykta. I de tre orden på en grönländsk skylt.
Ja visst gör det ont. Det vet jag. Det har alltid gjort ont att brista.
Men det gör också ont att inte göra det.
