London, den 23 maj 2026.
Min käraste vän,
Jag skriver till Dig under ett lågt molntak som ej vill släppa ifrån sig sitt regn på en gång, utan låter det falla som ett ovilligt löfte – patchwork av duggregn som varken döper eller renar. Termometern på fönsterposten visar 16 grader. Den engelska våren har, som så ofta, glömt vilken månad det är. Likväl är luften mild nog för att jag skall kunna sitta vid det öppna fönstret och betrakta hur staden under mig fortsätter sitt obegripliga värv: att skapa, att skapa, att skapa, utan ett ögonblicks vila för eftertanken.
I morse läste jag att en man vid namn Musk åter har sänt sin raket mot stjärnorna – den största som någonsin lämnat denna jord, säger man. Starship, döpt efter det fartyg en pojke drömmer om innan han vet vad havet kostar. De talar om månen, om Mars, om en koloni bortom denna värld. Och jag tänker på Robert Walton, denne bleke kapten som en gång stävade mot polens is i tron att han kunde finna en passage genom det omöjliga; jag tänker på hur han hittade en annan resenär där på drivisen – en man uttorkad av sin egen ärelystnad, försedd med en berättelse han knappt vågade lämna ifrån sig. Två hundra år har gått sedan jag, då åtta år äldre än en flicka och åtta år yngre än den jag är i dag, satte mig i Genève och nedtecknade hans bekännelse. Två hundra år – och människan har ej lärt sig en enda av Frankensteins läxor. Vi bygger blott större eldar, och kallar gnistan framsteg.
Värre ändå: man säger mig att bolagen som tillverkar dessa raketer, jämte två andra som odlar en sorts tänkande maskin, denna höst skall föras ut på börsen i en omfattning som världen aldrig skådat. SpaceX. OpenAI. Anthropic. Namnen klingar som löften ur en alkemists handbok. Indexfonderna skall tvingas köpa, skriver man; en handelsvåg utan motstycke väntas svepa över Wall Street. Tänk Dig det, käraste: maskinerna som lär sig härma vårt tal, raketerna som lär sig fly vår jord – allt detta är nu inte blott teknikens fråga, utan en sak för änkorna och fonderna, för pensionärerna och prästgårdarna. Hela mänskligheten har stilla blivit delägare i sitt eget Prometheus-projekt, utan att någon har frågat: Vad skall vi göra, om eldsbäraren kräver sin lön i kött?
I Kalmar, läser jag i ett svenskt blad, har en konstnär vid namn Strömquist öppnat en utställning som hon kallar Where is my mind? Hon undersöker hjärnan i det digitala kaoset, det ständiga informationsflödet, ett samhälle som snurrar allt snabbare. Jag känner igen denna oro som jag känner igen min egen handskrift. Det är samma fråga som plågade min Victor: vad sker med själen när den utsätts för mer än den är byggd att bära? Han skapade ett enda väsen, och blev förintad. Vi skapar miljarder små väsen varje sekund, och kallar dem nyheter, notiser, meddelanden. Hjärnan, som en gång var ett kloster, har förvandlats till en torghandel.
Och i samma andetag som vi sträcker armen mot stjärnorna sträcker vi en annan in i kroppen själv. På en annan sida läser jag om ett läkemedel vid namn Mounjaro, som under fyra månader sålts för drygt 860 miljoner kronor i ett enda nordiskt rike – en konkurrents motsvarighet för ytterligare 370 miljoner. Människor injicerar nu vecka efter vecka ett medel som omformar deras kött, gör dem mindre, lättare, eftergivnare mot sin egen spegelbild. Man kallar det en gamechanger. Käraste vän: tänk på det ord. Game. Changer. Som om kroppen vore ett bräde och hungern en bonde att flytta. Min stackars varelse i Ingolstadt önskade ingenting hellre än att äta som en människa, älska som en människa, sörjas av en människa när han dog. Och nu uppfinner människan medel för att icke längre känna behovet av att äta. Den nya Prometheus har stulit aptiten själv från gudarna, och bjuder ut den styckevis.
Samtidigt, vid Kongoflodens stränder, sprider sig ebola med en hastighet som skrämmer även Världshälsoorganisationen. Mycket hög risk, skriver de. Tre gånger så många misstänkta fall på en vecka. När jag läser dessa rader skäms jag på en sätt jag knappt kan formulera: ty samma århundrade som skickar sina farkoster till Mars förmår icke skydda sina egna barn vid en flodbädd. Vi har lärt oss att skapa, men vi har glömt att vårda. Vi har lärt oss att bygga, men vi har glömt att stanna och stryka över ett feberhett barnpannor.
Det är värmebölja över södra Europa, säger man. I Frankrike och Spanien har termometern stigit till uppemot 40 grader. I England väntas ett 100 år gammalt majrekord falla nästa vecka. Jag minns somrarna vid Genèvesjön, det förfärliga året 1816 då solen gömde sig och vi vid en eldstad utbytte spökhistorier: det år då Frankenstein föddes ur kall regn och kallare samvete. Nu har klimatet vänts ut och in. Värmen som vi en gång bad om är nu den vi fruktar. Vi har, käraste, vunnit precis den seger vi befarade.
I Ryssland lovar dess härskare hämnd för en attack mot en studentbostad. I Libanon dör tio människor under en så kallad vapenvila. I New York misslyckas världens nationer för tredje gången i rad att enas om ett dokument som skall hindra spridningen av kärnvapnen, just det vapen vars första kuvös var en tysk fysikbok och en amerikansk öken. Allt detta är samma berättelse, käraste. Det är min berättelse, omtryckt i ständigt nya upplagor, ständigt utan företal.
Jag stänger fönstret nu. Regnet faller tätare. Strax skall jag tända ett ljus, ty rummet mörknar fastän klockan ej är fyra. En tanke jag vill anförtro Dig innan jag förseglar brevet:
Människan misstar ständigt skapandet för makt. Att kunna är icke detsamma som att böra. När Victor lät sin varelse vakna kunde han ha hållit den i sina armar; han kunde ha lärt den ett namn, en bön, en visa. I stället flydde han. Och allt det fasansfulla som sedan följde – mordet på lille William, hängningen av Justine, kvävandet av Elizabeth på bröllopsnatten – allt detta var icke varelsens skuld, utan skaparens. Den som lämnar sitt verk lämnar också sin värld.
Vad jag fruktar i denna morgon, käraste vän, är icke raketerna, icke maskinerna som lär sig tänka, icke heller medlen som omformar kroppen. Jag fruktar att ingen av deras skapare har stannat upp för att hålla dem i famnen. Att vi åter, åter och åter, föder fram något stort och sedan flyr ur rummet.
Jag ber Dig: när Du möter någon som kallar sig innovatör eller grundare i dessa dagar, fråga honom blott en sak. Icke vad han kan göra. Icke vad det är värt. Fråga: Skulle du älska din skapelse även om den vände sig emot dig?
Det är vad jag, i en annan tidsålder, försökte fråga världen. Hör mig nu, om Du kan, ovanpå det digitala bruset.
Din alltid trofasta,
M. S.
