Hon vaknar i Springs i början av södra halvklotets vinter, och termometern utanför köksfönstret visar 0 grader. Klar himmel, ingen vind. Det är en av de morgnar då Gauteng-högplatån har den underliga skarphet som bara hög torr kyla skänker, då vägarnas damm hänger i luften som ett lager glimmer och varje konturlinje av Johannesburgs avlägsna silhuett tycks ristad med kniv. Hon dricker te. Hon läser. Det är vad hon alltid har gjort vid den här tiden på dygnet, och åren har inte ändrat det.
Det första hon stannar inför är en notis från Sverige: 15 anställda inom Kriminalvården är åtalsanmälda för misstänkt mutbrott. En konsultläkare har bjudit på spahotell. Hon läser meningen två gånger. Det är en så enkel mening – en gåva, en accept, en förflyttning av lojalitet. Hon tänker att det inte är pengarna som korrumperar utan handen som tar emot, och den knappt märkbara rörelsen från behov till bekvämlighet är just den rörelse som hon ägnat 60 år åt att försöka beskriva. Den händer inte i ett ögonblick. Den händer i etapper, i små förlåtelser, i den artighet som vägrar säga nej till en kollega.
Hon vänder bladet, kallt te i koppen. Hon tänker på en ung flicka på Sis-hemmet i Boden som band fast och tog strypgrepp på en medintagen i ett rum där ingen vuxen fanns. Båda är barn. Bevistalan om mordförsök, läser hon. Hon vet att det är de slutna rummens geometri som tillåter våld: isoleringen, frånvaron av blickar. Apartheids stora hemlighet var aldrig att människor var grymma, utan att det fanns rum där grymheten inte sågs.
Och rum där den ses, men ändå inte stoppas. Hon läser om spädbarnet som dödades av israelisk militär i södra Hebron, hur soldaterna uppfattade hur ett fordon accelererade. Hon låter satsen ligga still en stund. Det är så det skrivs när det måste skrivas, och det är så hon själv har skrivit, en gång, om en polisman i Soweto som uppfattade hot. Det är genom prepositionerna och de passiva konstruktionerna som ansvaret rinner bort. Militären uttrycker djup sorg. Men sorgen är aldrig ett substantiv hos den döde. Den är alltid ett substantiv hos den som drog avtryckaren.
I Kongo har en armeöverste dömts till döden för mordet på Zaida Catalán 2017. Familjen är lättad över domen, läser hon, men motsätter sig dödsstraffet. Detta är moral i sin renaste form: att kräva rättvisa utan att kräva blod. Hon känner igen rörelsen. Det är den rörelse hennes egen generation lärde sig under sanningskommissionerna, då människor blickade in i sina förövares ögon och bad om en förståelse som krävde att den anklagade fanns kvar i världen för att vara möjlig. Att vilja se sin systers mördare leva är inte svaghet. Det är den svåraste sortens politik.
Men politiken är sällan så fin. I Stockholm har Magdalena Andersson sagt sig behöva agera kraftfullt sedan 22 vänsterpartister strukits från vallistorna efter avslöjanden om terrorhyllningar och antisemitism. Hon läser detta med viss förvåning, inte för att hon trodde svenska socialister vara renare än andra, utan för antalet: 22. Det är inte längre en avvikelse. Det är en kultur. Hon har sett detta förr, hur ett parti vänjer sig vid en viss sorts tystnad om en viss sorts ondska, och hur den tystnaden så småningom betyder ett bifall. Det börjar alltid med en flagga som inte tas ned från ett möte. Det slutar alltid med ett namn på en valsedel.
Moderatledaren Ulf Kristersson säger samma morgon i Ekots lördagsintervju att de rödgröna ännu inte har synats. Kanske, tänker hon. Men hon har alltid varit försiktig med politiker som ber väljarna ge dem en chans till. Det är ofta dem som under tiden inte har synat sig själva.
Hon reser sig och går till fönstret. Gräsmattan utanför är vit av frost. Hennes uppmärksamhet dras till en notis om Boston: tre citat ska tas bort från ett historiskt monument sedan en besökare klagat på ett annat citat och kallat det woke. Hon ler torrt. Det är detta som händer när ett samhälle inte vågar bära sin egen historia: först putsas en sten, sedan en till. Hon har själv levt i ett land som länge inte ville se sina monument, och sedan vände vinden, och plötsligt skulle alla statyer rivas. Båda rörelserna kommer ur samma rädsla – rädslan för att en mening i sten ska tvinga den levande att tänka.
I Kongo-Kinshasa och Uganda växer ebolautbrottet till det tredje största hittills, och en utländsk tidning har spårat smittans väg till en gruvstad där guldet är allas livsnerv. WHO och Afrikanska unionens smittskyddsmyndighet satsar 518 miljoner dollar. Hon ser sammanhanget med en gammal kvinnas tröttsamma klarhet: smittan följer guldet, guldet följer fattigdomen, fattigdomen följer historien som ingen vill skriva ut på sten. Det är inte virus som flyttar världen. Det är vägarna människor har tvingats ta.
Och så krigen, vart hon än vänder sig. USA har anfallit radaranläggningar i Iran sedan fyra drönare skjutits ner över Hormuzsundet, och iranska missiler ska nu enligt Al Jazeera ha nått Kuwait och Bahrain. Putin har avvisat Zelenskyjs inbjudan till ett möte – det finns ingen mening, har han sagt. Den amerikanske presidenten antyder att han kan komma att använda militär kraft igen mot Iran, för att det vore enklare. Hon noterar ordet enklare och tänker att det är detta ord, mer än något annat, som präglar vår tid. Det är enklare att skjuta än att tala. Det är enklare att stryka 22 namn än att fråga hur de hamnade där. Det är enklare att ta bort tre citat än att förklara det fjärde. Det är enklare att acceptera spahotellet än att skicka tillbaka erbjudandet.
Det är så hon alltid har tänkt om sitt eget land. Det enkla var att vända bort blicken. Det svåra var att se. Och seendet, det vet hon med större säkerhet än något annat hon vet, är aldrig en passiv handling. Det är ett val varje morgon, oavsett om termometern står på 0 grader eller 30, om himlen är klar eller om dammet ligger som ett lock över Springs.
Hon häller upp nytt te. Solen har börjat värma fönsterglaset. Någonstans är det redan eftermiddag, och någonstans är det redan natt, och människor sover och dödar och betalar och vägrar och säger ja till det de inte borde säga ja till. Hon tar fram sitt anteckningsblock. Det finns alltid en mening kvar att skriva.