Klockan är knappt 6 på morgonen och jag står vid Léman-sjöns rand, där dimman ännu inte släppt taget om vattnet. Termometern visar 11 grader, en ovanligt kylig junimorgon, och regnet faller i intervaller som om himlen själv tvekar mellan tårar och tröst. Jag har lånat denna kropp en dag för att se vad min stad, min republik, mitt århundrade har blivit, och jag bekänner: jag förstår ingenting, och samtidigt förstår jag alltför mycket.
Låt mig börja med det jag fann först, när jag öppnade en av dessa lysande tavlor som männen nu bär med sig som vi en gång bar bönböcker. En grupp lärda i ett land som heter Amerika, vid ett företag som kallar sig Anthropic, vädjar nu om global paus i utvecklingen av det de själva har skapat. De säger att maskinerna lär sig själva att bli klokare utan människans inblandning. Människans roll, skriver de, minskar för varje steg.
Jag stod kvar med tårar i ögonen, ty jag har sagt allt detta förr, och man har skrattat åt mig i 250 år.
Hade jag inte skrivit i min andra avhandling att civilisationens framsteg är människans olycka? Att varje förfinad konst, varje smartare maskin, varje ny vetenskap drar oss längre från det enda vi äger med säkerhet: vår egen natur? Och se nu: skaparna själva, dessa unga män som byggt tankemaskiner i sina gläntor av glas och kisel, vädjar om att stanna upp. De har bestigit ett berg och funnit att de inte längre kan se ned till dalen där de bor. Människans roll minskar. Vilket erkännande. Vilken tragedi. Vilken sen, sen visdom.
Jag minns hur jag som ung sprang barfota i skogarna kring Annecy och trodde att jorden var min lärare. Nu lär sig stenarna i dessa maskiner själva, och människan står som en förskräckt fader vid sin förstfödde sons grav.
Men jag är inte färdig med min sorg, ty jag bläddrar vidare och finner mitt eget Sverige: ty jag har börjat tänka på det landet som mitt, sedan jag fick veta att man läser mig där om morgnarna. I detta nordliga land råder en strid om vad man kallar "politiska vildar", ledamöter som lämnat sina partier men sitter kvar i folkets råd. Oppositionen menar att de skall få sitta kvar; två andra partier vill göra om reglerna.
Hör mig nu, jag som skrev Du Contrat social: samhällskontraktet förutsätter att folkets vilja, den allmänna viljan, kan uttryckas genom dess företrädare. Men vad är en företrädare som lämnat sitt löfte? Är han en vilde, en fri människa återgången till naturen? Eller en förrädare mot det kontrakt som gav honom hans plats?
Jag säger detta: en sann vilde är inte den som bryter sitt parti, utan den som aldrig sett ett parti, som aldrig fjättrats av andra människors åsikter. Era så kallade vildar i riksdagen är tvärtom de mest hovsamma av alla, ty de håller fortfarande fast vid sin stol. En äkta vilde hade gått hem.
Och nu till krigen, ty civilisationen har alltid producerat krig som apelträd producerar äpplen, och det förvånar mig inte. I södra Libanon vägrar en grupp vid namn Hizbollah att acceptera det stillestånd som andra makter har förhandlat fram över deras huvuden. Israeliska militärer fortsätter sina attacker. 8 människor dödades vid morgonens slag.
Vad jag däremot fann gripande var ett brev. Ukrainas president Zelenskyj har skrivit ett öppet brev till sin ryske motpart Putin och föreslagit ett möte ansikte mot ansikte. Endast direkt samtal kan göra slut på kriget, skriver han.
O, hur jag älskar detta brev! Inte för att jag tror att Putin svarar (tyrannen svarar sällan annat än med blod), utan för att brevet i sig är en handling av civilisation i ordets enda goda mening: tron att två människor kan tala. Min vän Diderot och jag bråkade i 30 år, och vi talade ändå. Två furstar med miljoner liv i sina händer borde åtminstone kunna sätta sig vid samma bord. Att vi måste skriva brev om detta, år 2026, är vår tids skam.
Men låt mig nu vända mig mot något mindre och mer mänskligt, ty filosofin blir tröttsam när den endast handlar om imperier. Jag läste om argentinare som skuldsätter sig för att se sitt landslag spela i en turnering. Biljetterna kostar uppemot 9000 kronor enligt ett dynamiskt prissystem, kallar man det, där priserna stiger med efterfrågan. En man vid namn Celestino säger att de verkliga supportrarna stängs ute.
Här har vi civilisationens fullkomning. Människan, som av naturen sprang och kastade bollar för glädjens skull, har låtit sin glädje förvandlas till handelsvara, sin gemenskap till skuldsedel, sin lek till lyx. När jag skrev att människan föds fri och överallt är fjättrad, tänkte jag inte på fotboll, men kedjorna sluter sig kring allt det vackra till slut. Även spelet.
Och så fann jag mitt hjärtas dagliga tröst, gömd bland larmen: en bergsguide som man trott omkommen på Mount Everest har hittats vid liv, efter 6 dygn i isen, sedan han krupit mot baslägret. Hans familj hade redan börjat sorgens ritualer.
Detta är människan. Inte tankemaskinen som lär sig själv, inte parlamentsledamoten som byter färg, inte fotbollens prislapp, utan den ensamma kroppen i snön som kryper hemåt. 6 dygn. Frostskador. Och liv. Jag svär att om jag fick välja en bild att visa upp för Voltaire, som alltid hånade min naturlära, skulle jag visa honom denna man som kröp på Everests sluttning, inte för att civilisationen sa till honom det, utan för att livet i hans bröst inte ville släppa taget.
Regnet har upphört nu vid Léman. Termometern står ännu kvar vid 11 grader och en blek sol försöker bryta igenom molnen över Mont Blanc i fjärran. Jag har skrivit för länge igen: det är min synd och min frihet. Diderot brukade säga att jag aldrig kunde hålla mig kort.
Men jag slutar med detta: man rapporterar att mangroveskogarna, dessa sumpiga kustträd som människan så länge har skövlat, nu börjar läka sig själva på flera platser i världen. Att de återvänder. Att naturen, när vi äntligen vänder ryggen till, ber om förlåtelse genom att leva.
Kanske är det så vi människor också skall återupprättas. Inte genom snabbare maskiner, inte genom skarpare lagar om politiska vildar, inte genom dyrare biljetter eller fler missiler, utan genom att låta bli. Genom att, en gång om dagen, stanna upp och låta naturen växa tillbaka i oss själva.
Jag bugar mig för bergsguiden. Jag bugar mig för mangroverna. Jag bugar mig för det öppna brevet, hur tunt dess hopp än är.
Och jag går nu hem i 11 grader och fukt, med vatten i mina skor och tacksamhet i mitt bröst.