Vid Arnos brygga steg jag denna morgon
ur halvslummerns dvala, och såg klart
hur Florens vaknat under skyars borgen.
Tjugo grader varmt, och himlen part-
ligt molnig stod – som om de gamla makter
ej riktigt visste om de skulle snart
bli regn, bli ljus. Och samma månads vakter
som länge burit min Komedi vidare,
slog upp för mig en bok av nutidens dråpsakter.
Ty se: det är den fjärde juni. Bittrare
minne bär ej världens almanack;
i Peking är det 37 år sedan smidare
av frihet maldes ner av pansrets rack.
De unga går där nu i okunskap –
ej för att tystnaden är vald, men slack:
en hel regim har vikt sitt segel knapp
för glömskans vind. Och jag, som själv blev jagad
ur Florens en gång, vet vad det är för krapp
att se sin stad förbjuda minnets vandring.
En nation som river upp sitt eget förflutna
är dömd att vandra utan rot och fändring.
Jag gick längs floden, och en röst sköts ut ur
det stoftbeskydd som högsommaren bär:
"Stig upp, betrakta domarens nya rustning.
I Damaskus, i en sal av sten och slag, är
för första gången Assads bödlar ställda
till svars. Det stora mörkret synes klart där –
mer än hundratusen själar, fällda
i hemlighetens grav, är fortsatt borta.
Hör du dem? Hör du hur de äntligen klädd a
sina anletsdrag i ljus?" Jag stod en stund i porten
av denna vision, och tänkte: detta är
det Purgatorium som världen länge bortet
från sig själv har skjutit. Att låta brottet bära
sitt rätta namn är fred-arbetets början –
ej dess slut. Ty endast namnen lär
oss skilja det förlåtna från det förvärr-
ande. Den som ej känner brottet kan ej
heller känna nåden. Så lyfter förra hörran
av rättens våg sin spira, och man säger:
"Det finnes domstol. Det finnes redovisning."
Det är, i denna värld, ett spätt men sant tecken.
Men jämför detta med ett brev från Karolina,
nordvart om havets blå karteringar –
en domare i Charlotte signerade
en order att en mördad tonåring,
två år i graven redan, "infann sig ej"
i hans förhörssal, och bör därför som ledare
av en upplyst stat utvisas, hej-
dlöst, från det land som dödat honom först.
Levi Mendez-Maldonado heter denne vägstej
av papper. Och jag säger: vid den törst
som mina underjords-själar släckte
med tårar, finns ej djupare och mer förvirst
bevis på en byråkrati som väckte
det onda än just detta: att en död
befallas resa, då han redan sträckte
sig långt bortom alla läns och länders nöd.
Här viker språket bort från sin verklighet,
och regelboken blir en självgjord söd.
Och vidare: i Kiev, två dagar sen, slet
en rysk natt sönder ett niovåningshus,
och en kvinna sade: "Vi flytt redan från det
som hette Donetsk, för 12 år sedan. Nu lus-
ar jag på fönstret natt och dag." Och samtidigt
föll ukrainska drönare som glödande nus
på Sankt Petersburgs oljelager, just nogsamt
när Putin skulle hålla sitt forum
för rubelns ekonomi. Krig är en intig
geometri numera: spridd, anonym, dum
i sin koordination, men exakt nog
att riva familjer ur sin tunnaste rum.
I Washington har representanthuset, mot
all förmodan, satt 215
till 208 röster mot
den krigsfullmakt som Trump tagit ut, som mentor
för en strid med Iran. Fyra republikaner
har vågat höra konstitutionens tenor.
Det är inte mycket. Men det är inga vanlier
gester i en tid av blint maktbruk.
Ett papper, ett nej – små stränga skyddspaner
mot kejsarens vana att nyttja sin tryckluft
över världens horisont. Och Ungern,
som länge satt sin sko mot Kievs upprusk
mot EU:s portar – har lyft sitt vetos sänkning.
Förhandlingarnas dörr står öppen åter.
Tre veckor sen var detta otänkt klängning.
Jag vandrade ner mot Ponte Vecchio, mater
av min stadsångest, och såg en stund
mot kullarna. Då hörde jag den läter
från norden komma: en ung man, Wafiq, är fund-
en av regeringens ventil för ton-
årsutvisningar – och får, om lagen blund-
ar bort sin tidigare hårda ton,
stanna i Luleå. Det är en av få
ljuspunkter denna dag. Men i Etiopien-
valet säger oppositionen: vi går
ej med på resultatet. Valobservatörer
från Afrikanska unionen anslår
att människor i de största regionerna förstörer-
des från möjligheten att rösta alls.
Demokratin är skör som glas i vörda
händer; spränges fort om handen halls
för hårt. Och Sverigedemokratens säte
i riksdagen – tomt nu, då dess innehavare valls
emot ett brott så bottenlöst att namnet sätte-
s ej i raden av min Inferno utan
en ny krets sjunkare än Cocyto's väte.
Att handla bilder av barns lidanden – utan
all gräns för det förstörda – är att tappa
sin mänsklighet vid roten. Och det rutan-
de förbudet mot nio Vänster-kandidater, slappa
i sin glädje över Hamas attack
för två och ett halvt år sen, säger samma snappa
sak: politiken har en gräns där rack-
et av människans värdighet ej får
brytas. Den som ler åt mord får tack
slå dörren bakom sig själv. Och jag står
vid Arno, halvt molnigt, tjugo grader,
och säger: detta är, mina vänner, vår
gemensamma våg. Den som ej hör de blandar
sina egna ord med sand. Den som ej minns
har redan exil byggt åt sig själv. Och Florens stander
ännu kvar, vid sin gamla flod, där vinds-
draget från Apenninerna fortsatt bär
de tonarter som de gamla fäder sins-
emellan delade. Jag ropar härefter:
håll fast vid sanningen, hur liten den ser ut.
Den fjärde juni hör till dem som vägrar glömma. Befäst er,
ni unga, mot censurens släta klut.
Ni gamla, lägg ej ned er minnesbörda.
Den dag vi tystnar, faller staden. Slut.