Mrs. Lacey satte sig på verandan i den tunna juniluften, 19 grader och så klar att hon kunde se hela vägen ner mot floden, där en pelikan dök som om den hade ett ärende. Hon vek upp tidningen i knäet. Det fanns en tid då en tidning bara var en tidning, tänkte hon, men nu var den en sorts predikan; man visste aldrig vilken vers som skulle träffa en. Hon drack en klunk kaffe och började läsa.
En man hade barrikaderat sig i en bank i Bakersfield, Kalifornien, med ett okänt antal gisslan, och han hade också ringt och påstått att det fanns en bomb. Mrs. Lacey såg banken framför sig: linoleumgolvet, de bleka kassörskorna, gummiplantorna i sina krukor. Hon hade aldrig satt sin fot i Kalifornien, men hon visste hur en bank såg ut, och hon visste hur en man som förlorat allting håller upp en hand. Det var ett slags bön, det också, fast riktad åt fel håll.
Tre sidor in i tidningen stod det att tre barn hade förts från Uppsala till tre olika världsdelar – en fyraårig flicka till Polen, en femårig till Irak, en nioårig till Peru. Hon läste det två gånger för att vara säker. Det var som en lek från Gamla testamentet, tänkte hon, där fäderna och mödrarna fördelade sina ungar mellan ödemarkerna för att se vem som skulle överleva. I Enköping stod ett barnrum tomt och orört; en pappa vid namn Johan hade kämpat i över ett år för att få hem sin fyraåriga dotter, och Mrs. Lacey såg det rummet så tydligt som om hon varit där: leksakerna på rad, sängen bäddad, en docka som väntade så som man väntar på den heliga ande, utan att veta i vilken form den skulle komma.
Hon vände blad. I Nynäshamn hade en man dött efter att polisen skjutit verkanseld vid en biljakt; han hade varit misstänkt för människorov och försök till mord, och ytterligare två var skadade. I Hässelby villastad hade någon skjutit in i en bostad, två gripna. Det var långt från Georgia, men det var samma städer, tänkte Mrs. Lacey, samma trädgårdar, samma villaägare som hängde upp sina blommiga gardiner och trodde att en blomma räckte mot det som kom. Hon hade alltid sagt att en god man var svår att finna, och en god morgon var inte mycket lättare.
Hon vände blad igen och såg de stora rubrikerna. Under natten hade Iran skjutit robotar mot Kuwait och Bahrain; amerikansk militär hade skjutit ner det mesta. USA hade i sin tur slagit till mot den iranska ön Qeshm. Det stod också att 22 människor hade dödats i Kiev under en av krigets största luftattacker. Mrs. Lacey kände till floden Dnjepr ungefär som hon kände till floden Jordan; båda hade hon hört om i kyrkan, båda var blå i hennes huvud. Men hon hade läst att det fanns ett sovande kvarter där, ett sömnigt kvarter med träd och hundar, och att människorna nu stapplade upp ur sina källare med samma uttryck som folk har när de har sett något som inte går att ångra. De ska laga vårt hus, hade en kvinna sagt, men inte våra själar. Hon läste meningen tre gånger och drack ur sitt kaffe.
I tidningens nedersta hörn fanns en notis från Southampton. En artonåring hade knivhuggits så svårt att han avled, och polisen hade i stället för att hjälpa honom valt att sätta handfängsel på honom. Sedan hade en inspelning släppts, och människor hade gått ut på gatorna och börjat slåss tillbaka. Hon stannade vid den notisen länge. Det var alltid samma sak, tänkte hon. Det fanns ingen som riktigt ville rädda en pojke; det fanns bara de som behövde lägga honom i bojor och de som senare behövde slå sönder något. Mellan de två rörde sig nåden, om den fanns, som en katt över vägen, plötslig och utan förvarning.
Hon vek tidningen för en stund och såg ut över sin trädgård. Pelargonen vid trappan stod i full blom; en kardinal hoppade på gräset. Hon kom att tänka på sin granne, gamle Mr. Calhoun, som hade dött sittande i sitt förmak förra månaden med radion på. Han hade alltid sagt att klimatet höll på att bli oss övermäktigt, och nu meddelade Världsmeteorologiska organisationen att det var 80 procents sannolikhet för en ny El Niño före augusti, med värmeböljor och översvämningar att vänta. Mr. Calhoun hade också sagt att människan inte var lagd för att förstå det stora, bara det lilla, och att det lilla räckte för att fördöma henne. Mrs. Lacey hade aldrig riktigt vetat om han var ett helgon eller en bitter gammal man, och kanske var det samma sak.
I Tunis hade en domstol dömt oppositionsledaren Rached Ghannouchi till livstids fängelse för "terroristallians", tillsammans med dussintals andra. På andra sidan oceanen hade presidenten utsett en man vid namn Bill Pulte till tillförordnad chef för underrättelsetjänsten – en man som tidigare hade ägnat sig åt att jaga presidentens fiender. Mrs. Lacey kände till den sortens människor från sina söndagar i kyrkan: de som alltid var beredda att hjälpa Herren med en lista. Det var märkvärdigt så ofta Herren behövde en lista, tänkte hon, och så sällan han föreföll att läsa den.
I Bakersfield stod mannen ännu kvar i banken med sina gisslan. I Enköping stod det tomma barnrummet. I Kiev grät en kvinna över sitt hus och sin själ. På sin egen veranda blundade Mrs. Lacey en stund, och kardinalen på gräset hoppade ett varv till och flög plötsligt upp i magnolian, som om den hade kommit ihåg att den hade ett ärende. En god morgon är svår att finna, mumlade hon, mest till sig själv. Då slog den första kyrkklockan från Forsyth Park sex slag genom den klara luften, och hon visste att dagen redan hade öppnat sig som ett stort, varmt öga.
