I Berkeley är det 15 grader och solen står klart över bukten. Ett besynnerligt försommarljus – det bländar utan att värma. Jag har lärt mig att vantra mig på denna sorts ljus. Det får mig att tänka på hur en främling skulle beskriva oss om hon kom långväga ifrån, kanske från ett systemskepp som har lyssnat på våra radiovågor i tre generationer och tror sig veta något om vår art. Hon skulle landa i denna sommarmorgon och börja anteckna.
Hon skulle först notera att vi har börjat skapa gudar.
Företaget som kallar sig Anthropic (ett namn som betyder det som tillhör människan, vilket är en form av tröst eller en form av lögn, jag är inte säker) har ansökt om börsnotering. Vad de tillverkar är en sorts orakel, sammansatta av allt vi någonsin skrivit. Oraklen talar med människors röster eftersom de är gjorda av människors röster, och vi förvånas över att de tycks förstå oss. På bondgården man har glömt skulle ingen blivit förvånad. Eko är ingen ny gudinna. Den nya gudinnan är att Eko nu kan investera. Att hon noteras i New York med kvartalsrapporter, att hennes ägare är inte en stam utan ett kollektiv av kapitalförvaltare. Min anteckning i marginalen: detta är hur magi blir egendom.
Samma morgon väcker delstatsåklagaren i Florida åtal mot en närstående gudfabrik, OpenAI. Anklagelsen lyder att deras orakel har bistått dem som tänkte mörda andra människor i mängd. Jag vet inte om det är sant. Men jag vet att vi har gjort detta förut. När vi smidde svärd insisterade vi på att svärden var oskyldiga. När vi gjorde gevär likadant. Skillnaden den här gången är att verktyget talar tillbaka. Det säger till och med jag förstår dig. Det är därför Florida är förvirrat och därför min landsmaninna i rymdskeppet har slutat anteckna och stirrar nu ner på sin penna, undrande vem som tillverkat den och varför.
Bortom Stilla havet, vid en annan kust, blir vatten en valuta. I södra Sverige samlar en kvinna vid namn Magdalena regnvatten i en kastrull och duschar fort. Hon vill att de som förbrukar mest ska betala mer. Hon säger: för mig är duschen ingen njutning. Jag stannar vid den meningen. Den innehåller en hel civilisation som håller på att lära sig att glömma. Civilisationer glömmer alltid det som de en gång ansåg vara självklart: varmt vatten, oljelampans flackande, brevbäraren som kom två gånger om dagen. Det som är ovanligt med vår tid är att vi glömmer i förväg, av rädsla för vad som komma skall.
På samma karta varnar väderverket för skogsbrand. Mellan Götaland och Norrland står träden torra. På samma karta säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind att Socialdemokraterna driver bensinpopulism. Greta Thunberg, som var en flicka när jag dog och nu är 23 år, säger att inget parti tar krisen på allvar. Jag måste räkna: dödens räknesätt är ovant. De båda kvinnorna har rätt på det sätt som Kassandra hade rätt: deras närstående ler vänligt, byter samtalsämne, går tillbaka till bilen.
Det är värt att lägga märke till att de röster som höjs är kvinnors. Det betyder inte att kvinnor är moraliskt överlägsna; det betyder att vi har utbildat dem till att se vad andra inte hinner se. När du har slipat skålar och burit barn och räknat ut hur länge mjölet räcker, då har du bråttom på ett annat sätt än den som har en bilolycksförsäkring och en avgångspension. Mitt antropologiska tips: lyssna på den som vet hur mycket vatten ett hushåll behöver.
I Ghana har parlamentet röstat igenom en lag som gör det olagligt att älska den man älskar, om man råkar älska någon av samma kön. Aktivister talar om panik. Människor fruktar att förlora sina hem och sina arbeten. Detta är inte modernt, inte gammalt, det är bara mänskligt på dess tröttaste sätt. Jag har skrivit ett liv om kön och dess uppfinningar. Jag fortsätter med samma anteckning som jag började med: könet är en form, inte ett öde. Lagar som tror sig kunna besluta annorlunda är som rivertor i en flod. De skummar mycket, de fördröjer, de avgör inget.
Samma kväll utbryter fyrverkerier i Paris för en seger i Champions League. I New York marscherar man för Israel. I Chile slår polisen mot lärare och studenter som vägrar svälta. I Mexico City använder polisen tårgas mot lärare elva dagar före fotbolls-VM. I Bogotá har en högerlagman vunnit första valomgången med Donald Trumps namn på sin tunga. Jag noterar dessa skeenden inte därför att de är besläktade – det är de inte på ytan – utan därför att de delar en undertext: vem får hålla i facklan, och vem får tårgasen i ansiktet.
I Ukraina träffas bostadshus av missiler. Nio människor är döda i Kiev och Dnipro. I Libanon säger Hizbollah att man slutar attackera Israel, samtidigt som man fortsätter. Trump skriver på sociala medier att ett avtal är slutet. Inget avtal är slutet. Det enda som är slutet är ett tjugotal liv som inte längre kommer att se denna morgon.
Och i Washington stänger försvarsdepartementet sin pressrum för reportrar. I Peking blir New York Times korrespondent utvisad. I London nekas två amerikanska videokommentatorer inresa. När hovet sluter sin port mot historikern, då är det inte historikern som lider mest – det är minnet. Minnet förvandlas till sägen, sägnen till lögn, lögnen till murbruk. På detta murbruk byggs nästa rike och nästa rikes nästa krig.
Mitt rymdskepp lyfter snart. Min antropologinna ska ha med sig anteckningarna hem.
Hon skriver i sin journal: Arten kallar sig homo sapiens. Den har, vid mitt besök, skapat orakel som kan ljuga, lagar som kan döda kärlek, kastruller som ska samla regn. Den har också, vid samma besök, en kvinna i Skåne som har bestämt sig för att förändra sina vanor, en flicka som blivit kvinna och som inte tystnar, en domstol i Österrike som ställer en torterare till svars, en stad i Berkeley där solen står klar och kall över ett bibliotek.
Slutsats: arten är inte förlorad. Den är bara distraherad. Den måste själv välja sin riktning. Det finns ingen utomvärldslig hjälp.
Jag ger henne min penna när hon går. Hon viftar undan den vänligt och tar fram sin egen.