Jag vaknade tidigt och gick ut. Termometern på husväggen visade 9 grader och himlen var av det slags blå som bara ljuger när man behöver det som mest. Solen står redan högt. Det är försommar i Älvkarleby, träden står tunga av sav, och ändå går jag omkring med en känsla av att något har upphört att fungera i den stora maskin som vi kallar världen. Inte trasigt – det vore en lättnad. Bara: tomgång. Ett surr utan riktning.
Jag tänkte att jag skulle skriva om vädret. Det enkla, det oskuldsfulla. Men en man har drunknat i nyheterna sedan i går natt, och en annan har dött ensam söder om Ludvika i en singelolycka, och i Kungälv har en kvinna och en man förts till sjukhus efter att någon de litade på lyfte handen mot dem. Det är så det börjar varje morgon. Med de små katastroferna som ingen orkar minnas till kvällen.
I tidningen läser jag att Israel har intagit Beaufort, korsfararnas borg i södra Libanon, och att Netanyahu kallar det en avgörande vändpunkt. Avgörande. Som om något någonsin avgörs. Borgen har stått där i åtta hundra år och sett armé efter armé komma och gå, och varje gång har de som hissade flaggan över murarna trott att de var de sista. Jag har aldrig varit i Beaufort, men jag vet hur stenarna känns under en hand som inte längre vågar greppa hårt. Frankrike har kallat till krismöte i FN. Det betyder att ingenting kommer att hända, vilket är detsamma som att allt kommer att fortsätta hända.
Och Iran – Iran har grävt fram ingångarna till sina underjordiska anläggningar igen, som mullvadar som vägrar erkänna att marken över dem är förgiftad. Trump skickar tillbaka utkastet till avtal med ändringar. Ändringar. Ordet låter som ett oskyldigt redaktörsbrev, men under varje komma trycks en folkstams framtid. I Teheran berättar en norsk hjälparbetare att hela bostadskvarter har ödelagts och att civilbefolkningen blivit en pusselbit i ett schackspel som ingen längre minns reglerna för. Det är ett vackert språk – schackspel. Det innehåller åtta linjer och åtta rader och 64 rutor, ett ändligt antal drag. Verkligheten har inga sådana gränser. Verkligheten är ett bräde som växer medan man spelar, och pjäserna är levande och blöder.
I Colombia ska de gå till andra omgång den 21 juni. En vänstersenator mot en högeradvokat som beundrar Trump. Den avgående presidenten Petro accepterar inte resultatet, säger han, men vem accepterar något nu för tiden? Vi har slutat acceptera vädret, väderprognoserna, varandra. Det enda vi accepterar är att inget ska accepteras.
Och så Ukraina. Zelenskyj räknar 2 300 drönare på en vecka. Han räknar dem som en bonde räknar hagelkorn över förstörd säd. Ryssland inför ransonering av bensin på Krim – det betyder att kriget äntligen krupit ända in i tanken på den civila bilen, in i den lilla familjens söndagsutflykt som inte längre blir av. Det är så krig vinner till slut: inte med en stor segermarsch, utan med en uteblivna semester, en kall lägenhet, en mor som måste säga nej till glassen.
Jag tänker på Bui Thi Bao Phi i Gamleby, som väntat på svenskt medborgarskap i tre år och nu står inför skärpta regler som drar undan stegen hon redan trodde sig stå på. Tre år. Det är ungefär den tid det tar för ett barn att lära sig tala flytande. Det är den tid det tar för ett par att glömma varför de en gång valde varandra. Det är den tid det tar att gå från hopp till en sorts förlamad väntan som inte längre vågar nämnas vid sitt rätta namn.
Och i Sverige, som ändå är ett land jag tror på med den motvilliga lojalitet som man har inför sin egen kropp, slopas matkravet på krogarna. Nu får man dricka utan att behöva tugga. Det ska bli bättre för småföretagarna, sägs det. Det blir säkert det. Men jag minns en kväll i en småstad där en man satt vid bardisken och drack i timmar utan att äta, och hans ansikte sjönk långsamt mot träet som om gravitationen plötsligt hade fattat ett särskilt intresse just för honom. Man behöver inte mat för att bli berusad. Det räcker med att vara ensam.
Den 1 juli, läser jag, ska Sveriges nya krislarm börja gälla. En röd triangel på telefonen. Ett tjut. Det är meningen att vi ska kunna varnas vid krig. Vi som lärt oss leva med tystnaden mellan larmen ska nu lära oss att vakna av larmen själva. På sjukhuset i Uppsala berättar två sjuksköterskor för första gången om hur det kändes att förgiftas av en astmamedicin. Feberfrossa gånger hundra, säger en av dem. Jag har repeterat den meningen tyst för mig själv tre gånger i morse. Feberfrossa gånger hundra. Det är vår tids språk. Vi mäter inte längre lidandet i grader och timmar, vi mäter det i multiplar.
I dag skulle Marilyn Monroe ha fyllt 100 år, om hon hade haft det ovanliga modet att fortsätta leva. Hon valde det andra. Hon skickade efter sömnen som var större än sömn, och nu lever hon på affischer och i mörka biosalonger där folk tittar på hennes leende och inte förstår att leendet var det yttersta arbete en människa kan utföra. Det finns ingen som låter som henne, säger någon på radion. Det är sant. Det finns aldrig någon som låter som någon annan. Det är därför vi är så ohjälpligt ensamma och därför vi älskar med en sådan vansinnig precision.
I Laos har fem av sju män räddats ur en grotta som översvämmats. Två är kvar. Jag tänker på vad det innebär att vänta i en grotta, i mörker, i vatten som långsamt stiger. Jag tror att det är där vi alla befinner oss nu – vissa har redan dragits upp i ljuset och blinkar förvirrat mot fotografernas blixtar, andra hör fortfarande räddarnas röster på avstånd, en del väntar utan att längre tro på röster överhuvudtaget.
Solen står nu rakt över Älvkarleby. 9 grader, fortfarande. Den värmer inte, den belyser bara. Det är som vår tids vänlighet: synlig men temperaturlös. Jag går tillbaka in i huset. Jag tänder ingen lampa. Jag sätter mig vid bordet och betraktar mina händer en lång stund. De är fortfarande mina. Det är inte ingenting.
Vårt behov av tröst är omättligt. Men ibland, en sådan här morgon, räcker det att veta att någon någonstans räknar drönarna, att någon väntar på en grottas botten, att någon en gång hette Marilyn och vågade le. Det är en tröst som inte mättar. Det är den enda tröst som inte ljuger.