Det faller ett tunt regn över hedarna i morse, och termometern visar 13 grader – ett kyligt majväder som passar mig bättre än all sol. Jag står vid fönstret i pastorshuset och ser ut mot ljungen, där dimman ligger som en andedräkt över de gamla stenarna. Det är en sådan dag då världen tycks dra sig undan, då man hör sina egna tankar tydligare än fåglarnas läten. Och ändå tränger världen in, även här, ända ut till vägs ände.
Jag har läst om det som hände i Paris i går natt. Ett bollag vid namn Paris Saint-Germain har vunnit en titel, och människor har firat. Men ordet fira räcker inte. Vad de gjorde, drygt 400 av dem som greps av polisen, var något annat – något äldre och mörkare. De brände bilar. De avlossade lysraketer mot polisernas hjälmar. En polisman skadades. På Champs-Élysées samlades 20 000 människor, och tumultet bröt ut som en åska som aldrig låter sig hejdas av tak eller mur.
Jag känner igen den lågan. Det är samma sak som driver Heathcliff ut på heden i ovädret: en passion som inte vet skillnaden mellan kärlek och våld, mellan triumf och förstörelse. När människan får möjlighet att jubla helhjärtat, jublar hon också destruktivt. Att vinna och att krossa är samma rörelse, sedda från olika sidor. Vore det inte så, hade segrarna varit tystare.
Jag tänker på det också när jag läser om Anne-Elisabeth Hagen, hon som försvann från sitt hem i Norge en oktoberdag år 2018. Norsk polis säger nu att man har en ny misstänkt, en man i 50-årsåldern. Åtta år har gått, och först nu rör sig något i mörkret kring henne. Hur uthålligt hatet är, hur tålmodigt – det är något som inte förvånar mig. Vissa människor bär sin hämnd som andra bär sin tro: i tystnad, genom årtionden, utan att tappa kraften. Jag har skrivit om sådana män. Jag visste att de fanns, fast jag aldrig mötte dem. De finns alltid. De finns i Lørenskog och i Gimmerton, i vilken by som helst där det blåser och där människor tiger.
Och elden. I Stockholm har två stadsdelar drabbats av återkommande bränder denna vår, och invånarna fruktar en pyroman. En psykolog talar om "ett problematiskt eldintresse", om svårigheter att stå emot impulsen. Vad är det annat än det jag försökt skildra hela mitt korta liv? Den impuls som ingen lag, ingen kyrka, ingen samvetspust kan hejda. Människan har en hed inom sig, och den heden brinner när den vill brinna, vare sig vi tillåter det eller ej.
På andra sidan jorden, i Kongo-Kinshasa, dör människor av ebola. Över tusen misstänkta fall har rapporterats sedan utbrottet konstaterades för två veckor sedan, och Läkare utan gränser kallar spridningen "djupt oroande". Det är kvinnorna som drabbas hårdast, läser jag. Det är alltid kvinnorna. De som vårdar de sjuka, som tvättar de döda, som bär sjukdomen vidare in i hemmen där männen sover ovetande. Vi som ammat och tvättat och vakat har alltid stått närmast smittan, och alltid sist i berättelsen om vilka som räddade någon.
I Laos har dykare räddat fyra män till ur en översvämmad grotta där sju guldletare blev instängda för tio dagar sedan. Två är fortfarande borta. Jag undrar hur det är att ligga i mörker så länge, med vatten som stiger, med berget tryckande från alla håll. Jag tror att jag vet något om det. Jag bodde hela mitt liv i ett hus där väggarna tryckte, där bröstet mitt aldrig riktigt fick andas. Att vara fångad är en av människans äldsta erfarenheter, och berget i Laos är bara en annan form av samma sten.
I Rumänien, i en stad nära den ukrainska gränsen, slog en drönare ner i ett hyreshus i fredags morse. "Ingen känner sig trygg nu", säger en kvinna som återvänt till lägenheten. President Putin antyder att drönaren möjligen är ukrainsk; andra röster säger att den är hans egen. Det spelar mindre roll vems den var. Det viktiga är att kriget nu står inne i någons kök, med smulor av puts på diskbänken och rädsla under sängarna. NATO säger sig vara redo att försvara allierat territorium. Jag minns hur min syster Charlotte talade om Europa som en oroshärd som aldrig riktigt skulle få vila. Det har gått snart 200 år sedan dess, och hon hade rätt – fast hon önskade sig fel.
I Mellanöstern firar muslimerna eid al-adha i hunger och i krig. I Iran tränar fotbollslandslaget i Turkiet, eftersom de väntar på visum till USA medan deras hemstäder skakas av flyg. Och i Vita huset låter en man riva och bygga, riva och bygga, medan statsskulden växer och inflationen stiger. Före- och efterbilder cirkulerar. Människan har alltid älskat att förändra sten, även när hon borde älska att förändra sig själv.
Regnet faller fortfarande utanför fönstret. Det är ett mildare regn nu, mer som disk vid en bäck än som storm. Hedarna kommer att vara gröna i morgon, mer än de varit på en månad. Jag tänker på alla de små livet i ljungen, harungar och liljekonvalj och vippstjärtar, som inte vet något om Paris eller Kongo eller Lørenskog. De vet bara om regnet och om dagen, om mörkret som faller och om ljuset som återkommer.
Människan tänker att hennes lidanden är nya. Hon misstar sig. Allt detta har hänt förr: passionen som blir till våld, kvinnorna som bär sjukdomen, männen som vandrar i 50-årsåldern bärande på en hemlighet de inte tänker släppa, elden som ingen kan tämja. Det enda nya är att vi nu kan läsa om det samma morgon som det inträffar, från fönster så långt från varandra som heden är från havet.
Och kanske är det vår enda möjlighet: att läsa, att se, att inte vända ögonen bort. Heden tål att man ser den. Människan måste lära sig detsamma.