Det är något besynnerligt med dimman över Skien denna morgon. Den ligger tät över fjorden, 8 grader och tung, och man tycker sig se konturer av människor som rör sig där borta – politiker, generaler, biskopar, alla med sina svar i fickan. Jag har levt länge nog för att veta att dimman alltid är välkommen åt dem som har något att dölja.
Jag läser i tidningarna att de svenska försvarsmyndigheterna äntligen vågat säga vad alla redan visste: att de amerikanska techjättarnas moln inte är någon säker himmel, utan en falsk trygghet. Just dessa ord har stått i regianvisningen till nästan varje pjäs jag någonsin skrivit. Hela det moderna samhällsdramat kretsar kring denna fras. En människa bygger sitt hus, sin förmögenhet, sin äktenskapliga lycka, sin nationella säkerhet – och kallar det tryggt. Och så en dag knackar det på dörren, och in träder en ung man från postkontoret med ett kuvert som rymmer sanningen.
I detta fall heter brevbäraren Pete Hegseth, den amerikanske försvarsministern, som från Singapores podium kräver att Kina ska "respektera USA". Märkvärdig replik! Den som måste be om respekt har redan förlorat den. Och de svenska myndigheterna har förstått vad detta innebär: att de amerikanska lagar som kan tvinga Google, Amazon och Microsoft att lämna ut sina kunders hemligheter är de osynliga väggarna i det moderna riksdramat. Krypteringen är dekor.
Men låt mig vandra vidare bland morgonens nyheter, ty alla ärenden hänger samman som scenerna i en akt.
I Budapest, eller snarare i Bryssel, sker det jag länge trodde var omöjligt: en regering byter ansikte och får genast 16,9 miljarder euro till skänks – om den lovar att reformera sig. Vilket teaterstycke! Peter Magyar har tagit över efter Viktor Orbán, och plötsligt blir det möjligt att tala om rättsstatlighet. Pengarna har frusit i kassakistorna sedan länge, men nu töar de upp. Det är inte reformerna som först kommer, utan löftet om reformer. Och löftet är, som varje notarius publicus vet, en handelsvara av högst osäker karaktär.
I Vita huset sitter en annan man och förhandlar. Donald Trump har kallat sina rådgivare till ett möte för att fatta ett "slutgiltigt beslut" om ett avtal med Iran. Mötet pågår i 2 timmar. Inget beslut fattas. Och Teheran säger genast att ingenting är "färdigställt". Ett avtal som är nära – det är den moderna diplomatins vanligaste replik. Ty det avtal som verkligen är nära skrivs sällan under; det som skrivs under är vanligen redan utgånget.
Och så Putin. Han säger om drönaren som kraschade in i ett rumänskt bostadshus: "Jag vet inte vad ni pratar om." Detta är den enklaste och farligaste av alla repliker. Den som inte vet är fri från ansvar. Den som inte ser har inte sett. Ett helt teaterstycke kan byggas kring tre ord: Jag vet inte. Jag har skrivit det förr, och författare före mig.
Men hyckleriet är inte bara stort. Det är ofta smått, och därför farligare.
Den 1 april sänkte den svenska staten momsen på hämtmat från 12 procent till 6 procent. En generös gest, sades det, en hjälpande hand till de hårt prövade restaurangerna. Nu rapporterar tidningarna från Västerås att priset på hämtmaten i många fall förblivit detsamma. Skattelättnaden har fastnat någonstans på vägen mellan kassaapparaten och konsumenten. Falsk trygghet, igen, om än i annat tonläge.
I Luleå undersöker Statens haverikommission de sjukdomsfall som drabbat byggarbetarna på SSAB:s nya anläggning. Vad har man andats in? Vad har man druckit? Doktor Stockmann hade gått dit med sin väska. Han hade tagit prover, han hade skrivit en rapport, och han hade hånats av borgmästaren och hetsats av pressen och tigits ihjäl av sina läkarkolleger. Sedan hade han ändå haft rätt. Det är historien om varje folkets fiende: han börjar som granskare och slutar som martyr.
Och så Kenneth Law i Kanada, mannen som sålde gift via posten till människor i hela världen. Enbart i Storbritannien har 79 dödsfall knutits till hans försändelser. Han erkänner. Men den brittiska åklagaren vill inte åtala honom. Det är som om vi alla har enats om att vissa sanningar ska få sova orörda i sina paket.
Vad ska man säga om det moderna människolivet, då? Jag tittar ut genom fönstret. Dimman lättar inte. Långt borta, på havet, har den svenska Kustbevakningen mindre diesel än förr; myndigheterna sparar, fartygen ligger still, och kusten ligger oövervakad. På universitetet i Skellefteå rullar en liten robot vid namn Hugo ut posten åt studenterna, och man firar detta som framsteg. Längre söderut, i Gustafs, har två kvinnor vid namn Emma och Linnéa förvandlat en gammal skåpbil till en rullande bokhandel.
Jag bekänner att jag tycker bättre om Emma och Linnéa än om hela det amerikanska underrättelseväsendet. De har förstått något som diplomaterna inte förstår: att människan blir människa genom samtal, inte genom data, inte genom drönare, inte genom moln.
I Stockholm springer 25 000 människor maraton i morgon. De har ätit 9000 portioner pasta. Det är något renande över att se så många människor frivilligt påta sig ett lidande som är synligt, mätbart, ärligt. Maratonlöparen ljuger inte. Han springer eller han faller. Politikern bjuder på ingendera; han håller anförande.
Och en sista nyhet, från en strand på en sydkoreansk ö: en plastpåse från Nordkorea har flutit i land. Den är trasig och lagad. Sydd med nål och tråd. En professor har hittat den och skrivit i tidningen att den "berättar mycket om livet i Nordkorea".
Det gör den. Den berättar att människan, även under det grymmaste hyckleriets ok, lagar sin trasiga påse och fortsätter. Det är denna envishet, denna tysta vägran att kapitulera inför de officiella sanningarna, som ger mig hopp i morse, även när dimman står tät över Skien och termometern visar sina 8 grader.
Ridån går ner. Men inte för all framtid. Skådespelet börjar om i morgon, med nya kostymer och samma roller.