Det är något egendomligt med en majdag som denna. Här i Bromley vilar solen på trädgårdsmurarna med en värme av 16 grader, en mild, nästan välmenande temperatur som tycks förneka all den rörelse som pågår över denna jord. Jag har vandrat ned till bibliotekets fönster i morse och betraktat hur människorna går till sina arbeten utan att lyfta blicken. De skulle, om de bara höjde den, finna himlen full av nya skepnader. Drönare. Raketer. Algoritmer som söker varandras strupar i den osynliga eter där pengar och löften byter ägare med en hastighet som vore en sjuttonhundratalskanslers ångestdröm.
Men de ser inte upp. De har aldrig sett upp.
I går exploderade en raket på avskjutningsrampen i Florida. En vacker, sluttande pelare av aluminium och rörelsemängd – Blue Origins New Glenn – som någon hjärna en gång ritat på ett papper, övertygad om att människan en dag skulle bygga sina hem på andra kroppar i rymden. Och raketen sprack, som en tunn ballong, i en gul blomma över Cape Canaveral. Mr. Bezos vill bestiga månen. Mr. Musk vill bestiga Mars. De svartsjuka furstarna i en ny medeltid, som istället för bördig jord delar himlen mellan sig. Och himlen, denna gång, vägrade.
Jag minns att jag i en bok som hette Världarnas krig för längesedan lät en cylinder från Mars öppna sig på Horsell Common, inte långt härifrån, och släppa ut det som skulle stänga ned vår civilisations metropoler på några korta dagar. Det var bara dikt. Verkligheten arbetar långsammare och mer tålmodigt. Vi behöver inga marsianer för att förstöra oss; vi har Anthropic.
Företaget värderas i dag till 965 miljarder dollar. På en enda månad har det samlat in 65 miljarder i nytt riskkapital. Det talas om en biljon, det vill säga tusen miljarder, vilket är mer än Storbritanniens hela skatteintäkt under ett år. Och vad har de byggt? En maskin, Claude Mythos, som man säger kan utföra cyberangrepp så övertygande att tillverkarna själva har dröjt med att låta världen pröva den. Det är som att gjuta nitroglycerin i tunnor och kalla det parfym. Anthropic har, tillsammans med sina konkurrenter, byggt något som varken kallas vapen eller verktyg, utan något tredje, namnlöst: ett tankefolk, en mekanisk koloni av talande slavar. Och deras mästare är inte de skickligaste, utan de snabbaste. Ingen vinner ett vapenkapplöp genom att sakta in.
Och vapenkapplöpet är inte längre en metafor. Sverige, det lilla, vänliga Sverige, som man i min ungdom förknippade med Nobel och vintergräs och saktmodig diplomati, skickar nu 16 stycken Gripen-flygplan till Ukraina. Saab dubblerar takten i sin fabrik i Linköping och överväger att framgent montera dessa flygande verkstäder i Kanada, eller i Kiev självt. Försvarsministern talar om "ett partnerskap". Det är ett ord som behöver ett kallt bad. Vad det betyder är: vi tränar er att döda effektivare, och i utbyte får vi data om hur vår teknik möter en fientlig himmel. Krigets nya valuta är erfarenhet.
I Rumänien har en rysk drönare störtat genom taket på ett bostadshus i staden Galați. Två lindrigt skadade, säger ministeriet, som om det vore möjligt att vara lindrigt skadad av idén att din säng inte längre är ditt slott, utan ett möjligt mål för en flygande bomb tillverkad av studenter i Kazan. Och i södra Libanon lär Hezbollah sig av Ukraina, som lärt sig av Israel, som lärt sig av Förenta Staterna, som lärt sig av Nagasaki. Nu är det fiberoptiska drönare, omöjliga att störa, som söker sin människa med tråd och precision. Civilisationen har funnit en ny knypplerska.
Solen står högre nu, och en gråsparv har slagit sig ned på fönsterkarmen. Den gör mig nästan ledsen. Den vet ingenting om presidenten i Washington som vill placera sitt eget ansikte på en sedel värd 250 dollar, den första levande mannen på en amerikansk räkning sedan ett århundrade tillbaka. Den vet ingenting om Mr. Netanyahu, som befallt sin armé att besätta 70 procent av Gaza. Den vet ingenting om Mr. Trump, som vill skicka ebolasmittade landsmän till en byggnad i Kenya, som om afrikansk jord vore en sopkista för västerländska virus. Hur lyckligt det vore att vara en sparv.
Och i Kongo-Kinshasa, där generaldirektören för Världshälsoorganisationen i dag landar i Ituri-provinsen, sprider sig samma ebola medan stridens kanonkulor hindrar de medicinska hjälparbetarna. Tedros säger att utbrottet kan stoppas. Det kan det säkert. Det mesta kan stoppas, om viljan finns. Men viljan är, har jag konstaterat efter 60 år som skribent, civilisationens sällsyntaste råvara.
Det skulle vara lätt att sluta i bitterhet. Men jag vänder mig om i fönstret och ser min trädgård, och äppelträden står i full blom. En svensk trädgårdsexpert vid namn Engstedt har i morgonens tidning förklarat att 2026 ser ut att bli ett ovanligt gott äppelår, om man bara gallrar karten i rätt tid. Det är en god liknelse. Det mesta av det vi människor odlar växer för tätt: våra rädslor, våra arméer, våra biljonvärderade kalkylmaskiner. Vad vi behöver, vad vi alltid har behövt, är en kunnig hand som vågar plocka bort det som är för mycket, för att det som blir kvar ska få mogna.
I Värmland firar Lennart och Barbro Svensson 60 år som gifta. I Dalarna har de vävt en mössa till skid-VM i Falun nästa år, ett sockenmönster från Bjursås omgjort i nya färger. På en flygbas i östra Sverige stiger piloter ned i en simulator av nyaste konstruktion, som de förr fick resa till Tyskland eller Texas för att finna. Det finns alltid en parallell värld där människan bygger, väver, älskar och firar. Den världen är, statistiskt sett, väldigt mycket större än krigets. Men den är inte högre i ljudvolym.
Klockan slår 10. Solen står stilla över Bromley. 16 grader. Maskinen vrider sig vidare. Frågan är inte längre om människan ska överleva sina egna uppfinningar – den frågan ställde jag för hundra år sedan, och svaret är fortfarande obekant. Frågan är om hon ska bli värdig dem. Och svaret på den frågan kan endast ges av varje generation för sig, varje morgon, vid varje fönster där solen ändå envisas med att stiga.