(Ett vardagsrum med utsikt över en Dublin-gata. Regnet faller som det alltid har fallit i denna stad: tålmodigt, samvetsgrant, utan höga ambitioner. Termometern utanför fönstret står på 16 grader. På bordet ligger en bunt tidningar, en bok av Marx och ett otömt glas whisky.)
(Tre personer: SOCIALISTEN, äldre, gråskäggig, road. KAPTEN BRENNAN, militär i pension. FRÖKEN MURPHY, en ung kvinna med papper och penna.)
SOCIALISTEN: Mina vänner, när ett land vill anse sig självt civiliserat så bygger det en räknemaskin. Och när räknemaskinen inte stämmer så bygger det en till. I dag har Sverige byggt en så stor räknemaskin att två statsråd inte kan komma överens om huruvida arbetslösheten är hög eller låg.
KAPTEN BRENNAN: Det är väl någons fel, då?
SOCIALISTEN: Naturligtvis. Det är arbetslöshetens fel att den existerar. Politikern är som astronomen som anklagar månen för att stå på fel ställe. Damberg säger att den är för hög, Svantesson säger att den fungerar förträffligt. De har båda rätt. Skillnaden är endast att den ene saknar makt och den andre saknar ärlighet.
FRÖKEN MURPHY: Och det här ska jag skriva i tidningen?
SOCIALISTEN: Skriv det. Då blir du citerad i en debattartikel om att populisternas lögner måste bekämpas av journalisterna själva. Det är en utmärkt idé under förutsättning att man först fastställer vem som är populist och vem som ljuger. Det finns nämligen, käraste fröken, en obekväm möjlighet att det är samma person som ställer frågan.
(Han häller upp whisky. KAPTEN BRENNAN sneglar mot fönstret.)
KAPTEN BRENNAN: Och vad säger ni då om kriget?
SOCIALISTEN: Vilket av dem?
KAPTEN BRENNAN: Det amerikanska. Mot Iran.
SOCIALISTEN: 3:e månaden av en lugn vapenvila, hör jag. Förenta staterna bombade i går en drönarcentral i Bandar Abbas, en tämligen civiliserad operation: endast några få förvaltare av död förintades, ingen storstad lades i ruiner. Och, om jag fattat saken rätt, för andra gången på tre dagar. Det är något egenartat med vapenvilor – ju mer skrupulöst de iakttas, desto fler människor dör under deras skugga. Två sköts ihjäl i en båt utanför Stilla havet, misstänkta för narkotikasmuggling, naturligtvis, inga bevis. Nära 200 människor har dött på det viset sedan i september. När ett imperium skjuter ned fattiga män på öppet hav och ingen kräver att få se anklagelseakten, då har civilisationen flyttat sin etik ned i kabyssen.
FRÖKEN MURPHY: Och Norge har just gått med i Frankrikes kärnvapenparaply.
SOCIALISTEN: Den klokaste norrmannen tycker att paraplyet ska bäras av någon annan. Det är gammal nordisk visdom. Men min poäng, fröken Murphy, är denna: när nio länder samlas under samma paraply så är det ingen som blir torrare, bara fler som blir blöta. Och vi ska heller inte glömma de andra paraplyerna. Sverige förbereder en donation av Gripenplan till Ukraina och samtidigt en försäljning av samma flygplan. Kanada beställer flygplan från Saab i stället för Boeing och kallar det självständighet. Det är en uppfriskande tydlighet i modernismen – vi är beväpnade till tänderna, och vi köper våra vapen från välartade demokratier, varvid bombernas härkomst förlänar dem en högre moral.
KAPTEN BRENNAN: Ni säger då ingenting positivt om vår tid?
SOCIALISTEN: Ingenting? Tvärtom, kapten. Jag säger att vår tid är den ärligaste sedan kejsar Nero. Vi gör ingenting i hemlighet. Vi har upphört att skämmas, vilket är samhällsutvecklingens enda mätbara framsteg sedan ångmaskinen.
(Paus. Regnet faller hårdare.)
FRÖKEN MURPHY: Tidningarna i Stockholm är upptagna av en annan skandal. Svenska filminstitutet gav nära 17 miljoner kronor till en film som ingen får se. SVT lade till en halv miljon. Cheferna som beviljade pengarna sitter nu själva på institutet.
SOCIALISTEN (med synbar förtjusning): Mina kära, det är inte en skandal. Det är en perfekt liten institution. Den bevisar att vårt samhälle har nått sin mognad: ett konstverk behöver inte längre nå sin publik för att betraktas som givande. Det räcker att det får betalt. Den unge Espinosa kan ta detta som en lektion. Ärendet är inte att hans film visas, ärendet är att hans bidragsansökan beviljas. Det är, jag säger det utan ironi, den högsta formen av konstnärlig framgång under en byråkratisk ordning. Resten är fåfänga.
KAPTEN BRENNAN: Och barnen då? Jag läste något om svenska tretton-åringar i fängelse.
SOCIALISTEN: Ja. Sverige sänker straffåldern till 13 år och bygger celler åt dem på Kumlaanstalten. Två sjundeklassare har redan fått pröva sina blivande bostäder. Ett land som inte längre kan bygga skolor lär sig att bygga celler. Det är ekonomi, kapten, ett rationellt val mellan att betala för kunskap eller att betala för isolering. Och eftersom kunskap är en investering med osäker avkastning, så väljer ett klokt parlament hellre isoleringen, som garanterat ger valutskum.
FRÖKEN MURPHY: Det är cynism.
SOCIALISTEN: Det är aritmetik, fröken. Cynism är när man säger sanningen med dålig stil. Jag försöker säga den med god.
(Han reser sig mödosamt och går fram till fönstret.)
SOCIALISTEN: Se där, fröken Murphy. Ute regnar det på fattiga och rika i samma takt, vilket är meteorologins enda riktiga bidrag till socialismen. Och se där, längs gatan kommer den unge Patrick med en tidning över huvudet. Han läser om amerikanska migrationsfängelser, där tio fångar tagit sina liv sedan Trumps återkomst, fler än vad fångantalet förklarar. Han läser om Norges drottning på sjukhus med hjärtsvikt, 88 år gammal, och om hennes son som anses överarbetad av att vinka från en balkong. Han läser om Ebola i Kongo och om Uganda som stängt sin gräns mot Kongo. Han läser om en assistent i Hollywood som fått 41 månaders fängelse för att ha gett en filmstjärna det dödliga injektionsmedlet ketamin. Och vad, tror ni, drar han för slutsats?
KAPTEN BRENNAN: Att världen är ond?
SOCIALISTEN: Att vädret är förskräckligt. Och det är där ni och jag, kapten, är överens. Mänskligheten har en oöverträfflig förmåga att se sina katastrofer som vore de vädret, något att klaga över medan man tar paraplyet och går vidare. Det är skandalens nödvändighet, ser ni. Utan den skulle vi behöva tänka på något verkligen otrevligt – på oss själva.
(Han tar en stor klunk whisky. Regnet fortsätter att falla. Fröken Murphys penna är stilla.)
FRÖKEN MURPHY: Och vad ska jag då skriva?
SOCIALISTEN: Skriv att det regnar i Dublin. Skriv att termometern står på 16 grader. Mer än så vet en ärlig journalist sällan, och hon skulle göra klokt i att inte låtsas annat.
(Ridå.)