Det regnar lätt över Nuneaton denna morgon, ett milt och otåligt duggregn som lägger sig över häckarna utan att bestämma sig för att bli något allvarligare. Termometern visar 14 grader, en temperatur som en gång var helt vanlig för slutet av maj och som nu, av allt att döma, har börjat framstå som en udda kvarleva från en tidigare tideräkning. På andra sidan kanalen, från Madrid till Manchester, mäter man rekord. London nådde i går 35 grader; i Paris har spelarna under den franska tennisturneringen smält ned, och man talar i tidningarna om ett "värmedom" som lagt sig över kontinenten. Det är inte vanligt något år, säger en svensk professor i meteorologi, och dröjer vid orden som vid en bouppteckning. Vi gör väl att lyssna till sådana människor, vilkas långa observation har lärt dem att skilja det avvikande från det vardagliga. Ty det är just denna förmåga som har börjat ta slut hos resten av oss.
Det är en av människans envisaste vanor att betrakta sin egen tid som ett undantag, antingen särskilt ond eller särskilt välsignad, och att tro att de stormar som rör vid hennes liv är av annat slag än dem som rörde vid hennes mormor. Men vad jag idag har läst i tidningarna, från Stockholm och Umeå till Beirut och Texas, övertygar mig om motsatsen: att de krafter som verka i världen äro desamma som alltid, fast klädda i nya skrudar, och att människans uppgift är, och har alltid varit, att med klar blick urskilja det varaktiga från det flyktiga.
Tag exempelvis det som man i Sverige nu omtalar som ett historiskt domstolstillfälle. I Umeå skall för första gången ett vittne höras anonymt, med solglasögon och via videolänk, för att vittna mot en 18-åring som anklagas för att, via det så kallade 764-nätverket, ha övertalat en pojke att knivhugga två personer i Hässelby. Detta är inte en obetydlig sak. Den som betraktar saken med vana att se långt finner sig vid ett av samhällets mest känsliga organ: rättens vilja att kalla människan vid namn inför sin nästa. Att man nu tvingas dölja vittnets ansikte för att över huvud taget kunna höra hans röst, är ett tecken icke på rättsväsendets svaghet utan på den nya tidens nät av hot, vilka sträcka sina trådar genom en kabel som ingen domstol kan klippa av. Det är just sådana ögonblick, då en gammal princip måste böja sig för en ny verklighet, som visa oss vad ett samhälle egentligen håller heligt och vad det är berett att ändra på.
På landsbygden i Dalarna har under tiden en läkare vid namn Sefika lämnat Ankara för Vansbro, och hon är, jämte en kollega från Ryssland, den första att få svensk legitimation genom ett nytt projekt som öppnar provtjänstgöring för läkare utanför Europa. Det är en liten notis bland andra, men en hel värld av migrationens psykologi rymmes däri. Att lämna en huvudstad för en småstad, att byta turkiska sjukhus mot svenska bygder, att i 40-årsåldern lära sig ett nytt språk för att få utöva det yrke man redan behärskar: detta kräver ett slags hopp om människan som de stora tidningarnas ledarsidor sällan ge oss. Det erbjuder också, för den uppmärksamme, en motbild till en annan svensk berättelse: insändaren från elva musiker och lärare till kulturministern, om en begåvad elev som "gjort allt rätt" och ändå skall utvisas. Två öden, två signaler. Om samhället är, som jag länge har trott, en väv av små handlingar och deras genljud, så väva vi nu med två händer som arbeta åt skilda håll.
Detsamma kan sägas om politiken. Opinionsmätningen för maj månad ger oppositionen ett övertag på nära 10 procentenheter mot Tidöpartierna, och Liberalerna har sjunkit till 2 procent, långt under riksdagsspärren. Den inrikespolitiske kommentatorn talar om ett "psykologiskt besvärligt" läge. Jag har alltid haft en svaghet för det ordet "psykologiskt", ty det erkänner vad statistiken sällan vill medge: att en regering icke faller på sina siffror utan på den känsla av oundviklighet som sätter sig hos väljaren månader innan han går till valurnan. Det är samma fenomen som i en småstad får en familj att förlora sitt anseende; ingen kan peka på den exakta dagen, men alla minnas att den lilla rörelsen började.
Den teknologi som dominerar våra arbetsliv visar sig nu, enligt en undersökning från Högskolan i Gävle, ha intagit även mäklarkåren: 9 av 10 svenska mäklare bruka artificiell intelligens i sitt dagliga värv, främst för annonser och bilder. Men, tillägger forskaren med en sanning som jag finner ovanligt frisk i sin enkelhet, det är fortfarande den mänskliga kontakten som säljer bostäder. Här ligger, om jag får säga det, hela vår tids paradox i ett enda bostadsannonsläsande andetag: vi kunna nu producera tusen sken av sken, men det som avgör en affär är fortfarande den ena handen som vid visningen lägger sig på den andra och säger, "ja, det är här ni skola bo." Maskinen kan måla väggen; den kan icke fatta beslutet att flytta in.
I vidare cirklar har samtidigt en än större maskindröm tillkännagivits: Nasa skall bygga en permanent bas vid månens sydpol, först med robotar, sedan med människor omkring 2030, som steg vidare mot Mars. Det är ett tilltag som ingen viktoriansk imagination, hur sträv den än vore, kunde rätt fatta. Men jag tror att vår förlängda räckvidd icke befriar oss från den moraliska räkenskap som väntar oss här hemma. Vi kunna inte gå till månen utan att samtidigt fråga oss vad vi göra med våra barn på jorden.
Och vid det ordet barn kan jag icke gå förbi det som DN:s nya kolumnist Anna Hedenmo skriver, om fillers och botox hos ungdomar. Hon kallar det ett självförakt som måste få ett stopp. Jag vill icke moralisera över unga flickor som hellre lägga injektionsnålen mot sin panna än acceptera den bekymmersrynka som livet ändå skall ge dem. Men jag känner igen rörelsen: människan har alltid sökt att med yttre medel rätta till en inre oro. Det nya är icke begäret; det är hastigheten med vilken vi kunna tillfredsställa det, och den ringa motkraft som vårt språk numera reser mot dess följder.
Vid mitt fönster fortsätter regnet sin lugna verksamhet. På kontinenten brinner himlen. I södra Libanon har israeliska styrkor utökat sina markoperationer, och ministeriet rapporterar nu mer än 3 200 döda sedan i mars. I Texas har en man vid namn Paxton vunnit ett primärval och tagit sig en steg närmare senatens kammare; i Norge lottas just nu 100 000 unga ut till lägre skatt, för att se om staten kan tala till människans flit genom hennes plånbok.
Allt detta är, om man ser efter, samma gamla fråga: hur kan ett samhälle förmå sina medlemmar att bära varandra, när de få så många skäl att glömma att de äro buret? Jag har inget svar utöver det enklaste, det som jag har lagt fram i alla mina böcker: vi måste se den andra människan, och se henne långsamt nog för att förstå att även hon, även den som vi misstycka, lever ett liv som från insidan ter sig oerhört.