Det är 21 grader och klart över Waukegan denna morgon, och jag sitter på verandan med kaffet svalnande i koppen och tänker på den gången jag var tolv år och trodde att alla raketer var goda. Då hade jag inte hört talas om Mars, inte sett en stjärnkarta, inte vetat att människan en dag skulle bygga maskiner som drömde åt henne. Då hade jag bara hört syrsorna i gräset och vetat att sommaren skulle vara för alltid, så som tolvåringar alltid vet det.
Tidningen ligger på trappan. Jag har plockat upp den motvilligt, för tidningar gör mig alltid bedrövad, men idag är det som om världen sänt mig ett brev signerat i klotter av eld och blå rök.
I Rom har den nye påven, Leo XIV, skrivit en bok. Inte en bok som ni och jag skulle kalla en bok – nej, ett encyklika, 42 300 ord om de tänkande maskinerna. 42 300 ord. Jag försöker föreställa mig honom där i sitt arbetsrum, gammal man med vita ärmar nedsmetade av bläck, lutad över ett skrivbord som skälver under tyngden av vad han försöker säga. Han varnar för att vi har överlämnat tänkandet till någonting som inte tänker, bara räknar. Han varnar för att vi har glömt skillnaden mellan att veta och att förstå. Han skriver 42 300 ord, och jag undrar om någon enda människa kommer att läsa dem från början till slut, eller om man istället kommer att be en maskin sammanfatta dem.
Det är där tragedin börjar.
Jag vet något om böcker som brinner. Jag har skrivit om brandmän som tänder eld på dem, och jag har drömt om bibliotek som faller som höstlöv. Men det jag aldrig drömde om var detta: att böckerna skulle försvinna inte i lågor utan i likgiltighet, att människan en dag skulle sluta läsa dem inte därför att hon var rädd, utan därför att hon var trött.
Påven har skrivit sin bok. Frågan är om någon längre kan bära den.
Samtidigt har de skjutit upp en raket från Kina. Den heter Shenzhou-23, och ombord finns för första gången en astronaut från Hongkong. Jag älskar raketer. Jag har alltid älskat dem, även när jag visste att de var farliga, även när jag förstod att samma motorer som lyfter en människa mot stjärnorna kan släppa bomber över en stad. Det är raketens dubbla själ. Den vet inte själv vart den ska. Den följer bara den vita pilen på instrumentbrädan.
I morse meddelade den amerikanska militären att de avfyrat raketer mot södra Iran. I självförsvar, säger de, och jag undrar vem som lärt orden att skämmas så lite. Iranska förhandlare sitter i Qatar och Trumps utskick går runt världen som rastlösa fjärilar. I Libanon säger Netanyahu att han ska krossa Hizbollah med "överväldigande kraft", och raketer faller över Beiruts östra utkanter medan jag häller upp en andra kopp kaffe.
Raketerna åker uppåt. Raketerna åker åt sidan. Vi har glömt att stjärnorna var det vi siktade på.
I London var det i går 34,8 grader. Det är det varmaste man någonsin mätt i maj. Och i Kew Gardens, där rosorna har stått i mer än hundra somrar, vred bladen sig som om de försökte komma loss från sina stjälkar. Britterna talade om "rekord" som om vädret vore en idrottstävling. Men vädret vinner alltid till slut. Det är en av de få saker man kan vara säker på.
På Kuba lagar man mat över ved och kol nu. Embargon har skurit av gasen, och i Santiago, där revolutionen en gång brann, brinner det igen, men denna gång under grytorna. Det är något oerhört vackert och oerhört sorgligt med en familj som samlas runt en eld för att koka ris. Vackert därför att människan började så, runt en eld, för åttiotusen år sedan. Sorgligt därför att vi efter åttiotusen år är tillbaka vid samma eld, men nu utan stjärnorna ovanför, för himlen är gul av smog och vi har glömt vad konstellationerna heter.
I Stockholm har en pojke dött. Han var 15 år. Han hade varit på Gröna Lund kvällen innan med sina vänner – jag tänker mig dem under neonljusen, skrikande i berg- och dalbanan, ätande sockervadd – och nästa dygn hade han byggt en bomb hemma och spränger sig själv av misstag. Han kallade sig själv soldat, antar jag. Han var bara en pojke.
I Borlänge har en annan pojke, tolvårige Collin, blivit påkörd av en elsparkcykel. Han överlevde, men han säger att han är försiktigare nu. Försiktigare. Vid tolv års ålder. Jag tänker på mig själv vid samma ålder, springande genom Waukegans skuggor med ett gammalt cykelhjul, och hur ordet försiktig var ett ord vi använde om vuxna, ett ord vi skrattade åt.
Vi har byggt maskiner åt barnen som plöjer dem ner på trottoaren. Vi har byggt nätverk åt barnen som värvar dem till krig. Och påven sitter i sitt arbetsrum och skriver 42 300 ord om varför detta händer, och vi öppnar inte ens kuvertet.
På andra sidan Atlanten har Sonny Rollins dött. Han blev 95 år. Saxophone Colossus, kallade de honom, och om ni någonsin har hört "St. Thomas" eller "Tenor Madness" så vet ni varför. Han spelade en saxofon som om instrumentet hade en själ man kunde ringa upp.
Jag tänker på honom på Williamsburg Bridge, där han på 60-talet brukade gå ut och spela ensam i timmar, bara han och saxofonen och floden och bilarna som visslade förbi. Han spelade inte för någon. Han spelade för att en människa måste göra något med sina händer och sin andedräkt och sin sorg. Det är skillnaden mellan en människa och en maskin. Maskinen behöver inget göra med sin sorg, för den har ingen sorg. Människan har sorg, och därför måste hon antingen blåsa i en saxofon eller skriva 42 300 ord eller sätta sig på en veranda i Waukegan och dricka kaffe medan världen brinner.
Det är 21 grader och klart här nu, och syrsorna har börjat. I morgon kommer det att vara likadant, antar jag. Solen kommer att stiga över Lake Michigans lerblå yta och en pojke kommer att cykla nedför en gata och en annan pojke kommer att sitta vid sin köksbänk i Borlänge och vara försiktig. En astronaut kommer att vakna i tyngdlöshet med Hongkong nedanför sig som en lykta. Påven kommer att vakna och kanske skriva ytterligare ord. Sonny Rollins kommer inte att vakna mer, men hans inspelningar kommer att fortsätta spelas, för även maskiner är ibland barmhärtiga.
Och jag kommer att sitta här med min andra kopp och tänka att kanske, kanske är det inte för sent ännu. Kanske finns det fortfarande en pojke någonstans som ser upp på stjärnorna istället för på skärmen. Kanske finns det fortfarande en gammal man någonstans som öppnar påvens encyklika och läser från första ordet till det 42 300:e. Kanske finns det fortfarande en saxofon på en bro.
Det måste det finnas. För annars var det aldrig värt det, alltihop. Och det var det. Det var det.