I.
Stå upp! Ty solen står klar på Nishapur,
och himlen ligger som ett polerat ur.
Vem klagar nu, när 25 grader värmer,
och rosen lutar sig mot dagens tur?
II.
En budbärare red i går från väst.
Hans tunga bar ett rykte som en präst:
Iran och Amerika nalkas avtal,
om 60 dagars ro vid Hormuz fest.
III.
Och sundet, smalt som spinnerskans fina tråd,
ska öppnas åter, fri från krigets nåd.
En tankerskepps besättning hem till Japan
har gledit genom där förut sjönk båd.
IV.
I New York föll ett oljepris i går:
91 dollar fatet, ödets svar.
Med 5 procent har värdet flytt sin plats,
och Tokyos börs nådde sin glansens skar.
V.
Men västerns furste varnar oss: "Brådska ej.
Tid är på vår sida, så vandrar väg.
Hellre intet avtal än ett dåligt –"
och Khayyam ler i sandalen och säg:
VI.
Vad lär oss tiden? Att hon ej tar sida.
Att ingen herre hennes hjul kan vrida.
Den som vill vänta är ej alltid herre,
men ofta den vars stund börjar att lida.
VII.
Vad är väl makten om ej krukmakarns hand
som formar lera till en vas, ett land?
I dag är vasen stolt, i morgon krossad,
och stoftet bygger upp en härskars rand.
VIII.
I norr, vid Kyiv, slog en mörk gestalt:
Oresjnik, namnet på den pil som föll så svalt,
hyperljudsfart, snabbare än varning,
och fyra själar släcktes vid kvällens halt.
IX.
En ukrainsk tennisflicka grät i Paris
sen matchens slut, då natten gjort sin syss:
en missil hade fallit nära släkten,
och hon stod kvar med segerns kalla kyss.
X.
Vad är en seger, frågade jag mig själv,
när hjärtat sörjer i sin egen älv?
Lagern grönskar inte i en gravlund,
och kronan blir så tung på sjukens valv.
XI.
Långt söderut, i Kongo, vid en flod,
har gammal pest fått åter fäste, mod:
över 900 misstänkta fall av ebola,
och tre volontärer ligger tysta i sitt blod.
XII.
"Vi får ej resurser hit," så sa en syster,
"och människan i febern flämtar, styster."
Och världen läser tidningen vid frukost
medan dödens trumma slår invid sin lyster.
XIII.
Och hunger, säger forskare i skrift,
har blivit krigsverktyg av ödets gift:
över 20 000 angrepp på marknader och åkrar
sen 2018, och stoftet samlar drift.
XIV.
Vem bryter brödet då, vem öppnar dörren?
Vem skiljer åkern från den brända ören?
Krukmakaren ler ej, han bara formar
nytt kärl ur det som krossats av förören.
XV.
I Rom ska påven Leo den fjortonde
strax ge ut ord om något konstigt tändande:
en maskin som tänker fortare än hjärtat,
en spegel utan ansikte, men levande.
XVI.
Vi bygger något snabbare än vi,
en själlös klokhet, präktig till sitt bi.
Den lär sig allt, men säger oss ej allt,
för spegeln vet ej vart vi vandrar bli.
XVII.
Jag, som mätte himlens stjärnegång om natten,
och löste sådant som var lärdomens skatten,
står här med tom kanna och vet ej mer
om livets slut än vinden över vatten.
XVIII.
Allt färre skriver ord med egen hand,
så hör jag lärde tala i mitt land.
Tangenter har förträngt det krökta tecknet,
och bokstaven får dö vid skärmens strand.
XIX.
Men handen själv har minne i sin lina:
den vet hur skriften samlar dröm och pina.
Den som har glömt att teckna sina tankar
har glömt det rop som natten kan förfina.
XX.
Skänk vinet hit! I Nishapurs starka ljus
står rosen ut, en lyster utan brus.
Solen värmer mina trötta sandaler,
och dagen sjunger sakta i vart hus.
XXI.
Ty allt som sägs i världens tidning idag
är blott en räcka över ödets slag.
I morgon talas annat, övermorgon glömt;
men vinet glömmer ingen som hade dag.
XXII.
Mitt Persien har sett herrar komma, gå:
seleukider, abbasider, alla på
sin korta tid har härskat över jorden,
nu spelar väst om sundet, hopp och tå.
XXIII.
Du frågar mig: vad gör vi då i mörkret?
Vad hjälper det att tända ljus i törstet?
Jag svarar: var. Var blott i denna stund.
Var i den klara koppen, ej i sörjet.
XXIV.
Krukmakaren formar, krossar, formar än,
hans hjul snurrar likgiltigt, vän vid vän.
Vad du var igår är damm. Vad du blir i morgon
är damm. Men nu är koppen full igen.
XXV.
Så drick! Och frågorna om Hormuz, freden,
om Kongos pest och kriget invid eden,
om handens skrift och påvens varnings ord
besvarar tiden själv, var och en av leden.
XXVI.
Drick! Innan krukan själv blir lera blå
och händerna som hållit den blir vrå.
Drick! Innan rosens dag är slut och doften
av sommar lämnar oss vår gata grå.
XXVII.
Av leden, ja, av tiden som ej hör.
Hon låter folk och furstar ramla för
sin gamla, dövstumme krukmakarpinne,
och fyller där hon vill av ödets bör.
XXVIII.
Stå upp då! Drick din kopp av gyllne tid,
sjung mot ditt eget öde och dess strid.
Iran kanske får sin fred. Kanske ej.
Du har dock denna timme. Och dess frid.