Lyssna:
Jag är död sedan länge. Det är en av de få fördelarna med min nuvarande situation – jag kan se på det som händer utan att behöva ta personligen illa upp. Den här söndagsmorgonen är det 18 grader i Indianapolis, det är halvmulet, och White River flyter söderut precis som den alltid har gjort. Sjuåringar cyklar på gatorna. Hundar skäller på posten. Det är på sätt och vis ett mirakel.
Nyheterna är som vanligt.
I Kiev faller ballistiska robotar ner på bostadshus och en skola. En kvinna har dött. 10 andra har skadats. Borgmästaren talar om eldsvådorna med den lågmälda röst som folk använder när de redan har använt upp sina stora ord. Så går det.
I provinsen Shanxi i Kina har en kolgruva exploderat. 82 arbetare är döda. Det är Kinas värsta gruvolycka på 16 år. Xi Jinping har beordrat en utredning. Han säger att man ska "hålla de ansvariga till svars". Det här är den vänliga sortens fras som ledare använder när det är hundra meter ner till sanningen och det inte finns någon hiss. Så går det.
I Kongo dör Röda Korset-volontärer i misstänkt ebola. De fick det innan någon hade förstått att det fanns. Det är ett av virusets specialnummer – det smyger sig in i salar där människor håller varandras händer, i kapell där de tvättar de döda enligt traditionen. Tio afrikanska länder ligger i riskzonen. WHO försöker att hinna före. WHO hinner sällan före. Så går det.
I Washington D.C. går en man fram till en vägspärr nära Vita huset och börjar skjuta. Secret Service skjuter tillbaka. Han dör. En förbipasserande blir skadad. Presidenten var inomhus och påverkades inte. Han säger att han har förhandlat färdigt med Iran "till största delen". Strait of Hormuz ska öppnas igen. Det är meningen att vi ska känna lättnad. Så går det.
Jag har förstås en hel del erfarenhet av krig. Jag satt i en köttkylare under Dresdens brand, jag har skrivit om det, jag har sagt så ärliga saker jag kunde säga om saken. Det var ungefär lika nyttigt som att skriva ett brev till krigsguden för att klaga på vädret. Krigsguden är döv. Han har dåliga öron av samma anledning som alla andra: för många bomber.
Men låt oss vara rättvisa mot människorna. De försöker.
I Cannes har en rumänsk regissör vunnit Guldpalmen för en film som heter "Fjord". Andrapriset gick till en rysk regissör som från scenen krävde att president Putin ska sluta döda. "De otaliga morden måste upphöra. Avsluta slakten nu!" Det är en handling av civilkurage. Den får inte krigsguden att lyssna, men den får möjligen någon i publiken att fundera en sekund extra på vad rysk skuld är. Det är inte ingenting.
I Sverige har Tre Kronor förlorat mot Norge i ishockey-VM med 2–3. 2 mål släpptes in i powerplay. Lagkapten Oliver Ekman Larsson säger att Sverige sköt sig själva i foten i sitt eget numerära överläge. Detta är, om ni frågar mig, en utmärkt sammanfattning av vår art. Vi sköt oss själva i foten i vårt eget powerplay 1914, 1939, 1965 och 2003. Vi gör det fortfarande. Men det är åtminstone trösterikt att höra det sagt rätt ut, av en stor svensk man framför en mikrofon, sent en lördagskväll. Så går det.
I Belgrad har tiotusentals människor demonstrerat mot sin president. Universitetsstudenterna leder. De vill ha val, rättssäkerhet och att deras land ska sluta kännas som ett ärftligt monarki som råkat förvilla sig in på 2000-talet. Polisen slår mot dem. De fortsätter komma tillbaka. Det här är något jag alltid har gillat med människor: de glömmer aldrig riktigt hur man är dum nog att hoppas.
I Bryssel oroar sig forskare för att vi eldar upp för mycket skog för att hålla värmen. När fossila bränslen fasas ut blir det ved istället, och med ved kommer partiklar, och med partiklar kommer cancer. Lancet Countdown 2026 räknar fram siffrorna. Det är ett klassiskt mänskligt knep. Vi byter ut ett problem mot ett annat och kallar det framsteg. Jag har gjort det själv många gånger. När jag slutade röka började jag äta. När jag slutade äta började jag dö. Det är en sorts logik.
Och här i Sverige använder företagen mest artificiell intelligens i hela EU, säger SCB. Tredubblat på 2 år. Maskinerna lär sig snabbare än vi gör. Det är inget nytt. Maskinerna lärde sig att döda snabbare än vi någonsin kunde över Dresden i februari 1945. Då hette de bombplan. Nu heter de språkmodeller. Jag säger inte att de är jämförbara. Jag säger bara att jag som död man har sett en hel del maskiner komma och gå, och de har det gemensamma draget att deras uppfinnare alltid är förvånade över att resultatet inte blev exakt vad de tänkte sig.
Det är söndag. Det är 18 grader i Indianapolis. Människorna går till kyrkan om de tror på sånt. Människorna går inte till kyrkan om de inte tror på sånt. Båda lagren gör sig till smörgåsar efteråt. Det är fortfarande halvmulet.
På Maldiverna har fem italienska dykare drunknat i en undervattensgrotta. De hade fel utrustning, fel tillstånd, fel idé. Så går det.
I södra Libanon begraver folk sina paramediker, dödade av israeliska flygangrepp under en sköra vapenvila. Så går det.
I Mecka samlas en och en halv miljon pilgrimer i en obarmhärtig hetta. I Aspudden i södra Stockholm söker polisen med helikoptrar och hundpatruller. I Rättvik har det brunnit i ett flerfamiljshus. På Giro d'Italia leder dansken Jonas Vingegaard. I Auckland har Auckland FC vunnit den australiska fotbollsligan, vilket är geografiskt komplicerat men förmodligen sant. Allt detta hände samma dag. Det är ett under att vi orkar.
Jag vill säga något hoppfullt, men jag har lovat mig själv att aldrig ljuga.
Så jag säger detta istället: jorden snurrar fortfarande. Sjuåringarna cyklar fortfarande i Indianapolis. I Umeå låter de femteklassare prova på vårdyrket eftersom det kommer behövas människor som tar hand om oss när vi är gamla, oavsett om vi förtjänar det eller inte. Det är en investering i framtiden. Det är ett tecken på att någon någonstans tror att det finns en framtid att investera i.
Det räcker för en söndag.
Så går det.