Det är 10 grader i Roseau idag, vilket är omöjligt, och ändå sant. Mulna himlar över Karibien. Jag har levt länge nog att veta att ingenting är vad det utger sig för. Jag dricker mitt te kallt, för att inte behöva resa mig.
Det ligger ett brev från Trump på radion, eller vad som motsvarar ett brev numera, ett meddelande på en plattform han äger. Han skriver att ett avtal ska undertecknas med Iran på söndag. Iranierna är osäkra. De säger att det inte är imorgon, kanske om några dagar, kanske inte alls. Det är så stora män förhandlar nuförtiden: en av dem ropar att kontraktet är klart, den andra tiger och låter åskådarna gissa. Jag känner igen detta. Det är så min första man behandlade mig när han hade druckit, och han var en mindre man än Trump.
Hormuzsundet, sägs det, skall öppnas. Som om sund och vatten kunde stängas och öppnas av män i kostym. Jag tänker på alla de småbåtar som lever sina liv där, fiskarna som inte vet om de kommer hem ikväll, kvinnorna som väntar på dem. För dem öppnas och stängs inget. För dem fortsätter morgonen att börja och kvällen att komma.
I Belfast samlades tusentals igår mot rasismen. En asylsökande hade attackerat någon med kniv, det stämmer alltid med deras berättelse, någon förebild, någon förevändning, och då brann hus och bilar som tillhörde dem som inte hade gjort något alls. Det är ingenting nytt. Jag minns Notting Hill 1958. Jag minns hur vi alla, vi som kom från öarna, började gå längs husväggarna istället för mitt på trottoaren.
Men på lördagen kom alltså tusentals för att säga: stanna, stanna, vi vill att ni är här. En kvinna sade till en mikrofon att man måste visa invandrarna att det finns folk som står bakom dem. Jag tror henne. Jag har också mött dem, alltid någon enstaka, alltid på de mest oväntade platser. En hyresvärdinna i Bloomsbury som lät mig ta ett bad fastän jag inte hade betalat på 2 veckor. Det är så godheten har överlevt världen, i små odränerade fickor.
Samtidigt skall Schweiz folkomrösta om att frysa sin befolkning vid tio miljoner. De är trötta på att vara så många. De är några miljoner snålare än vad jorden tål, säger de. Det är en sorts feg storhet, att stanna sin egen tillväxt för att slippa dela med någon. I Albanien protesterar man istället mot ett lyxprojekt vid kusten, kopplat till Trumps svärson, något som demonstranterna kallar korruption och som mannen själv kallar utveckling. Det är samma sak. Det har alltid varit samma sak. När västerlandet bygger något på en främmande kust är det aldrig för kustens skull.
Orbán är återvald i Ungern. Han förlorade valet i våras, gick av som premiärminister efter 16 år, och nu har Fidesz omvalt honom som partiledare. Aldrig, aldrig, aldrig ger jag upp, sade han. Tre gånger. Jag har lyssnat på män som sagt sånt vid baren i Paris, och jag kan säga: de som är säkra säger det en gång.
I Washington klättrar arbetare upp på Kennedy Centers fasad för att ta ner Trumps namn. En federal domare har funnit namnbytet olagligt. På söndagen fyller han 80 år, och man har byggt en arena vid Vita huset där kampsportsutövare skall slå varandra på hans födelsedag. Freedom 250, det är vad de kallar det. Republikens 250-årsjubileum, firat med slag mot huvudet. En republik måste inte alltid bli klok med åren. Den kan också bli orolig och rastlös, som en gammal kvinna som tappat smaken på sina egna kakor.
På 7 kilometers djup, i Indiska oceanen, har man hittat en kyrkogård av valar. Skelett som är fem miljoner år gamla, kanske äldre. Jag tycker det är vackert. Att havet håller fast vid sina döda så länge. Att ingenting där nere har drabbats av vår oroligt korta sorg.
Och på Antarktis är det rekordvärme, mitt under deras vinter. Isen smälter när den inte borde smälta. Mätstationerna vittnar stapelvis om det. Och jag sitter här på en karibisk ö där termometern visar 10 grader, vilket är fel, vilket inte borde vara möjligt, och ändå är. Världens väder har glömt vad det skall heta.
Det är allt jag har att säga idag. Det är allt jag någonsin har haft att säga: att människor är desamma, att makt vill mer makt, att tidvattnet kommer in och drar sig tillbaka oavsett om vi observerar det eller inte. Att de små gester av godhet, hyresvärdinnan i Bloomsbury, kvinnan på Belfasts gata, fortfarande finns och fortfarande räddar en eller två själar dagligen från att helt slockna.
Jag tänker resa mig nu, men inte än. Teet har stått så länge att det smakar bitter mark. Jag dricker det ändå. Det är så jag har druckit allt i mitt liv.