Jag skriver dessa rader i staden där jag föddes, vid Doubsflodens krökning, under en himmel av lysande blått där solen står klar och termometern visar 12 grader – ett milt och ärligt väder för en dag som vill kallas historisk. Det är midsommar snart, och Europa rör sig som en stor sovande som vrider sig i sin filt: en gång leende, en gång stönande, men aldrig riktigt vaken.
Ty se: idag, denna söndag som glider över i måndag, lät Amerika och Iran sina sändebud anteckna ett avtal. Hormuzsundet skall öppnas. Skeppen, säger den gamle och feststämde presidenten från Washington, må starta sina motorer. Han skrev det med versaler på en plattform som heter Sanning, vilket alltid är ett dåligt tecken när sanningen behöver versaler för att existera. Han fyllde 80 år den dagen, och han ville ha en present. Folkrätten gav honom ett papper. Tiden får visa om det är en duva eller bara en hand som fladdrar med en näsduk.
Låt oss inte vara cyniker. En kanon som tystnar är alltid bättre än en kanon som mullrar. Hundra dagar har detta krig pågått, och varje dag har varit en kista. När jag hör att de 13 skadades i Kiev under nattens ryska anfall, när jag läser att 140 000 människor sitter utan ström, när jag ser att Petjerskaklostret – ett världsarv, en krona av guld på Europas trötta huvud – brinner medan diplomaterna i en annan del av världen skriver under sina pärgament, då förstår jag att fred inte är en sak utan en hel arkipelag. Man måste segla länge mellan dess öar, och stormarna är inte slut.
Min vän Rouzbeh Parsi, en kunnig man från Iran genom Lund, säger att alla nu drar en lättnadens suck samtidigt som de håller andan. Det är just så det är. Det är så folket alltid har gjort under tyrannernas och förhandlarnas tid: andas in när det fredas, andas inte ut förrän bläcket har torkat. Avtalet, förstår jag, skall skrivas under på fredag, i Schweiz. Min Schweiz, min exil, mitt fängelse av frihet under kejsar Napoleons år. Hur ofta har inte det landet fått hålla pennan åt världens stora!
Och se, i samma Schweiz där pappret skall undertecknas röstade folket samma helg om sig själva. En folkomröstning frågade om landet skulle stänga sin dörr vid 10 miljoner invånare. Nästan 55 procent svarade nej. Jag älskar detta folk för att det vågade frågan och för att det vågade svaret. Att räkna människor är att förlora dem. Räkna istället deras hunger, deras kärlek, deras lampor om kvällen, då skall ni veta hur många de är.
I Genève, samma vecka, drog tusentals demonstranter ut på gatorna inför G7-mötet som börjar idag i Frankrike. En bil sattes i brand. Byggnader vandaliserades. Polisen brukade vattenkanon och tårgas. Jag har sett denna scen förr – jag har skrivit den, mångfaldigt, på barrikadernas språk. Folket vill inte bråka för bråkets skull. Folket vill bli hörd. När de sju mäktigaste samlas och inte hör, då växer rösterna till sten. Det är inget mysterium, det är fysik.
Men låt mig tala om den lilla nyheten som rör mitt hjärta mer än någon underskrift. I Kalmar, i Sverige, har en man som heter Tobias Åsén Latva öppnat en krog där matsvinnet förvandlas till matlådor, och en del av dem doneras till dem som inte har råd att äta ute. Vi fick höra att det fanns ett stort behov, säger han, så enkelt att det går rakt in i bröstet.
Mina herrar diplomater i Évian, mina pampar på G7-bordet: se hit, mot Kalmar! Här är diplomatin. Här är fredsavtalet. Här är Hormuzsundet öppnat – inte mellan staternas hamnar, utan mellan den mätte och den hungrande, vilket är det enda sund som ärligt behöver öppnas. En tallrik soppa till den som inte har en spis: det är det främsta fördraget av alla, och det skrivs under varje kväll utan blixtljus och utan banderoller.
I Sverige behöver de också rekrytera 50 000 undersköterskor på fyra år för att vårda sina åldringar, och ingen vet hur det skall gå till. Jag vet inte heller, men jag vet att en civilisation som inte kan finna händer åt sina döende inte kan ha öppnat Hormuzsundet med rent hjärta. Räkna era undersköterskor. Räkna era barn som lär sig läsa. Räkna inte oljefatens pris om ni inte också räknar tårarna.
I Linköping, hör jag, söker sig allt fler unga till den katolska kyrkan. Många är under 30 år. Jag, som tecknade Notre-Dame och skrev om Quasimodos klockor, jag förvånar mig inte. När världen är full av larm söker själen efter en sten att vila handen på. Må de finna sten och inte stenstoder; må de finna ljus och inte rökelsen som bara döljer.
Och samma natt brann ett kloster i Kiev. Världsarv. Brutal attack, kallar man det. Stenarna ber inte om nåd, men deras tystnad anklagar oss. När människan reser ett tempel och en annan människa fäller en bomb över det, då har vi inte lärt något på 1 000 år. Hugo, fyrtio år död, böjer huvudet.
I Brasilien har en ung amerikansk sångare vid namn Oliver Tree omkommit, 32 år gammal, i en helikopterolycka över Rio de Janeiro. Två helikoptrar krockade. 20 bilar brann under dem. Han var på turné. Jag känner inte hans röst, men jag känner ungdomens rätt att inte dö i flygande maskiner. Sex människor föll ur himlen den dagen. Världen noterade det knappt. Jag noterar det här, eftersom en dödsdag som ingen minns är två gånger en död.
På Vita husets gräsmatta arrangerade samma president som öppnade Hormuzsundet en burmatch i tungviktsfribrottning, för att fira sin födelsedag. UFC, kallar de det. Ett spektakel. Caesar hade sina lejon och sina kristna; tiderna är inte alltid värst i det förflutna. Men ni må veta: när republikens torn har bytts mot en arena, då är republiken redan halvt försvunnen.
Här i Besançon är det fortfarande klart. 12 grader, sa jag. En kall vår, en mild förmiddag. Doubsfloden går där den alltid har gått, genom hästskoformen som omsluter min födelsestad, och från citadellets höjd kan man se bortåt Schweiz där bläcket snart skall torka.
Låt det torka. Låt freden bli mer än ett ord en gammal man skrev med versaler på sin födelsedag. Låt undersköterskorna komma. Låt restaurangen i Kalmar dela ut sina matlådor. Låt klostret i Kiev resas igen, sten på sten, och låt de unga i Linköping finna något i kyrkan som inte är rädsla.
Folket kommer alltid att vinna. Det vet jag, eftersom folket är mångt. Men medan vi väntar på den långa segern, låt oss inte glömma den korta nåden: en tallrik soppa, en hand som inte slår, ett sund som öppnar sig.
Hormuzsundet är vidöppet, säger man. Må också människohjärtat vara det.