Jag har lärt mig att en sommar i Amerika alltid bär på ett löfte den inte tänker hålla. Den kommer med ljus över gräset och röster på avstånd, med ett ständigt sorl av fester som börjat någon annanstans, och man står på sin egen veranda i St. Paul – 19 grader och en sol som ligger mild över taken – och tror för ett ögonblick att allt det glittrande också är ens eget. Det är det aldrig. Men i sommar har glittret kommit hit, till detta land, och hela världen tycks ha rest över haven för att se det.
De spelar fotboll här nu. Jag menar inte det vi en gång kallade så, utan den andra sortens spel, den som resten av jorden älskar med en hetta vi amerikaner aldrig riktigt förstått. Och stjärnorna har stigit ner som om de tillhörde en annan ordning av varelser. Messi – den lille mannen från Argentina, som nu går in i sin sjätte mästerskapssommar med samma stillsamma blick – gjorde tre mål på en enda kväll och tangerade ett rekord på 16 turneringsmål som man trodde skulle stå för evigt. Han sa efteråt bara att han kände sig i form. Det är så de talar, de verkligt stora: tyst, som om undret vore en vana.
Och fransmannen Mbappé, 27 år gammal och redan sitt lands meste målskjutare genom tiderna med 58 mål, sa att han spelar för att skriva historia. Jag tänkte på det länge. Det finns en sorts människa som inte lever ett liv utan reser ett monument över sig själv medan hon ännu andas, och man avundas henne och tycker synd om henne i samma andetag. För monument är kalla saker att bo i. Jag har känt sådana män på Long Island en gång, för länge sedan, med ljus i alla fönster och ingen hemma.
Norrmännen kom också, efter 28 år i mörkret, och deras store blonde anfallare slog till två gånger och kallade det fantastiskt att vinna. Och varför inte. Det finns en oskuld i den första segern som aldrig återvänder; jag minns den själv, svagt, som man minns doften av ett rum man bott i som ung. På löparbanan i en stad jag aldrig sett sprang en amerikan de underliga 150 metrarna på 14,67 sekunder, ett världsrekord, och firade vilt med mannen han just besegrat. Det var, har jag hört, en vacker sak att se. De omfamnade varandra som om loppet inte betytt något, fast det betytt allt.
Men jag har levt tillräckligt länge för att veta att man ska akta sig för kvällar då allt lyser för starkt. Bakom orkestern står alltid någon och räknar kostnaden. I Sydostasien räddade polisen mer än 400 katter som samlats ihop för att slaktas till mat. En liten, underlig notis, men jag fastnade vid den, för den sa något om hur billigt livet kan bli när ingen ser på. Och på samma kontinent som firar sina söner på planen kunde en målvakts mor inte komma för att se honom spela, därför att ett visum till detta land kostade mer än hon ägde. Stjärnan lyste på grönt gräs i Amerika, och hon satt kvar på andra sidan vattnet och såg det gröna ljuset på avstånd, så som jag en gång stod och såg en lampa brinna vid en brygga jag aldrig nådde.
Längre bort, i Östeuropa, föll drönarna mot ett bostadshus och sju människor sårades, och fyra andra dödades i städer vilkas namn nyhetsuppläsarna knappt orkar uttala längre. En man dog i sin bil. Det är så kriget ser ut numera: inte en stor scen, bara en bil på en gata, en motorväg, en kväll som vilken annan. På Krim har de förbjudit motorcyklar om natten, eftersom motorerna låter för likt de dödande maskinerna i skyn. Tänk er det: en hel halvö som ligger vaken och lyssnar, och inte längre vet skillnaden mellan en granne på väg hem och döden på väg in.
Och i Frankrike satt de mäktiga till bords, dessa sju länder, och log mot varandra över ett skört avtal som ska tysta vapnen i Mellanöstern. De har lovat att öppna ett sund vars botten kan ligga full av minor, och skickar nu fartyg för att leta efter dem en efter en. Jag känner igen den tonen. Det är samma röst som vid midnatt försäkrar att festen ska fortsätta för alltid, att ingen ska gå hem, att glasen aldrig ska tömmas. Men jag har sett gryningen komma över sådana hus. Tjänarna börjar släcka ljusen ett efter ett, och kvar står man bland krossat glas och undrar hur man någonsin kunde tro på det.
Det märkligaste av allt: ett rymdbolag steg en stund förbi de gamla jättarna och blev för ett ögonblick ett av världens dyraste företag, drivet uppåt av småsparare som satsat sitt på en dröm om himlen. Vi reser alltså bokstavligen mot stjärnorna nu, med samma feber som driver en man att satsa sista slanten på ett bord vid två på natten. Den amerikanska drömmen har aldrig handlat om att äga något. Den har handlat om ljuset strax utom räckhåll, och om vår oförmåga att sluta sträcka oss efter det.
Så jag står kvar här i St. Paul, i min milda sol, och ser sommaren breda ut sina löften. Messi ler sitt tysta leende. Mbappé reser sitt monument. Pojkarna omfamnar varandra på banan medan en mor gråter på andra sidan havet och en bil brinner på en väg långt borta. Allt detta samtidigt, allt detta sant. Vi tror oss springa framåt mot det gröna ljuset, mot något lysande och stort som väntar oss längre fram. Och hela tiden bärs vi bakåt, oavbrutet, mot allt det vi redan förlorat.