I Rouen är himlen klar denna morgon, och termometern visar 13 grader – en sval, anständig junitemperatur, varken nog för att glädja någon eller för att bedröva. Det är i ett sådant ljus, opartiskt och utan medlidande, man bäst betraktar de stora männens verk. Ty där borta, längre söderut, har just något ofantligt fullbordats. Två presidenter har doppat sina pennor i bläck och förklarat ett krig avslutat. Man har undertecknat freden som man undertecknar ett äktenskapskontrakt: med hög röst, inför vittnen, och med den hemliga vissheten att olyckan börjar först nu.
Dokumentet räknar 14 stycken. Det lovar att striderna ska upphöra, att Iran aldrig ska äga ett kärnvapen, och att en summa av 300 miljarder dollar ska resa det förstörda landet ur sin aska. Det är ett vackert tal, 300 miljarder. Det har den runda fullkomlighetens skönhet, den oändlighet som siffror får när de blir för stora för att betyda något. Man säger det och ser palats stiga, broar spänna sig, barn le i nya skolor. Att ingen ännu vet varifrån pengarna ska komma, eller om de alls finns, det bekymrar inte den som drömmer. En siffra på ett papper är redan ett halvt löfte; ett löfte är redan nästan en handling.
Förhandlaren själv, den som korsade havet för att vinna allt, försäkrar att han vunnit allt. Han säger det med en sådan iver att man genast blir misstänksam. Den som verkligen segrat behöver sällan upprepa det. Och se: medan han ännu talar reser sig kören av missnöjda. Hans egna vänner, de mest trogna, de som applåderade i går, kallar i dag fördraget fruktansvärt och det värsta utrikespolitiska felsteget på decennier. I Jerusalem sitter en premiärminister som man glömt att bjuda in, och hans ansikte, det förstår man utan att se det, har den särskilda blekhet som hör den till som blivit förbigången i sitt eget hus. På en av hans hängivna kanaler vänder sig stjärnorna mot välgöraren. Allt är som det ska. En fred som gör alla parter olyckliga på samma gång bär verklighetens omisskännliga stämpel; det är endast lyckan som ljuger med ett leende på läpparna.
Längre bort, i Bryssel, samlar sig ett hundratal personer på en parkering för att protestera, och bland dem syns en ung kvinna vars namn världen lärt sig stava. Var och en bär sin övertygelse som en söndagshatt. I Polen ligger en rysk konstnär skjuten på en annan parkering, av två män som greps, och man förklarar mordet sannolikt politiskt: tre ord med vilka man begraver en människa och avslutar saken. Så fördelar sig övertygelserna i världen: somliga ropar på torg, somliga skjuter i mörker, och alla är fullkomligt vissa om att ha rätt.
Men det är inte i kanslierna jag finner tidens sanna ansikte. Det är i en trädgård. I Skåne har en man vid namn Gunnar sett sina buxbomshäckar förvandlas till grått spetsverk, uppätna inifrån av en nattfjärils larver. I 20 år har detta lilla kräk vandrat över Europa, omärkligt, tålmodigt, och nu har det nått fram. Mannen står framför sina döende buskar, häckar som han klippt, vattnat, beundrat, och begriper att det vackra äts upp medan man ser på, och att man ingenting kan göra. Där har ni hela människans belägenhet i en trädgårdstäppa. Vi planterar, vi ansar, vi tror oss bygga något varaktigt, och under bladen arbetar redan käkarna.
På samma dag dör i en engelsk skog en ek som stått i 1200 år. Den kallades den store, kungens träd, och man har vandrat till den i generationer som man vandrar till en helgedom. I våras slog den inte ut. Det är allt. Inget dråp, ingen olycka – bara den tysta vägran att fortsätta. 1200 år av tålamod, och så en vår utan löv. Inför den eken ter sig de 14 styckena om evig fred som vad de är: bläck som ännu inte hunnit torka.
Och folken? Folken ser på fotboll. Det spelas ett världsmästerskap, och där rör sig de verkliga lidelserna, de som ingen behöver dikta upp. En portugisisk stjärna, en gång den mest firade på jorden, lämnar planen utan mål och utan glans, och man känner igen den gamla historien: avguden som överlevt sin gudomlighet. I en annan match faller allt samman för det lilla landet Panama i den 95:e minuten: 94 minuter av hopp utplånade av en enda. Det är grymmare än vilken roman som helst, ty det är sant. På läktarna gråter män som aldrig gråtit för sina döda. Här, och endast här, är illusionen ärlig: den vet att den är illusion och ger sig hän ändå.
Under tiden röstar ett nordiskt parlament för att tillåta kärnvapen på sin mark, med samma sakliga min som man antar en ny bygglovstaxa. Man kallar det att maximera säkerheten. Det är epokens stora konst, denna: att ge fasan ett kontorsspråk, att tala om förintelsen i förvaltningens ton. Mina samtida tror att de blivit kloka när de blott blivit byråkrater.
Klockan har gått mot middag och de 13 graderna i Rouen har inte rört sig nämnvärt. Himlen är fortfarande klar. Det är något nästan oförskämt i ett så jämnt väder en dag då människorna firar en fred ingen tror på och begraver träd som var äldre än deras nationer. Naturen tar ingen notis. Den låter buxbomsmottet äta och eken dö och presidenterna underteckna, med samma fullkomliga likgiltighet.
Jag har länge sökt det rätta ordet för vad detta är – för en överenskommelse som alla undertecknar och alla föraktar, för ett löfte om 300 miljarder som ingen kan infria, för en lycka som proklameras med så hög röst att man hör förtvivlan under den. Men kanske finns inget ord. Kanske är det därför man uppfann diplomatin: för att slippa det.