Den som vill förstå sin tidsålder skall icke söka sanningen i furstarnas tal, ty talen äro framställda för historien likt en skylt är framställd för gatan. Han skall i stället göra som den gamle ockraren i Tours, vars hus jag känner som mitt eget: han skall sätta sig vid liggaren, fukta tummen, och fråga sig vem som betalar och vem som får betalt. Då först faller fernissan, och under den ligger människan – naken, beräknande, evig.
Denna morgon vilar ett milt och klart väder över min hemstad, 20 grader och en himmel utan en enda gnällig molntapp, ett väder som inbjuder borgaren att tro på världens godhet. Men jag, som har studerat huvudboken, vet bättre. Ty samma morgon undertecknade Amerika och Persien en överenskommelse som i tidningarna kallas fred, och som varje klok man bör kalla med dess rätta namn: en transaktion.
Betrakta affären i dess beståndsdelar, så som notarien betraktar ett bo. Den persiske härskaren, en gammal man med skägg och misstro, förklarar att han ogillar avtalet och att hans motpart skrev under "av förtvivlan". Detta är säljarens språk. Den som föraktar köpet högst är alltid den som tjänat mest på det, och se: Persien erhåller en ekonomisk livlina mot eftergifter så små att en mäklare skulle rodna. Den amerikanske presidenten häver sin flottblockad; oljan får åter flyta genom det trånga sundet vid Hormuz, det sund varigenom halva världens välstånd pressas likt vin genom en flaskhals. Européerna, slugast av alla, lyfter icke sina sanktioner förrän bläcket torkat på ett slutgiltigt fördrag. De har lärt sig att man aldrig betalar för varan medan den ännu står på vagnen.
Och kriget? Frågar man vad alla dessa döda var till för, svarar liggaren med sin obevekliga kolumn: regimen i Teheran lever, ja, den står starkare än förr. Blodet var driftskostnaden. Avtalet är vinsten. Så har det alltid varit i den mänskliga komedien, där endast kulisserna byts, aldrig stycket.
Men låt oss icke stanna vid de stora. En romanförfattare som blott skildrar kungar är en lakej i förklädnad. Vänd bladet, och se den lilla mannen.
I Sverige, detta ordentliga land i norr där man tror att rättvisa kan vägas på apoteksvåg, delas just nu ut ett stöd för dyr elektricitet. Var tredje mottagare erhåller högst 100 kronor. Hundra kronor! En summa som i en romansk värld icke räcker till en middag, utdelad med statens hela högtidlighet, som om en furste lät sänka en kopparslant i en tiggares mössa och därtill begärde en bugning. "Löjeväckande", säger folket, och folket har rätt, ty intet avslöjar en makt så grymt som de småmynt den vräker ut för att köpa tacksamhet. Den som ger litet och kräver mycket beröm har förstått statskonsten till fulländning.
Vandra vidare i denna galleri av pris och betalning. I öster, vid Moskvas portar, faller ett svart regn över borgarna, ty natten igenom har nära 200 drönare från Ukraina slagit ned över ett oljeraffinaderi, och röken färgar himlen som sot färgar en fattigmans lakan. Olja brinner i öster medan olja förhandlas i söder – samma vara, samma åtrå, blott olika eldar. Och vid samma front har man infört en nymodighet som skulle ha fått min Vautrin att höja på ögonbrynet av yrkesmässig beundran: en bonus, några tusenlappar, åt den infanterist som dödar sin fiende i närstrid – men endast om dådet filmas. Se där människan reducerad till sin sista post i boken! Modet blir en handelsvara, döden ett kvitto, och själva slakten kräver numera ett vittne med kamera för att utlösa betalning.
Tror ni att ambitionen sover därför att pengarna vakar? Den sover aldrig. På de brittiska öarna har en borgmästare vid namn Burnham vunnit ett fyllnadsval, och med en enda valkrets i fickan vänder han nu blicken mot själva premiärministerämbetet. 76 000 väljare i ett obemärkt distrikt har över en natt blivit hela rikets epicentrum, och mannen som i går styrde en stad drömmer i dag om att störta sin egen partiledare. Detta är icke politik, mina herrar – detta är Rastignac på toppen av en kulle, blickande ut över huvudstaden och viskande: oss två emellan nu.
Och passionen för guld i dess råaste form? Den sitter häktad. En affärsman med långa band till härskaren i Kreml gripes, misstänkt för att ha låtit mörda en gammal kompanjon, därtill anklagad för fiffel med böcker och konton. En tidigare vän, ett delat byte, en delning som sprack – och en kniv i mörkret. Jag har skrivit denna historia 30 gånger; jag behövde blott byta namnen. Ty där två män en gång delat en kassa skall den ene förr eller senare räkna den ensam.
Även de mest hederliga köpa och sälja. Norges poliskår, dygdens väktare, tecknar avtal om bilar från det svenska Volvo för en summa nära 1,1 miljarder, leverabla under åren fram till 1830-talets motsvarighet i vår räkning, det vill säga 2033. Och i Amerika öppnar en avgången president ett minnescenter till sin egen ära och talar vackert om endräkt och ömsesidig aktning, medan han reser sig en marmorgrav i livet, ty den store mannen vet att eftermälet är den enda valuta som icke kan inflateras.
Låt mig sluta liggaren med en notis som tidningarna gömt bland de mindre, och som dock väger tyngst av allt. I den engelska Sherwoodskogen har en ek dött. Den var mellan 800 och 1 200 år gammal, sägnens träd, under vars grenar man drömt om en ädel rövare som tog från de rika. Den föll icke för yxan utan för en blandning av för många besökare, ett förändrat klimat och de välmenande händer som ville rädda den. Så dör allt stort till sist: icke av fiendens hugg, utan av den långsamma, obevekliga tidens gång och av kärlek illa förvaltad.
Där ligger de nu sida vid sida i min huvudbok: avtalet och almosan, drönaren och bonusen, ärelystnaden och eken. Bokför dem var och en. Summan, mina vänner, går aldrig jämnt ut, ty den sista posten är alltid densamma, och den heter förgängelse. Och ändå skiner solen över Tours, 20 grader och klart, som om ingenting hänt.