Det är midsommar, och solen ligger över Stockholm utan att riktigt värma. 17 grader, säger termometern, och en blank himmel som inte lovar något. En man som har gått ut för att se på staden, sådana finns det alltid och de är sällan lyckliga, stannar vid Strömmen och tänker att ljuset den här tiden på året är grymmast av allt. Det avslöjar. Det lägger sig över ansiktena och visar precis hur trötta de är under glädjen.
Ty glädjen finns. Den firas i dag, plikttroget, kring stänger som reses i parker och på bryggor, och längst bort av allt firas den i Houston, där svenska supportrar har samlats i en hetta som inte tål att jämföras med stockholmsmorgonens. De har sill i kylväskan och snapsvisor på läpparna, och de dansar för ett landslag som de hoppas på, och en av dem säger till en mikrofon att stämningen är fantastisk. Det är den säkert. Människan har en oändlig förmåga att finna stämningen fantastisk just där hon befinner sig, och en ännu större förmåga att glömma att hon snart skall hem igen.
Mannen vid Strömmen köper en tidning, mest av gammal vana, och läser på första sidan att en belgisk fysiker har dött. François Englert hette han. Han var en av dem som redan 1964 beskrev den osynliga partikel som ger tingen deras tyngd, det som gör att en sten är en sten och inte bara ett rykte, och han fick sitt Nobelpris för det långt senare, 2013, då teorin äntligen lät sig bevisas. Mannen tänker att det är något nästan rörande i den ordningen. Först ser man sanningen, ensam och utan vittnen. Sedan får man vänta ett halvt liv på att verkligheten skall behaga ge en rätt. De flesta hinner aldrig så långt.
Och på en annan sida i samma tidning står att läsa om en kvinna, sextiosju år, som mot sin vilja har hamnat i ett underhållningsprogram för att söka kärleken, sedan hennes dotter anmälde henne. Hon hade blivit, som det heter på det nya språket, ghostad. Mannen smakar på ordet. Förr sade man att man blev övergiven, och det lät tyngre och sorgligare, men meningen är densamma: någon gick, och lämnade ingen adress. Det enda nya är att vi numera har ett ord som låter teknisk och därför mindre ont. Kvinnan säger att det var det bästa hon gjort. Han unnar henne det. Man vill bli älskad, och i brist därpå sedd av en kamera, och i brist därpå åtminstone omtalad i en tidning på en söndag.
Längre in i bladet blir det allvarligare, som det alltid gör. Ett tåg har kört in i ett annat utanför en engelsk stad vars namn ingen kommer att minnas i augusti. En människa är död och 89 är skadade, somliga svårt. Det fanns en tid då en sådan nyhet hade kunnat hålla en hel stad vaken. Nu står den mellan en fotbollsmatch och en annons, och man läser den med samma blick som man läser om vädret. Det är inte hjärtlöshet, tänker mannen. Det är bara att hjärtat är en liten muskel, byggd för ett fåtal sorger, och vi begär av den att den skall rymma hela jordklotet.
Och jordklotet är som vanligt. I öster pågår kriget, oförtrutet. Ukrainarna har träffat ett ryskt raffinaderi så att Moskva nu sägs överväga att importera bensin – ett land som flyter på olja och ändå törstar, det är en bild så fullkomlig att ingen romanförfattare skulle våga sig på den. Danmark, å sin sida, skickar dockor till fronten. Hundratals utklädda dockor, försedda med vaddering och värmepaneler för att likna levande män, så att fienden skall ödsla sina kulor på dem. Mannen ler inte. Han tänker bara att det till sist har blivit officiell krigskonst att låta det livlösa spela människa, och han undrar om någon på andra sidan en dag skall sörja en docka och tro att han sörjt en bror.
Vid Genèvesjön, läser han vidare, är ett amerikanskt sändebud på väg för att tala med Iran om kärnkraft och fred, och det sägs att samtalen är ett första steg. Allt är alltid ett första steg. Det är diplomatins sätt att be om mera tid. Och i en ledare, instucken där den gör minst skada, påminns han om att över hundra miljoner människor i denna stund är fördrivna från sina hem – och att vi har slutat tala om dem, inte för att de blivit färre, utan för att vi blivit trötta. Det är den verkliga nyheten, tänker han, fast den aldrig är ny.
Han viker ihop tidningen. Solen står där den stod, kall och klar, och från en park i närheten hörs redan en dragspelston och ett skratt. Det är vackert, på sitt sätt, denna ihärdighet med vilken människorna firar mitt i alltsammans. Kanske är det inte dårskap. Kanske är det det enda kloka som står oss till buds: att resa en stång klädd i björklöv och blommor, dansa kring den ett tag, och låta bli att fråga vad den betyder.
Ty den betyder ingenting, och just därför allt. Den är en gammal stör som vi reser mot himlen en enda dag om året, för att slippa se hur tom den är. Och i morgon ligger den på marken igen, och världen fortsätter som vanligt, och vi med den – tills även vi en dag får vår partikel bevisad, vår tyngd vägd, och lämnar scenen så stilla som en fysiker i Bryssel.
Det är midsommar. 17 grader och sol. Man borde gå hem och vara glad.