Kalla mig sjöman. För någon tid sedan, det kvittar exakt hur länge, fann jag mig åter vid kajen, med tom börs i land och ingenting särskilt som höll mig kvar. Då brukar jag, som så ofta förr, söka mig till vattnet. I dag ligger en tjock dimma över New Yorks hamn, regnet faller tungt och stadigt, och termometern visar 22 grader, en sådan gråklädd värme som får varje kontur att lösas upp och varje fartyg att tyckas seglande mot ingenting. Det är i sådant väder en man bäst begrundar de stora jakterna. Ty världen, vill jag påstå, är inte annat än en samling besatta som ror efter sina valar.
Betrakta först Hormuzsundet, det smala blå gap genom vilket halva mänskligheten dricker sin olja. Där cirkulerar nu USA och Iran kring varandra likt två båtar runt ett oroligt djup, och ingen vill bli den som först vänder rodret. Man har, sägs det, enats om att hålla sundet öppet, om att tala direkt för att undvika sammanstötning, ja till och med om att frige ett dussintal miljarder. Och ändå förklarar Teherans förhandlare med stolt röst att sundet aldrig mer skall bli som förr, att det hädanefter skall förvaltas av honom. Trump svarar från sin kvarterdäcksstege att om iraniern inte uppför sig väl, så skall han göra det han måste. Så talar två kaptener om samma vatten, var och en övertygad att havet bär hans namn. Jag har sett detta förr ombord. Det slutar sällan med eftertanke och alltid med blod, om inte någon klok styrman griper in i tid.
Men besattheten bär inte alltid harpun. Stundom bär den blott ett par fotbollsskor. I Amerikas väldiga arenor löper i dessa dagar en liten man vid namn Messi, snart 39 år gammal, efter ett byte ingen dödlig egentligen kan fånga: odödligheten själv. På måndagen blev han mästerskapets främste målskytt genom alla tider, fler mål än någon före honom, och världen reste sig som en man. Samtidigt, hör och häpna, hade hans far blivit felaktigt dödförklarad i en tv-ruta, ty ödet älskar att skicka oss förebud mitt under triumfen, att viska att även den störste är dödlig. Jag tänker på Ahab, som jagade sitt vita djur till världens ände och fann det till sist. Vad finner Messi när han väl gjort sitt sista mål? Det är frågan ingen jägare vågar ställa sig medan jakten ännu pågår.
Och på de andra planerna spelar de unga gudarna vidare – Haaland slår två mål och för Norge mot de utslagande striderna, Mbappé leder Frankrike förbi Irak medan ett åskväder bryter ut över stadion och tvingar 20 000 själar att fly läktarna. Så griper himlen in i människans lekar, som för att påminna oss om vem som äger vädret.
Andra skepp seglar rakt mot sitt isberg med öppna ögon. Sir Keir Starmer, som knappt suttit ett år vid Englands roder, har nu meddelat sin avgång – den sjunde brittiske premiärministern på 10 år, om jag räknat rätt, en sådan svindlande växling av befäl att man undrar om någon alls håller i ratten. En man stiger upp på bryggan, ropar sina order, och innan hans röst hunnit klinga ut är han redan över bord och en annan står där. Det är inte ledarskap; det är skeppsbrott i ständig repris. Jag har tjänstgjort under sådana kaptener. Besättningen lär sig till slut att inte ens lära sig deras namn.
Och döden, den gamle styrmannen, har varit flitig. Alan Greenspan, som i nästan 20 år förde spakarna till Amerikas penningvälde, har lämnat oss vid 100 års ålder. Man kallade honom maestron, den som med en höjd ögonbryn kunde få marknader att stiga och falla. Nu är han borta, och vi som överlever får begrunda att ingen hand håller rodret för evigt – inte ens den som styrde guldet självt.
Det är havet jag återvänder till, ty havet glömmer ingenting. Vid Medelhavets badstränder, där semesterfirare söker svalka från Europas röda hettelarm, där 40 grader hotar Frankrike, Italien och Spanien, har en främmande fisk dykt upp, prickig och giftbärande, kapabel att bita av en mans fingrar och tår. Se där en liknelse värdig själva skapelsen: människan tror sig äga vattnet, breder ut sina handdukar vid bränningen, och ur djupet stiger en liten gestalt med gift i sitt kött för att påminna henne att hon är gäst, icke herre. Havet sänder alltid sina budbärare. Vi väljer blott att inte läsa dem.
Också på land bär människan sina monster. I Qatar har en gasanläggning sprungit i luften och dödat minst 13 själar och skadat dussintals fler. Elden som vi tämjt för att värma våra hem visar åter sina tänder. I Texas har en förarlös vagn av märket Tesla kört rakt in i ett hus och dödat en kvinna, och myndigheterna gräver nu i hur en maskin utan kapten kunde styra mot en sådan grund. Vi bygger skepp som styr sig själva och förvånas när de finner sitt isberg. Ahab åtminstone höll i sin egen ratt.
Till sist tänker jag på de namnlösa som flyr. En avhoppad rysk officer säger till en kamera: "Om de hittar mig dör jag." Tusentals soldater lär ha lämnat sin armé, och Europas nationer talar om svarta listor för att stänga dem ute. Medan kanonerna dånar över Donbas och tusentals civila flyr de städer Moskva mest åtrår, finns det alltid de som hoppar från det sjunkande skeppet och simmar mot en strand som kanske inte vill ta emot dem. Jag har sett deras blickar i förligaste skansen. Det är samma blick som havet ger den som ror för långt ut.
Dimman lättar inte över hamnen i kväll. Regnet faller, de 22 graderna ligger kvar som en fuktig filt, och fartygen glider ut i det grå utan att jag kan se vart de styr. Kanske är det lika gott. Ty om vi såg våra valar tydligt, om vi visste att sundet aldrig öppnas, att målet aldrig mättar, att kaptenen alltid byts ut – skulle vi då alls lägga ut? Nej. Vi seglar just därför att dimman döljer slutet. Och så ror vi vidare, varje besatt själ i sin egen lilla båt, efter det vita som flyr.