Klockan är knappt sju på morgonen och redan ligger ljuset som ett dukat bord över taken. Min katt har valt den svala plattan av sten vid balkongdörren, där hon sträcker ut sig till sin fulla, oblyga längd och betraktar mig med den överlägsenhet endast katter och vissa hertiginnor behärskar. Termometern visar 24 grader och en himmel utan en endaste skråma av moln. Det är en mild dag, en barmhärtig dag – och just därför vet jag att den ljuger.
Ty söderut, längre ner i mitt eget land, brinner luften. Frankrike har i går registrerat sin hetaste dag sedan man började mäta sådant, och hettan har redan krävt sitt: 40 människor har drunknat sedan i torsdags, de flesta i sin desperata flykt mot något svalt och vått. Man söker vattnet som man söker en älskares hud en kvävande natt, och vattnet tar dem. Jag har sett somrarna förändras, jag som levt länge nog att minnas när augusti i Bourgogne var en sav och inte en eld. Det fanns en tid då värmen var ett löfte. Nu är den ett hot, en gäst som stannar för länge och äter upp skafferiet.
Min trädgård därhemma, den i Puisaye där jag växte upp, lärde mig att läsa en dag på dess lukt. Den torra jorden har en doft som inte liknar någon annan, en doft av sten och saknad. I dag bär hela kontinenten den doften. Och medan jag dricker mitt kaffe och katten gäspar åt världshistorien, läser jag att man uppe i Sverige nu varnar för samma hetta som ska komma i veckans slut. Den reser norrut, som allting reser numera – flyktingar, sjukdomar, dårskap. Ingenting stannar där det hör hemma.
Men i dag, just denna dag, gör Paris något vackert. Man bär en man till Panthéon. Marc Bloch, historikern, han som tyskarna sköt 1944 för att han vägrade vara feg, läggs till vila bland republikens stora. Han var en man som ägnade sitt liv åt att förstå det förflutna och sitt slut åt att försvara nuet. Det rör mig mer än jag väntat. En forskare med ett gevär riktat mot sig, som möter det med öppna ögon – det är en sorts kärlek också, kärleken till det man inte kan överge. Att till och med de som annars helst glömmer historien nu vill kalla honom sin, säger mig att de döda ibland är farligare än de levande. De kan inte korrigeras. De bara lyser.
Och under tiden, alltid under tiden, fortsätter männen med sina leksaker.
Långt borta i öster ger Kim Jong-Un sin flotta kärnvapen och visar stolt upp en jagare på 5 000 ton, som en pojke visar upp en kniv han stulit ur faderns låda. I Ukraina räknar man dagarna på ett ultimatum: Zelenskyj har gett Belarus en frist att avlägsna de relästationer varifrån, säger han, drönarna lotsas mot hans städer. Om några dagar löper fristen ut, och då vet ingen vad som händer, allra minst de som ställt klockan. Och i Ryssland lockar man studenter till fronten med löften om pengar och äventyr, unga män som tror de ska styra maskiner från säkert avstånd och i stället slussas fram till de första leden, dit där man dör först. ”Man bryr sig inte om vem som dör”, säger en av dem som sett det. Nej. Det gör man aldrig, när man sitter tillräckligt högt upp.
Jag förstår mig inte på kriget, har aldrig gjort det, och misstänker att det är en hederssak att aldrig lära sig. Jag förstår mig på lust, på svartsjuka, på den lilla grymheten mellan två som älskar och den stora ömheten mellan två som slutat. Men de män som ritar streck på kartor och kallar det strategi – de är mig en gåta lika ogenomtränglig som min katts drömmar. Vid Hormuzsundet, denna heta nål i världens öga, trängs nu fartygen sedan amerikaner och iranier slutit något slags avtal, medan FN evakuerar 11 000 sjömän som blivit kvar i det farliga vattnet som strandade fiskar. Och Trump och Teheran kan inte ens enas om vad de enats om: han säger att inspektörerna ska in till 100 procent, de säger att inget sådant talats om. Två älskande som grälar om vad som hände i går natt ljuger med större finess.
Men låt mig återvända till det som är sant, ty det är det enda jag litar på. Katten har flyttat sig till fönsterbrädan. En duva sitter på räcket utanför och de betraktar varandra med ömsesidig, professionell likgiltighet. Nere på gatan bär en kvinna hem persikor i ett nät, och jag vet utan att se dem att de är för hårda ännu, att hon kommer att lägga dem i ett fönster och vänta. Att vänta på att en frukt mognar är den sista tålamodsövning den moderna människan tillåter sig.
Jag tänker på de andra också, de små nyheterna som ingen ropar ut. På de unga som plockar jordgubbar på Englands fält, hitresta från Kirgizistan och Tadzjikistan, eftersom britterna i sin klokhet röstade bort sina egna händer för 10 år sedan och nu, säger mätningarna, ångrar sig. Frukten måste ändå plockas. Någon måste alltid böja ryggen i hettan medan andra håller tal. Så har det alltid varit, och de 40 graderna gör ingen skillnad på vem som böjer sig.
Min kaffe har kallnat. Det är så det går med kaffe och med ilska – de svalnar om man bara låter dem vara. Utanför stiger värmen sakta också här, jag känner den i fönsterglaset nu, en första aning av det som söderut är en plåga. I kväll ska jag vattna pelargonerna och låta katten gå ut på balkongen i skymningen, då stenen är ljum och natten luktar bensin och lindblom. Världen kan brinna och de stora männen kan leka med sin eld. Men någon måste minnas hur en sommarkväll smakar, och föra det vidare. Det är, har jag bestämt mig för, ett lika hederligt värv som de flestas. Kanske hederligare.