Det finns en timme på dygnet – jag har lärt känna den väl, ty sömnen har länge vägrat mig sitt sällskap – då huset omkring mig tycks andas. Bjälkarna knakar, en ruta darrar i sin karm, och jag sitter i mörkret och lyssnar med den onaturligt skärpta uppmärksamhet som endast den sömnlöse besitter. Jag har alltid misstänkt det, och denna natt har givit mig rätt: jorden lever, och dess hjärta klappar oregelbundet, som hos en döende.
Ty medan jag satt så, kom underrättelsen från Caracas. Två gånger, med några minuters mellanrum, vred sig marken under Venezuela som en sovande jätte vilken plågas av en dröm. Skalv av en styrka på 7,2 och därpå 7,5: siffror så torra, så kliniska, att de döljer snarare än röjer det som skedde: hus som vek sig på mitten, gator som öppnade sina munnar, och en huvudstad som på ett ögonblick förvandlades till sin egen gravplats. Man talar nu om mellan tiotusen och hundratusen döda. Jag ber läsaren dröja ett ögonblick vid den oerhörda spännvidden i det talet. Det är ett intervall så vidöppet att det rymmer hela städer, och i dess mörka mitt vilar all den fasa som mänskligt språk inte mäktar fånga.
Jag har i hela mitt liv sökt efter just detta ögonblick: sekunden då det fasta blir flytande, då det förtroliga blir fientligt, då golvet under foten upphör att vara golv. Jag har frammanat det i bläck, byggt det av ord, låtit murar resa sig blott för att jag skulle få nöjet att se dem rämna. Och se, nu reser verkligheten sig som en rival och utför med ett enda ryck vad jag mödosamt målade under hela nätter. Det är förödmjukande. Det är också, jag tillstår det med en rysning av igenkänning, sublimt.
Men jorden nöjer sig icke med att skälva. Den brinner också. Från andra sidan havet når mig budskap om en hetta som lagt sig över Europas städer likt en febrig hand över en sjuk panna. Frankrike har upplevt sin hetaste dag, England och Spanien larmar med rött, och tiotusentals människor irrar genom gator där luften själv blivit ett rovdjur. Och hettan vandrar norrut. Till och med i det svala Sverige, dit man brukar fly undan sådana plågor, varnar man nu för upp emot 35 grader till helgen, och de lärde påminner med dyster röst om att den som söker svalka i vattnet alltför ofta finner där en kallare famn än han anat. Värmen lockar, och värmen dränker. Så har det alltid varit med det som lockar.
Jag finner ett egendomligt mönster i nattens depescher, ett mönster som endast den tränade i fasans grammatik förmår läsa. Ty samtidigt som marken rämnar och luften flammar, smyger något ännu mera lömskt in genom dörren. En läkare har återvänt till Frankrike från Kongos inre, och med sig har han burit det som ingen ville se: landets första fall av ebola. En enda man, en enda kropp, och hela en kontinent håller andan. Hur väl känner jag inte denna skräck, denna föreställning om smittan som inte syns, om förruttnelsen som arbetar i tysthet bakom ett leende ansikte! Det är min livs stora tema, och världen spelar det nu för mig, gratis, varje morgon.
Och om någon skulle tro att förgiftningen stannar vid de fjärran trakterna, så låt honom betrakta det som hänt nära en svensk flygplats vid namn Landvetter. Där har man i vildsvin och rådjur, skjutna i skogen som varje annan höst, funnit höga halter av ett gift med namnet PFAS, en osynlig kvarleva av människans eget släckskum, som runnit ur en bäck och in i djurens kött. Man avråder nu från att äta dem. Betänk det: skogen ser orörd ut, djuret ser friskt ut, köttet ser rött och nyttigt ut, och ändå bär det döden i sina fibrer. Här är gotiken i sin renaste form, klädd icke i spindelväv och förfallna slott, utan i en länsstyrelses sakliga varning.
Längre österut, i Myanmars avskilda hjärta, rasar ett krig som världen valt att icke se, och man säger mig att det nått en apokalyps. I Iran krälar segrarna fram ur ett krig och bygger sig en ny ordning på ruinerna av den gamla, medan stormakterna tvistar om vem som skall få ta betalt för ett sund. Överallt samma rörelse: en ordning som spricker, en fernissa som flagnar, en civilisation som med tre eller fyra häftiga skalv visar oss hur tunt det skal är vi kallar trygghet. Jag har aldrig trott på det skalet. Mina läsare har klandrat mig för det. Denna natt klandrar de mig icke.
Och dock – jag måste tillstå det, ty annars vore jag en lögnare – finns där i allt detta en sällsam skönhet, av samma slag som den jag funnit i en kvinnas bortvissnande eller i en klockas dova slag genom dimman. Det är skönheten hos det som faller. Människan reser sina torn, drar sina gränser, skjuter sina djur och tror sig herre över det hela. Och så vänder jorden sig en enda gång i sömnen, och allt är åter stoft. Jag skriver detta icke för att håna, utan för att minnas. Ty den som glömmer markens hemliga puls, han blir den mest förvånade av alla den natt då den åter gör sig påmind.
Klockan har nu nått den timme då de första vagnarna rullar utanför, och staden låtsas att natten aldrig varit. Jag släcker min lampa. Någonstans under mina fötter klappar det vidare, tåligt, oregelbundet, och väntar.