Det ligger en dimma över Thornton denna morgon. Den kryper in från hedarna som en grå andedräkt, lägger sig kring fönsterposterna och gör världen till en akvarell utan konturer. Termometern visar 17 grader, en sval och fuktig svalka, och jag som suttit vid rutan med pennan i hand har inbillat mig att hela skapelsen vilar lika stilla som mitt eget kammargolv. Men jag bedrar mig. Bortom denna milda slöja rasar jorden, och människor begravs levande under sina egna tak.
Det är från Venezuela budet kommer, och jag kan icke läsa det utan att handen darrar. Två skalv, så tätt på varandra att de knappt lät sig skiljas, har rivit kusten kring La Guaira i stycken. 235 är döda, säger man, och 4 300 bär krossade lemmar; men siffrorna är blott det man hunnit räkna. Under bråten ligger ännu hundratals, kanske tusentals, och deras rop tränger upp genom stenen likt röster ur en grav som ännu icke vill sluta sig.
Jag tänker på en kvinna vid namn Nancy. Hon befann sig i ett hus i La Guaira när väggarna föll, och med henne hennes dotter, ett barn på 12 år. Vad gör en moder då, när dörren bommats igen av rasmassor och mörkret pressar mot strupen? Hon grep en skruvmejsel – ett uselt litet redskap, gjort för att dra åt skruvar i fredliga möbler – och med detta bände hon upp dörren och förde sitt barn ut i ljuset. Jag har skrivit hela mitt liv om kvinnor som vägrar att förgås, om en Jane som icke böjer nacken hur ödet än rasar. Men aldrig har min penna format något så stort som denna moder med sin skruvmejsel. Här är hjältemodet i sin renaste gestalt: icke vapnet, utan viljan; icke styrkan, utan kärleken som icke tål att se sitt barn dö.
Och medan jorden öppnar sig i söder, brinner den i öster. Över hela Europa vandrar en hetta så grym att den dödar. I Spanien tror man att den krävt liv; i Tyskland väntas kvicksilvret stiga mot 40 grader. I Paris, denna stad av ljus och förnuft, har myndigheterna förbjudit folket att dricka vin på offentlig plats, av fruktan för att hettan och ruset tillsammans skall fälla allt för många. Och parisarna, dessa otåliga barn, kastar sig i en gammal industrikanal för att svalka sina brinnande kroppar, fastän 40 redan drunknat i andra vatten. Vilken syn för en moralist: människan flyr en plåga rakt in i nästa, ty kroppen tål icke att vänta.
Jag sitter här i mina 17 grader och dimma och blygs nästan över min svalka. Vore det icke en synd att icke känna med dem som förgås av värme, när jag själv måste lägga en sjal om axlarna?
Men icke allt är undergång, och det vore en falsk själ som blott samlade på olyckor. Ty samtidigt som kontinenten skälver, samlas folkmassor kring något så ringa som ett bollspel, och jag vill icke förakta dem för det. I det avlägsna Nordamerika har de svenska männen kämpat mot Japan, och striden slutade 1–1, ett utfall som likväl räckte för att föra dem vidare. En yngling vid namn Elanga sköt den boll som räddade dem, och hans landsmän jublar. Men jag fäster mig hellre vid en annan, en Hien, som bars av planen med en krossad kropp och vars sommar nu är slut. »Förkrossande«, sade hans befälhavare, och se, där har vi sanningen om all mänsklig strävan: ena stunden hyllad, nästa stund buren bort. Den som vill förstå livet behöver blott betrakta en idrottsman: triumf och nederlag bo i samma timme, under samma himmel.
Det finns ännu en nyhet som griper mig hårdare än alla skalv, ty den rör en orätt äldre än någon jordbävning. I Frankrike har mer än 50 kvinnor höjt sin röst och krävt att lagen om preskription skall avskaffas – den paragraf som låter tiden själv frikänna den som kränkt dem, som om en oförrätt mot en kvinnas kropp kunde vittra bort likt en gammal inskription i sten. Jag som skrev under mansnamn, ty min egen ärliga penna icke ansågs värd att läsas, jag känner dessa kvinnor som mina systrar. Tiden läker icke det som aldrig fått sin dom. En förbrytelse begravd är icke en förbrytelse försonad.
Och världen bär ännu fler sår. I Kongo går en pest, och redan har 304 människor dött medan smittan sprider sig till över ett tusen. I Liège har sju personer gripits för en bomb mot ett gudshus, kastad i hat. I England, mitt eget land, säljer man nu det tegelhus i Salisbury där en man och hans dotter en gång förgiftades med ett gift så listigt att ingen kunde se det. År 2018 var det, och nu skall huset byta ägare. Jag undrar vilken själ som flyttar in i ett rum där döden själv en gång gästat genom dörrhandtaget; men människan är en glömsk varelse, och hon bygger gärna sitt bo i spökenas hus.
Så ser då denna dag ut, betraktad från en dimmig stuga i Yorkshire: jorden som vägrar bära oss, himlen som brinner, sjukdomen som kryper, och mitt i allt en moder med en skruvmejsel och 50 kvinnor som kräver rättvisa. Jag sluter mitt fönster mot dimman. Den är sval och nådig, min dimma, men jag vet nu att den blott är en slöja. Bakom den lever och lider en värld som icke vet av vila.
Och likväl, mina läsare – likväl bändes den dörren upp. Likväl bars barnet ut i ljuset. Så länge en enda hand vägrar att släppa taget om den hon älskar, är icke allt förlorat.