Det finns dagar då försynen själv tycks ha gripit pennan och skrivit historien i alltför grova drag, som vore den rädd att eftervärlden inte skulle förstå dess mening. Denna lördag är en sådan. Medan morgonen stiger ljus och stilla över de skogar i Villers-Cotterêts där jag en gång var barn, och termometern visar blygsamma 17 grader under en klar himmel, brinner det på andra håll i världen med en hetta som varken sol eller årstid kan ursäkta.
Låt mig börja där varje god berättelse bör börja: med en utmaning kastad mellan två motståndare som vet att de är värdiga varandra.
På tisdag skall Sverige möta Frankrike. Inte med svärd, ej heller med musköter, utan med en läderboll på en grön äng i den nya världen, och likväl försäkrar jag er att intet envig mellan adelsmän vid kung Ludvigs hov bar i sig mer av heder, fruktan och hemlig längtan efter ära. Frankrike kommer dit med en man vid namn Dembélé, som i går afton mot Norge gjorde sina tre mål med en sådan lätthet att tiden själv tycktes hejda andan för att betrakta honom. Mot detta ställer det blågula folket från norr sina drömmar, sitt mod och sin envishet. Förbundskaptenen, en engelsman, kallar mötet en oerhörd utmaning, och en av deras egna skribenter förkunnar att det skall krävas en episk svensk insats. Episk! De känner ordet bättre än de tror. Ty vad är en sextondelsfinal annat än ett kapitel där allt står på spel och ingen ännu vet om hjälten skall falla på sista sidan eller resa sig?
Men ack, medan några herrar gör sig redo att duellera om en boll, duellerar andra om människors liv, och med långt grymmare vapen.
Hör nu hur väl verkligheten har studerat mina egna böcker. En amerikansk flotta har sänt sin eld mot Iran, mot vapenlager och radartorn vid det sund som heter Hormuz, och allt detta som hämnd för ett anfall mot ett handelsfartyg. Hämnd! Jag har ägnat ett helt verk åt den lidelsen, åt greven som steg ur fängelsehålans mörker för att kräva sin rätt av dem som svikit honom. Men där min Edmond Dantès vägde varje slag på en fin våg av rättvisa, slungar furstarna i denna tid sina blixtar med en hänsynslöshet som skulle ha förskräckt även den mest hämndlystne av mina hjältar. Man talar nu om 80 minor som flyter i det trånga sundet likt dolkar gömda under en mantel, och ett stilleståndsavtal som darrar som ett ljus i dragdraget. Den som tror att en strid slutar när vapnen tystnar har aldrig läst slutet på en enda tragedi.
Och längre norrut, i de slätter där Ukraina blöder, har en furste vid namn Zelenskyj godkänt ett fälttåg på 40 dagar, en operation menad att pressa Kreml till fred genom att höja krigets pris. 40 dagar! Som om ärans aritmetik lät sig räknas i ett almanackas rutor. Jag har skrivit om sammansvärjningar som mognade i 20 år innan de bar frukt, och jag tvivlar på att en kalender kan tämja ett hat som vuxit sig så stort.
Men jag är ingen krönikör av enbart krig, mina vänner. Den som känner mina böcker vet att jag älskar hjälten som störtar in i lågorna, inte den som tänder dem.
Och därför vänder sig mitt hjärta mot Venezuela, mot den olyckliga stad där jorden själv reste sig i vrede och slog ned över 920 människor, kanske långt fler innan denna mening hinner läsas. Tre tusen ligger sårade, 50 000 sägs vara saknade under stenarna. Hör ni hur det knackar därnere i mörkret? Ur rasmassorna har de dragit fram levande, en spädbarn, tre syskon, och en moder som gav sitt eget liv för att rädda sin dotter och vars make skrev till henne att hon gett allt hon ägde. Se, där har ni mitt ämne! Där har ni den ädelhet som jag i 40 år sökt fånga med bläck, och som en namnlös kvinna i Caracas fullbordade på ett ögonblick utan att veta att hon skrev litteraturhistoria med sin kropp. Mot en sådan gärning bleknar alla mina musketörer. De räddningsmän som gräver med blodiga händer medan efterskalven fortfarande skakar marken är de sannaste hjältarna i hela denna dags drama, och de bär varken plym eller titel.
Och som om himlen ville pröva två världsdelar på en gång, brinner Europa under en värmebölja så vansinnig att Tyskland uppmätt sin högsta temperatur i mannaminne. I mitt eget Frankrike har fyra små barn dött, kvävda i heta bilar, ett av dem blott 18 månader gammalt. 55 människor har drunknat sedan hettan började. Och vad gör furstarna och deras motståndare? De grälar om luftkonditionering, om maskiner som skall blåsa sval luft åt de rika medan jorden själv förvandlas till en ugn. Madame Le Pen kräver fläktar; klokare röster viskar att man kanske borde fråga sig varför sommaren blivit en bödel. Jag, som skrev om gift och dolkar, ryser inför en fiende man inte kan möta med värjan.
Låt mig sluta som jag började, vid den gröna planen, ty en berättare måste lämna sin läsare med hopp, annars är han blott en plågoande.
Ute i denna stora turnering finns ett litet folk, Kap Verde, en handfull öar i havet vars söner nu nått så långt att de skall möta självaste Argentina. Och deras landsmän i fjärran land gråter av stolthet och säger: vi är berättigade att drömma. Berättigade att drömma! Skriv dessa ord över varje port, ty de rymmer hela hemligheten. Den fattige fången i sin cell, det lilla folket på sina öar, det sårade barnet under stenarna i Caracas, och ja, även de elva män i blått som på tisdag skall trotsa Frankrikes övermakt: alla äger de samma rätt, den att hoppas mot all rimlighet.
Det är denna rätt jag har försvarat i varje bok jag skrivit. Och om världen i dag tycks ha stulit min dramaturgi, så låt mig då återta åtminstone min sensmoral: att ödet delar ut korten, men att modet spelar dem.
En för alla. Och, om himlen är nådig, alla för en.
