Han vaknade tidigt, som han alltid gjorde nu för tiden, och blev liggande en stund och lyssnade på staden. Det var något med ljuset i juni som han aldrig hade vant sig vid, hur det kom in under persiennen redan i gryningen och vägrade lämna rummet i fred. 20 grader skulle det bli, hade radion sagt, lätta moln över Stockholm, en sådan dag då ingenting tycktes kunna gå sönder. Han visste bättre. Det var alltid på de dagarna något gick sönder.
Han kokade kaffe och satte sig vid köksbordet med telefonen, fast han hade lovat sig själv att låta bli. Det var en vana han föraktade hos sig själv, detta tvång att veta, att läsa vidare långt efter att han borde ha slutat. Men en människa som vänder bort blicken upphör att vara en människa. Det hade han alltid trott, och han var för gammal för att ändra sig nu.
Det första han läste var att Sverige skulle möta Frankrike. På tisdag, i sextondelsfinalen, och i Vasaparken hade ett par syskon stått och sparkat boll och sagt att de trodde på en jämn match. Han mindes en tid då han hade kunnat glädja sig åt sådant utan eftertanke. Argentina hade vunnit på nytt, Messi inbytt i andra halvlek och så karriärens 19:e VM-mål, som om mannen var gjord av något annat än kött. England hade besegrat Panama, och en tidning kallade det tidernas mest lysande mästerskap.
Han stannade vid en annan rubrik. DR Kongo hade vänt en match mot Uzbekistan och tagit sig vidare i slutspelet för första gången någonsin. Vi ska njuta av den här stunden, hade en spelare sagt, för det har varit tufft. Han läste meningen två gånger. Det fanns en värld där Kongo var ett land som jublade på en fotbollsplan, och en annan värld, samma land, där människor bar de döda i jorden med sina egna händer.
För på en annan sida läste han om dem. Frivilliga i östra Kongo som grävde gravar åt ebolans offer, som riskerade inte bara smittan utan också vreden från byar förlamade av skräck. Experter fruktade det värsta utbrottet någonsin. Han hade bott halva sitt liv söder om dessa nyheter, i en stad vid ett annat hav, och han hade lärt sig något där som Stockholm aldrig ville höra: att lättheten och tyngden alltid delade samma jord. Att den ena var den andras pris.
Han reste sig och ställde sig vid fönstret. Molnen drev långsamt över hustaken. Någonstans därute packade ett ungt par i Jönköping sin bil och lämnade lägenheten för ett liv på vägarna, och han unnade dem det, den där lyckan som inte vet något om morgondagen. Men telefonen låg kvar på bordet och han gick tillbaka till den.
USA hade attackerat mål i Iran för andra natten i rad. Iran svarade med att slå mot amerikanska baser i Bahrain och Kuwait. En presidents röst hotade att fullborda jobbet militärt, och i Hormuzsundet drev fartyg fram genom ett vatten som inte längre var någons. Han kände den gamla tröttheten stiga i bröstet. Det var samma mönster, alltid samma mönster: två makter som anklagade varandra för att ha brutit ett eldupphör som ingen av dem hade menat allvar med. Människorna under bomberna fick aldrig namn i rubrikerna. Det var det han aldrig kunde förlåta nyheterna, att de räknade allt utom det enda som betydde något.
I Ukraina hade drönare fallit över Kiev och Charkiv och Dnipro under natten. En person skadad, flera byggnader träffade. Det stod i en bisats, som om det knappt var värt att nämnas längre. Så blir det, tänkte han. Det fasansfulla upprepat tillräckligt många gånger blir till en bisats.
Men det var Venezuela som fick honom att lägga ifrån sig kaffekoppen.
Över 1 400 döda. Mer än 3 200 skadade, och fler än 3 100 som hade förlorat sina hem. Nästan 70 000 människor saknades, uppgav deras anhöriga, och utanför de rasade husen höll familjer vakt och ropade in i betongen till dem de älskade. Varje människa vi räddar är ett mirakel, hade någon sagt. Och samtidigt växte vreden, för militären hade spärrat av zonerna och hindrat vanliga människor från att hjälpa till. 72 timmar hade gått, den gräns då de levande brukar bli få.
Han satt länge och tänkte på det. På avståndet mellan en man vid ett köksbord i Stockholm och en mor som ropade in i ett hus som inte svarade. Det fanns ingen rättvisa i det avståndet, bara turen att ha fötts på rätt sida av det. Han hade ägnat sitt liv åt att skriva om människor som dödade andra människor, och han hade aldrig kommit närmare något svar än så här: att ondskan sällan har ett ansikte. Oftast har den bara en frånvaro. En blick som vänds bort.
Värmeböljan höll Europa i sitt grepp, läste han till sist. 150 miljoner människor levde just nu i temperaturer över 35 grader. I Tyskland och Danmark slogs rekord, sjukhus pressades, tåg stod stilla. Och i Sverige varnade livräddarna för en tragedisommar vid stränderna, för värmen lockade folk till vattnet och förra året hade en människa drunknat varje dag under den varmaste veckan. Till och med svalkan kunde döda. Det var en sådan tanke han brukade få, sent, när han hade läst för länge.
Han lade ifrån sig telefonen. Tjugo grader och lätta moln. En vacker dag, hade radion sagt. Han tänkte att det fanns något nästan oförskämt i en så vacker dag, och så tänkte han att det kanske var precis tvärtom. Att det var dagens uppgift att vara vacker, trots allt, för att påminna de levande om vad de hade att förlora. Han tog kaffekoppen och gick ut på balkongen och ställde sig i ljuset, en gammal man som vägrade vända bort blicken, och lät världen vara både ljus och tung på en och samma gång.