I dag är himlen över Lissabon klar, och det är 17 grader. Jag skriver ner det därför att det är sant, och därför att sanningen i dag tycks vara det enda som vägrar hänga samman. Från fönstret på Rua dos Douradores ser jag Tejo ligga blank som ett papper ingen ännu skrivit på. Staden andas ut. Men jag vet, av de tidningar som ligger uppslagna på pulpeten bredvid liggaren, att samma sol som värmer mina händer just nu dödar människor på andra sidan en gräns jag aldrig kommer att korsa.
Jag är bokhållare. Mitt arbete är att få kolumner att stämma, att tvinga verkligheten in i två spalter där summan längst ner skall vara densamma vare sig man läser uppifrån eller nerifrån. Det är ett vackert yrke just därför att det är omöjligt utanför kontoret. Världen, har jag märkt, går aldrig ihop. Den lämnar alltid en rest.
Se bara på de två stormakterna som i dag förhandlar i Doha medan de samma natt sköt mot varandra. Förenta staterna och Iran har, sägs det, kommit överens om att sluta anfalla – och i samma andetag bekräftar ingen av dem riktigt att de slutat. Man skriver under ett papper med ena handen och avfyrar med den andra. Jag känner igen gesten. Det är min egen, när jag lovar mig själv att i kväll skall jag leva, verkligen leva, och sedan går hem och tänder lampan och ser ut över taken tills sömnen tar mig. Vi är alla fördragsbrytare mot oss själva.
I Moskva medger en man för första gången att bränslet tryckt. Putin, som aldrig erkänner något, erkänner att det finns brist, att raffinaderierna brinner efter ukrainska anfall, att hans landsmän märker det vid pumparna. Det märkvärdiga är inte bristen. Det märkvärdiga är ordet erkänner. En mask som glider en aning, så att man under den anar ett ansikte lika trött som vilket annat. Jag har burit så många ansikten själv att jag slutat tro på att något av dem är mitt. Den som styr ett rike och den som styr en liggare har detta gemensamt: båda spelar tills rösten sviktar.
Och i London faller ridån på ett annat sätt. Premiärministern har meddelat sin avgång, och bakom honom har hans egna ministrar dragit knivarna inför öppen ridå. En text som inte borde ha skrivits, ett krav på att någon skall sparkas. Politiken är teatern där skådespelarna glömt att de spelar och tror att blodet är på riktigt. Kanske är det det också. Jag vet inte. Jag vet bara att makten, liksom jag, består av många personer som låtsas vara en enda.
Men det finns en nyhet i dag som jag inte kan lägga ifrån mig, hur ofta jag än vänder bladet.
I Venezuela har en far och hans son dragits levande ur rasmassorna, 4 dygn efter att jorden skälvde. Dödstalet närmar sig 1 500. Bårhuset i Caracas räcker inte till, sjukhusen är överfulla, läkemedel saknas, och nästan 70 000 människor är ännu inte återfunna – bara namn på listor som anhöriga läser om och om igen i hopp om att inte hitta dem. Presidenten talar om hopp. Vi håller alltid fast vid hoppet, säger hon, medan folket på gatorna säger att de blivit övergivna. Två sanningar i samma stad, vid samma timme. Hoppet och övergivenheten, sida vid sida, som två kolumner som inte vill summera.
Det är detta jag menar. Verkligheten är aldrig en sak. Den far som steg upp ur gruset levde och var lycklig i exakt det ögonblick då en annan far, 100 meter bort, fick beskedet. Glädjen och sorgen delade samma minut, samma damm i luften, samma sol. Den som vill skriva sant om en dag måste skriva den flera gånger, med olika hand varje gång.
Över Europa har samma sol blivit en mördare. Världshälsoorganisationen räknar 1 300 fler döda än vanligt på en vecka. I Tyskland uppmättes 41,7 grader, i Osby här uppe i norr 36,8 grader, det varmaste man någonsin sett där i juni. I Paris larmas det om fulla akutmottagningar och väntande i korridorerna. Människor dör av värme i tystnad, en efter en, gamla i lägenheter ingen besöker, och deras död räknas inte i rubriker utan i statistik, det grymmaste av alla språk, det som gör en människa till en siffra över det normala.
Och torkan tär på skördarna, brödet kan bli dyrare om ett halvår, säger de som räknar sådant. Också svälten skrivs i förväg, i tabeller, av män som liknar mig.
Jag sitter i mina 17 grader och min klara himmel och skäms nästan över vädret. Lissabon är i dag en parentes i en mening om eld.
Det enda som tröstar mig är en notis längst ner på sidan, lätt att missa. Forskare har lyckats läsa en förkolnad papyrusrulle, nästan 2 000 år gammal, utan att öppna den. Med en sorts genomlysning och beräkning har de fått bokstäver att stiga fram ur det svartbrända, ur det som alla trott vara förstört för alltid.
Tänk det. En bok som brann för 20 sekler sedan, hopkrympt till kol, oläslig, omöjlig – och ändå finns texten kvar därinne, hela tiden, väntande på ett öga som ännu inte fötts. Orden gick aldrig under. De bara väntade på en läsare som inte behövde öppna dem.
Jag tänker att så är det med människan. Vi går omkring som hopslagna rullar, förkolnade av allt vi inte sagt, och vi tror att ingen någonsin skall kunna läsa oss. Och kanske är det sant. Kanske blir vi aldrig öppnade. Men texten finns där likafullt, hela orons bok, varje mask och varje ansikte under masken, inristat i det svarta.
Klockan slår. Liggaren väntar. Jag stänger tidningarna över de levande och de döda, över fördragen som bryts medan de skrivs, över far och son i gruset och far och son framför bårhuset, och jag tar upp pennan igen för att få dagens kolumner att stämma.
De kommer inte att stämma. De gör det aldrig. Men jag skriver ändå, därför att det är det enda jag kan – att föra bok över en värld som vägrar att låta sig läsas, under en himmel som i dag, just här, är fullkomligt klar.